I en värld av dimmor och intressen och makt, finns skäl att skapa kulisser som förklarar och därmed legitimerar makten.
Det sägs att aktiebolaget drivs för aktieägarens intressen. Alla i aktiebolaget skall arbeta för att befrämja aktieägarens intresse. Två förklaringar, två kulisser, har skapats som motiverar detta förhållande. En säger att aktieägaren är ägaren av företaget. En säger att ägaren är residualtagaren av företagets aktivitet, dvs den som står risken i företaget, som erhåller dess vinst eller får bära dess förlust.
Den första kulissen är ägandet. Om du äger en cykel får du måla om den, du får sätta på vilken sadel du vill. Allt det är inom ditt ägandes rätt. Men, om du vill använda den som cykel, måste din cykel, om du vill använda den om natten i samhället och inte blott i din trädgård, ha belysning. Det står inte inom ditt ägande att fritt välja om du vill ha belysning på din cykel eller ej. Men du har i alla fall rätt att använda din cykel på natten om du har belysning på den.
En aktieägare äger emellertid inte det företag som är organiserat som ett aktiebolag där aktieägaren har aktier. Oavsett hur många aktier du äger i ett aktiebolag, kan du inte gå in på det företag som aktiebolaget omfattar och ta en av företagets bilar och åka till sandstranden för att där sola dig under en solig sommardag. Ty bilen ägs inte av dig, utan av företaget, som är organiserat som ett aktiebolag. Du kan inte ens styra företaget som aktieägare, ty du måste först bli en styrelsemedlem och där utöva styrning. Du kan således inte styra företaget som aktieägare, utan som styrelsemedlem. Har sedan företaget en verkställande direktör, måste du låta styrelsen avskeda direktören och sätta in dig som direktör, för att kunna styra företaget.
Aktieägaren äger inte företaget. Kulissen av ägande är falsk. Likt Potemkins kulisser.
Den andra kulissen är aktieägaren som residualtagare, dvs den som får bära företagets vinst och förlust. Skulle företaget göra vinst, står staten där med sin beskattning av bolagets vinst. Den positiva residualen, vinsten, delas mellan aktieägare och staten. Således är staten också residualtagare, eftersom den får en del av bolagets vinst.
Skulle däremot bolaget göra förlust, då står aktieägaren risken med förlusten och får bära den. Men, blott till en begränsad del. Aktieägaren står endast risken för förlust i den omfattning som aktieägaren har investerat kapital i bolaget. Aktieägaren njuter ju av det begränsade ansvaret, dvs att den blott står risk för den del som den har i form av aktiekapital. När det kapitalet är förlorat, och andra skulder väntar på att få ersättning, då får de andra skulderna finna sig i att stå risken dvs att inte få sin ersättning. Således är alla de som har kapital i bolaget, som eget eller främmande kapital, residualtagare, dvs står risk för att inte få ersättning.
Till detta kommer att detta blott är kortsiktigt. Inför risken av stora förluster, som kommer att kunna drabba aktieägarna, kan bolaget genomföra nedskärningar, t ex genom att avskeda en del av sin arbetarstyrka. Arbetet som insatsfaktor får därför se sig bli reducerat, dvs arbetet står risken för företagets verksamhet. Arbetet är en residualtagare, men blott på den förlorande sidan.
Aktieägaren är inte den ende residualtagaren. Kulissen av risktagare är falsk. Likt Potemkins kulisser.
Aktieägaren är således inte ägare av företaget och är blott begränsad residualtagare, varför dess makt självfallet skall vara begränsat. Att hävda att aktieägaren är ägare av företaget och företagets residualtagare är att ljuga, likt Potemkin ljög om tillståndet i Ryssland genom att ställa upp vackra, men falska kulisser.
Den 24 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Det sägs att aktiebolaget drivs för aktieägarens intressen. Alla i aktiebolaget skall arbeta för att befrämja aktieägarens intresse. Två förklaringar, två kulisser, har skapats som motiverar detta förhållande. En säger att aktieägaren är ägaren av företaget. En säger att ägaren är residualtagaren av företagets aktivitet, dvs den som står risken i företaget, som erhåller dess vinst eller får bära dess förlust.
Den första kulissen är ägandet. Om du äger en cykel får du måla om den, du får sätta på vilken sadel du vill. Allt det är inom ditt ägandes rätt. Men, om du vill använda den som cykel, måste din cykel, om du vill använda den om natten i samhället och inte blott i din trädgård, ha belysning. Det står inte inom ditt ägande att fritt välja om du vill ha belysning på din cykel eller ej. Men du har i alla fall rätt att använda din cykel på natten om du har belysning på den.
En aktieägare äger emellertid inte det företag som är organiserat som ett aktiebolag där aktieägaren har aktier. Oavsett hur många aktier du äger i ett aktiebolag, kan du inte gå in på det företag som aktiebolaget omfattar och ta en av företagets bilar och åka till sandstranden för att där sola dig under en solig sommardag. Ty bilen ägs inte av dig, utan av företaget, som är organiserat som ett aktiebolag. Du kan inte ens styra företaget som aktieägare, ty du måste först bli en styrelsemedlem och där utöva styrning. Du kan således inte styra företaget som aktieägare, utan som styrelsemedlem. Har sedan företaget en verkställande direktör, måste du låta styrelsen avskeda direktören och sätta in dig som direktör, för att kunna styra företaget.
Aktieägaren äger inte företaget. Kulissen av ägande är falsk. Likt Potemkins kulisser.
Den andra kulissen är aktieägaren som residualtagare, dvs den som får bära företagets vinst och förlust. Skulle företaget göra vinst, står staten där med sin beskattning av bolagets vinst. Den positiva residualen, vinsten, delas mellan aktieägare och staten. Således är staten också residualtagare, eftersom den får en del av bolagets vinst.
Skulle däremot bolaget göra förlust, då står aktieägaren risken med förlusten och får bära den. Men, blott till en begränsad del. Aktieägaren står endast risken för förlust i den omfattning som aktieägaren har investerat kapital i bolaget. Aktieägaren njuter ju av det begränsade ansvaret, dvs att den blott står risk för den del som den har i form av aktiekapital. När det kapitalet är förlorat, och andra skulder väntar på att få ersättning, då får de andra skulderna finna sig i att stå risken dvs att inte få sin ersättning. Således är alla de som har kapital i bolaget, som eget eller främmande kapital, residualtagare, dvs står risk för att inte få ersättning.
Till detta kommer att detta blott är kortsiktigt. Inför risken av stora förluster, som kommer att kunna drabba aktieägarna, kan bolaget genomföra nedskärningar, t ex genom att avskeda en del av sin arbetarstyrka. Arbetet som insatsfaktor får därför se sig bli reducerat, dvs arbetet står risken för företagets verksamhet. Arbetet är en residualtagare, men blott på den förlorande sidan.
Aktieägaren är inte den ende residualtagaren. Kulissen av risktagare är falsk. Likt Potemkins kulisser.
Aktieägaren är således inte ägare av företaget och är blott begränsad residualtagare, varför dess makt självfallet skall vara begränsat. Att hävda att aktieägaren är ägare av företaget och företagets residualtagare är att ljuga, likt Potemkin ljög om tillståndet i Ryssland genom att ställa upp vackra, men falska kulisser.
Den 24 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
