När Riksdagen voterar om t ex en ny lag för öppethållande av våtmarker till grodors gagn, då sker voteringen öppet, där man på ljustavlan kan se hur varje ledamot röstar. Så går det till i en demokrati, bland individer som har ryggrad, som vågar våga stå för sin åsikt och tydligt och klart visar upp den.
Men Riksdagen är en samling ynkryggar.
Rikets högsta egentliga position, eftersom statschefen är till största del enbart ceremoniell, är Riksdagens talman. Denna person är inte som statschefen, utsedd genom ett samlags konsekvenser, dvs nepotism, utan utses demokratiskt av Riksdagens ledamöter. Men i denna röstning, kanske en av de viktigaste i Riksdagen, blott med undantag för grundlagsförändringar, sker omröstningen som en sluten omröstning. Ledamöterna avger en anonym röst. De står inte upp för sin röst. De tar inte ansvar för sitt agerande genom öppenhet för sin handling. De är ynkryggar.
Jag har tidigare skrivit om ynkryggar. Men i de flesta fallen jag hade där, var de ynkryggar då de skulle drabbas av mycket kännbara sanktioner, som död eller avsked. Inför risken att förlora något livsväsentligt, böjer de sin rygg. Kanske med knuten näve i fickan. Kanske med utbrott vid frukostbordet där hemma. Men de böjer sin rygg, och deltar därmed i reproduktion av något som finns delvis p g a den repression som fick dem att böja rygg, att vara ynkrygg.
De ynkryggar jag avser i detta inlägg är de som är ynkryggar, inte för att de skulle förlora sitt liv, eller, som i mitt fall, förlora en anställning. De är ynkryggar bara genom att de inte vill stå för sitt agerande, och genom att de har makt att slippa stå för sitt agerande. Medan de andra ynkryggarna var i avsaknad av makt, och därför böjde sig, har dessa makt och använder makten för att undkomma ansvaret för sina handlingar.
Jag mötte ett gäng ynkryggar i rektorsrummet på Högskolan Kristianstad när jag ’avskildes’ från min professorstjänst. Ledargarnityret vågade inte berätta offentligt vilka skäl de hade för att avskilja mig från min professorstjänst. De gjorde något så oerhört som att avskilja en professor från sin tjänst, vilket var den yrkeskategori som tills 1993 svårligen kunde avskedas då professorer, likt domare än idag, inte skulle hindras i sin autonomi genom risk för avsked. De angav tre skäl, mellan skål och vägg, som många, om de hade fått veta, med rätta skulle fnysa åt och hävda att det fanns andra skäl, som inte ens den avskedade fick veta. Men ynkryggarna begärde att skälen skulle hemlighållas. Och jag, förvisso också med ett ynkryggat agerande, gick med på att tiga eftersom alternativet, en öppen process, hade inneburit domstolsförfarande, där jag i flera år hade suttit fast i plågan att behöva ha interaktion med ynkryggarna.
Dessa ynkryggar deltar inte i reproduktionen av repressionen, så som de andra ynkryggarna, som blott värnar sin egen överlevnad. Dessa ynkryggar är producenter av repression. De använder makt för att undkomma ansvarsutkrävande. De går fria från kritik och från bedömning. De är de oåtkomliga. De oåtkomliga ynkryggarna. Repressionen består i att alla inser att om man skulle försöka utkräva ansvar, då är ens tid all. Därför skapar dessa, maktens oåtkomliga ynkryggar, de ynkryggar jag tidigare skrev om, de som försöker undkomma repressionen.
Så skapas en samfällighet av ynkryggar, där avsaknaden av öppen debatt är ett tecken på lismande ynkryggar som tolererar de oåtkomliga, mäktiga ynkryggarna.
Vi lär våra barn, när de krossat en fönsterruta, att erkänna och att ta ansvar för sina handlingar. Den lärdomen står inte högt i kurs i organisationer. Ja, inte ens i Riksdagen.
Den 21 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Men Riksdagen är en samling ynkryggar.
Rikets högsta egentliga position, eftersom statschefen är till största del enbart ceremoniell, är Riksdagens talman. Denna person är inte som statschefen, utsedd genom ett samlags konsekvenser, dvs nepotism, utan utses demokratiskt av Riksdagens ledamöter. Men i denna röstning, kanske en av de viktigaste i Riksdagen, blott med undantag för grundlagsförändringar, sker omröstningen som en sluten omröstning. Ledamöterna avger en anonym röst. De står inte upp för sin röst. De tar inte ansvar för sitt agerande genom öppenhet för sin handling. De är ynkryggar.
Jag har tidigare skrivit om ynkryggar. Men i de flesta fallen jag hade där, var de ynkryggar då de skulle drabbas av mycket kännbara sanktioner, som död eller avsked. Inför risken att förlora något livsväsentligt, böjer de sin rygg. Kanske med knuten näve i fickan. Kanske med utbrott vid frukostbordet där hemma. Men de böjer sin rygg, och deltar därmed i reproduktion av något som finns delvis p g a den repression som fick dem att böja rygg, att vara ynkrygg.
De ynkryggar jag avser i detta inlägg är de som är ynkryggar, inte för att de skulle förlora sitt liv, eller, som i mitt fall, förlora en anställning. De är ynkryggar bara genom att de inte vill stå för sitt agerande, och genom att de har makt att slippa stå för sitt agerande. Medan de andra ynkryggarna var i avsaknad av makt, och därför böjde sig, har dessa makt och använder makten för att undkomma ansvaret för sina handlingar.
Jag mötte ett gäng ynkryggar i rektorsrummet på Högskolan Kristianstad när jag ’avskildes’ från min professorstjänst. Ledargarnityret vågade inte berätta offentligt vilka skäl de hade för att avskilja mig från min professorstjänst. De gjorde något så oerhört som att avskilja en professor från sin tjänst, vilket var den yrkeskategori som tills 1993 svårligen kunde avskedas då professorer, likt domare än idag, inte skulle hindras i sin autonomi genom risk för avsked. De angav tre skäl, mellan skål och vägg, som många, om de hade fått veta, med rätta skulle fnysa åt och hävda att det fanns andra skäl, som inte ens den avskedade fick veta. Men ynkryggarna begärde att skälen skulle hemlighållas. Och jag, förvisso också med ett ynkryggat agerande, gick med på att tiga eftersom alternativet, en öppen process, hade inneburit domstolsförfarande, där jag i flera år hade suttit fast i plågan att behöva ha interaktion med ynkryggarna.
Dessa ynkryggar deltar inte i reproduktionen av repressionen, så som de andra ynkryggarna, som blott värnar sin egen överlevnad. Dessa ynkryggar är producenter av repression. De använder makt för att undkomma ansvarsutkrävande. De går fria från kritik och från bedömning. De är de oåtkomliga. De oåtkomliga ynkryggarna. Repressionen består i att alla inser att om man skulle försöka utkräva ansvar, då är ens tid all. Därför skapar dessa, maktens oåtkomliga ynkryggar, de ynkryggar jag tidigare skrev om, de som försöker undkomma repressionen.
Så skapas en samfällighet av ynkryggar, där avsaknaden av öppen debatt är ett tecken på lismande ynkryggar som tolererar de oåtkomliga, mäktiga ynkryggarna.
Vi lär våra barn, när de krossat en fönsterruta, att erkänna och att ta ansvar för sina handlingar. Den lärdomen står inte högt i kurs i organisationer. Ja, inte ens i Riksdagen.
Den 21 februari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
