En norsk vänsteraktivist åkte till Karlstad och brände Adolf Hitlers bok, Min Kamp, på torget i en demonstration mot nazismens barbari. Svenska nazister har naturligen reagerat, men även internationellt har reaktionerna varit starka och med uttryck av förfäran och avsky.
Statsminister Kristersson har uppmärksammat allt detta i ett twitterinlägg, där han betecknar bränningen av Min Kamp som olämplig och respektlös. Han skriver:
”Yttrandefriheten är en grundläggande del av demokratin. Men det som är lagligt är inte nödvändigtvis lämpligt …Att bränna böcker som är heliga för många är en djupt respektlös handling”
https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/kristersson-m-uttrycker-sympatier-for-muslimer
Man kan acceptera bränningen och invända mot Kristerssons inlägg, och mena att eftersom boken innehåller mycket respektlöst och våldsamt innehåll, kan den norske aktivistens handling mer ses som ’öga för öga, tand för tand’, att våldsamheter och barbari kan bemötas med barbari, utan att för den skull vara respektlöst. Man kan hänvisa till t ex islams heliga text, koranen, och hur den målande beskriver hur kufar, avfällingar, ja, alla de som inte är muslimer, skall förtäras av eld. Den som pläderar för eld, får acceptera att mötas av eld.
Man kan, om man sympatiserar med aktivistens antinazism, mena att böcker inte skall brännas, utan läsas. Genom att läsa högt ur Min Kamp, skulle åhörarna bli varse innehållet i boken och därmed i nazismen, varför en läsdemonsration sannolikt skulle få fler att bli antinazister.
Man kan notera Kristerssons princip, att respektlös handling blir det om många håller det brända för heligt. Han tycks inte brännmärka bränning av böcker generellt, utan blott med kvalificeringen att boken är 1.) helig, och 2.) för många. Respektlösheten uppkommer genom de mångas helighet. Böcker som inte är heliga, eller som kanske är heliga, men blott för få, tycks inte omfattas av hans brännmärkning av handlingen att bränna böcker. Man kan citera, i opposition mot Kristerssons princip, Heinrich Heines utsaga från början av 1800-talet: "där man bränner böcker bränner man till slut även människor". Man kan således men att det alltid är fel att bränna böcker, oaktat om det är Min Kamp, Lars Hård, eller Bibeln.
Man kan anför att Kristersson nu har skapat en förväntan att han skall uttala sig när någon bryter mot Kristerssons princip, ty han kan absolut inte stanna vid att blott brännmärka bränning av Min Kamp, utan måste brännmärka andra bränningar, som t ex när den danske aktivisten Paludan bränner koranen. Även den är en skrift som bär mycket hat, och därför kunde brännas enligt de som accepterar bränningen av Min Kamp, men som uppfyller Kristerssons princip, att vara en helig skrift för många.
Själv tycker jag att envar får uttrycka sig på det sätt den vill så länge den inte fysiskt skadar någon, men att grillkol eller vedklappar lämpar sig bäst för grillning, medan avskyvärda böcker skall läsas, på det att man förstår deras avskyvärdhet och därmed, på ett informerat sätt, kan ta avstånd från boken och den ideologi som den bär.
Den 23 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Statsminister Kristersson har uppmärksammat allt detta i ett twitterinlägg, där han betecknar bränningen av Min Kamp som olämplig och respektlös. Han skriver:
”Yttrandefriheten är en grundläggande del av demokratin. Men det som är lagligt är inte nödvändigtvis lämpligt …Att bränna böcker som är heliga för många är en djupt respektlös handling”
https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/kristersson-m-uttrycker-sympatier-for-muslimer
Man kan acceptera bränningen och invända mot Kristerssons inlägg, och mena att eftersom boken innehåller mycket respektlöst och våldsamt innehåll, kan den norske aktivistens handling mer ses som ’öga för öga, tand för tand’, att våldsamheter och barbari kan bemötas med barbari, utan att för den skull vara respektlöst. Man kan hänvisa till t ex islams heliga text, koranen, och hur den målande beskriver hur kufar, avfällingar, ja, alla de som inte är muslimer, skall förtäras av eld. Den som pläderar för eld, får acceptera att mötas av eld.
Man kan, om man sympatiserar med aktivistens antinazism, mena att böcker inte skall brännas, utan läsas. Genom att läsa högt ur Min Kamp, skulle åhörarna bli varse innehållet i boken och därmed i nazismen, varför en läsdemonsration sannolikt skulle få fler att bli antinazister.
Man kan notera Kristerssons princip, att respektlös handling blir det om många håller det brända för heligt. Han tycks inte brännmärka bränning av böcker generellt, utan blott med kvalificeringen att boken är 1.) helig, och 2.) för många. Respektlösheten uppkommer genom de mångas helighet. Böcker som inte är heliga, eller som kanske är heliga, men blott för få, tycks inte omfattas av hans brännmärkning av handlingen att bränna böcker. Man kan citera, i opposition mot Kristerssons princip, Heinrich Heines utsaga från början av 1800-talet: "där man bränner böcker bränner man till slut även människor". Man kan således men att det alltid är fel att bränna böcker, oaktat om det är Min Kamp, Lars Hård, eller Bibeln.
Man kan anför att Kristersson nu har skapat en förväntan att han skall uttala sig när någon bryter mot Kristerssons princip, ty han kan absolut inte stanna vid att blott brännmärka bränning av Min Kamp, utan måste brännmärka andra bränningar, som t ex när den danske aktivisten Paludan bränner koranen. Även den är en skrift som bär mycket hat, och därför kunde brännas enligt de som accepterar bränningen av Min Kamp, men som uppfyller Kristerssons princip, att vara en helig skrift för många.
Själv tycker jag att envar får uttrycka sig på det sätt den vill så länge den inte fysiskt skadar någon, men att grillkol eller vedklappar lämpar sig bäst för grillning, medan avskyvärda böcker skall läsas, på det att man förstår deras avskyvärdhet och därmed, på ett informerat sätt, kan ta avstånd från boken och den ideologi som den bär.
Den 23 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
