Hon bad om uppskov på en inlämning. Hennes mor hade cancer och hon själv var uppriven, ja sorgsen, och kunde inte koncentrera sig. Jag sade att alla människor har sina sorger, och att hon antingen lämnade in, eller begärde studieuppehåll, för att komma tillbaka när hon kan arbeta så som kursen kräver.
Jag inser att det kan låta hårt och okänsligt, ja, med nästan omänsklig avsaknad av empati.
Men!
För det första, det finns de som alltid rider på att hävda sorg och elände, och skaffar sig fördelar relativt andra, som också kan ha sorg, men som uthärdar. I min värld skall ingen få fördelar som inte andra får, därav ingen pardon. Lämna in eller kom tillbaka när du kan lämna in.
För det andra, och det viktigaste. Vi människor har alla sorg. Några sorger bär vi ständigt med oss, andra sorger kommer och stannar under en tid, t ex när någon nära dör.
Sorg är den ledsamhet och kanske t o m förtvivlan man känner inför något som inte finns, men som i många fall har funnits, eller som hade kunnat finnas. Det är den känsla som kommer av en grusad förhoppning, där förhoppningen var något ytterst väsentligt.
Eftersom vi har förmågan att skapa vår värld idag och som framtid, som en idealitet, så uppstår sorg när det blir ett stort avstånd mellan idealitet och realitet. Sorg är därför något naturligt, något oundvikligt. Inte för att världen är ond, utan för att vi kan drömma, vi har idealitet.
Min egen erfarenhet säger att det finns ett tragiskt sätt att agera och ett konstruktivt, där det senare rymmer två nivåer.
Det tragiska sättet att reagera på sorg är att ta bort idealiteten. Har man ingen förhoppning, finns ingen grusad förhoppning. Fadern som dog sörjs inte, ty egentligen var han intet.
Det konstruktiva sättet är att antingen uthärda eller att tolerera. Uthärda innebär att sorgen finns där, den påverkar en, man försöker stålsätta sig, man försöker undvika. Men den finns där och påverkar en i sitt agerande.
Det konstruktiva, autonoma sättet att bära sin sorg är att just blott och enbart bära den. Den finns. Det är ett faktum. Du kan inte undkomma den. Men du kan bestämma dig för att acceptera den, att tolerera den som något givet, som en del i din vardag som bara finns, men som du kan välja att blott och enbart ha i ditt liv som existens, men inte som påverkan.
Om du är ute och går, och det plötsligt öppnar sig ett skyfall, kan du antingen låta skyfallet påverka dig så att du springer till ett tak, eller så kan du lugnt bli genomblöt och fortsätta din vandring.
Den autonome, den oberoende, den självständige, ser världen, men väljer vad den låter sig påverkas av.
Den 12 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag inser att det kan låta hårt och okänsligt, ja, med nästan omänsklig avsaknad av empati.
Men!
För det första, det finns de som alltid rider på att hävda sorg och elände, och skaffar sig fördelar relativt andra, som också kan ha sorg, men som uthärdar. I min värld skall ingen få fördelar som inte andra får, därav ingen pardon. Lämna in eller kom tillbaka när du kan lämna in.
För det andra, och det viktigaste. Vi människor har alla sorg. Några sorger bär vi ständigt med oss, andra sorger kommer och stannar under en tid, t ex när någon nära dör.
Sorg är den ledsamhet och kanske t o m förtvivlan man känner inför något som inte finns, men som i många fall har funnits, eller som hade kunnat finnas. Det är den känsla som kommer av en grusad förhoppning, där förhoppningen var något ytterst väsentligt.
Eftersom vi har förmågan att skapa vår värld idag och som framtid, som en idealitet, så uppstår sorg när det blir ett stort avstånd mellan idealitet och realitet. Sorg är därför något naturligt, något oundvikligt. Inte för att världen är ond, utan för att vi kan drömma, vi har idealitet.
Min egen erfarenhet säger att det finns ett tragiskt sätt att agera och ett konstruktivt, där det senare rymmer två nivåer.
Det tragiska sättet att reagera på sorg är att ta bort idealiteten. Har man ingen förhoppning, finns ingen grusad förhoppning. Fadern som dog sörjs inte, ty egentligen var han intet.
Det konstruktiva sättet är att antingen uthärda eller att tolerera. Uthärda innebär att sorgen finns där, den påverkar en, man försöker stålsätta sig, man försöker undvika. Men den finns där och påverkar en i sitt agerande.
Det konstruktiva, autonoma sättet att bära sin sorg är att just blott och enbart bära den. Den finns. Det är ett faktum. Du kan inte undkomma den. Men du kan bestämma dig för att acceptera den, att tolerera den som något givet, som en del i din vardag som bara finns, men som du kan välja att blott och enbart ha i ditt liv som existens, men inte som påverkan.
Om du är ute och går, och det plötsligt öppnar sig ett skyfall, kan du antingen låta skyfallet påverka dig så att du springer till ett tak, eller så kan du lugnt bli genomblöt och fortsätta din vandring.
Den autonome, den oberoende, den självständige, ser världen, men väljer vad den låter sig påverkas av.
Den 12 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
