I dag finns det knappast någon svensk större tidning som publicerar Vilks Rondellhund eller de danska karikatyrerna av mohammed. Inte för att de skulle tycka att de håller låg klass. Inte för att de inte vill stöta sig med muslimers känslor. Utan mest sannolikt för att de inte vill riskera hot mot våld eller våld, mot sig och sina lokaler.
Tidigare hade den danska tidningen, Jyllandposten, som publicerade mohammedkarikatyrer 2005, polisbevakning av sina lokaler och av sina tecknare. Om de fortfarande har det, vet jag inte. De var utsatta för våldshot, t ex greps fem personer 2010 för förberedelse av terrorattentat mottidningen.
På Wikipedia finns historien om Jyllandsposten återgiven. Där står om mohammedteckningarna. I uppslaget är de beskrivna med ord. De är inte publicerade.
Den franska tidningen, Charlie Hebdo, känd och ökänd för sina karikatyrer, bl a av mohammed och imamer, attackerades av muslimer 2015, varvid 12 personer mördades och 11 skadades. Där realiserades det muslimska våldet.
Salman Rushdie har varit hotad till livet sedan 1988, p g a en bok har publicerade. Han har haft polisskydd, men som inte var effektivt, varför hotet om våld realiserades 2022 i en våldsgärning, där han förlorade rörelse i ena armen och synen på ett öga.
Lars Vilks var utsatt för dödshot p g a sin Rondellhund, presenterad 2007, där han hade satt mohammeds huvud på en hundkropp. Några försökte vara våldsamma, t ex försök till mordbrand 2010, men misslyckades. Han hade ständigt polisskydd och skyddat boende. Hans liv ändades genom att hans skyddsvakter körde av vägen i en bilolycka 2022.
Paludan, en dansk högerpolitiker, brände eller avsåg att bränna koranen i Sverige under påsken 2022, varvid stora, våldsamma upplopp uppstod där muslimer angrepp polisen och skadade många poliser.
Denna uppräkning kan fortsätta med andra terroristattentat. Det jag vill visa på är två saker.
- Islam har ett fascistiskt moment, dvs en vilja att påverka attityder och utsagor med våld eller hot om våld.
- Islams fascism leder till att kritik mot islam, vilka former de än tar, hålls tillbaka.
Jag skrev en insändare där jag ville peka på muslimers översittarattityd, där de kräver att deras demonstration av sin religion, att deras symboler för sin religion, skall accepteras i varje rum. Jag i artikeln hävdade jag att sådan demonstrationer självfallet får göras på gator och torg, men att Sverige har haft traditionen, vilket är en bra tradition, då den ger fred och frid, att inte demonstrera sin ideologiska övertygelse md symboler på arbetsplatser. Men muslimer kräver, och får, rätten att bära hijaben.
Jag satt med insändaren en vecka, och tänkte över om jag skulle våga skicka in den, med rädsla för islams fascism. Men jag var också övertygad att min synpunkt var värd att beakta, samtidigt som jag trodde att opinionsläget i Sverige är sådant, att den typen av kritik mot religiösa översittarattityder, inte var acceptabla, varför insändaren sannolikt skulle refuseras. Jag beslöt att skicka in den och se vilken tidning som skulle acceptera den.
Jag skickade den till Svenska Dagbladet, där den refuserades. Samma resultat fick jag nr jag skickade den till Expressen, Aftonbladet, Sydsvenska Dagbladet, och min lokaltidning, Kristianstadsbladet. Samtliga tidningar refuserade den.
Därmed kommer jag till den andra delen i dagens inlägg. Tystnaden kring islam, tendensen att islamkritik tystas eller dämpas, relativt behovet av kritiken, skapas inte endast av rädslan för att drabbas av islams fascism, utan för att opinionsbildare och massmedia, det som kallas normalmedia, undertrycker kritiken. Som i mitt fall, inte tar debatten om muslimers översittarattityd och vägran att tolerera landets normer.
Denna intolerans gentemot islamkritik har jag sett i liknande former, som t ex en vanligtvis klok och reflekterande framstående journalist, som förvisso stod på den fria konstens sida, men som tyckte att Vilks Rondellhund hade lågt konstnärligt värde och sannolikt var gjord för att skapa uppmärksamhet kring en medioker konstnär. Och, för övrigt, borde man avhålla sig från att, nästan som ett självändamål, kränka religiösa känslor.
Således, en islamsk fascism och en undertryckande opinionselit, som samverkar till att dämpa kritik av islam.
Det tredje delen gäller mig själv. Ty den som likt mig framför islamkritik, och ibland stormar mot islam, men, vill jag betona, aldrig vare sig hotar om våld eller utför våld, får epitetet islamofob. Med det avses egentligen inte det som begreppet egentligen innebär, en person som bär och uttrycker en irrationell rädsla för religionen islam, utan avser en person som stormar mot islam, och med det anses avslöja rasistiska föreställningar där personen egentligen uttrycker en invandrarfientlighet.
Väldigt få personer önskar att bli klassificerade som rasister, varför stigmatiseringen av islamkritiker genom att antyda att den är rasist genom beteckningen islamofob, tenderar att lägga sordin på islamkritiken. Jag tror att det genomgående refuserandet av min insändare kom av att den klassificerades som islamofobisk.
På toppen av allt detta kommer sedan den svenska statsministerns, i o f s betonande av yttrandefrihet, men önskan att envar skall besinna sig, ty Sverige befinner sig i ett prekärt läge, där en muslimsk president hindrar NATO-anslutningen av Sverige. Uttrycket ’en svensk tiger’ har fått innebörden att vi alla svenskar skall hålla igen på islamkritik.
islams fascism, opinionsledarnas skyddande av islam för att skydda muslimer som en eftersatt grupp, etablerandet av islamkritik som islamofobisk, och slutligen statsministerns önskan att inte kritisera islam, i alla fall inte med hängande dockor eller brinnande böcker, leder till att islam undgår den debatt och därmed den kritik som en totalitär, fascistisk idéströmning skall ha.
Du är inte så förläst på Tysklands 20-talshistoria som jag är. Men jag ser likheter med de våldsamma brunskjortorna, ledda av den fascistiska nazismen, med ökat opinionsunderstöd i slutet av 20-talet, som stormar mot kritiker av nazismen, där slutet är det totalitära Nazityskland.
Slutsatsen är att omhuldandet av islam, med de tre strömningar som jag just beskrivit, kan hota vår demokrati. islam är inte värd vår respekt, men vår rädsla.
Den 30 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Tidigare hade den danska tidningen, Jyllandposten, som publicerade mohammedkarikatyrer 2005, polisbevakning av sina lokaler och av sina tecknare. Om de fortfarande har det, vet jag inte. De var utsatta för våldshot, t ex greps fem personer 2010 för förberedelse av terrorattentat mottidningen.
På Wikipedia finns historien om Jyllandsposten återgiven. Där står om mohammedteckningarna. I uppslaget är de beskrivna med ord. De är inte publicerade.
Den franska tidningen, Charlie Hebdo, känd och ökänd för sina karikatyrer, bl a av mohammed och imamer, attackerades av muslimer 2015, varvid 12 personer mördades och 11 skadades. Där realiserades det muslimska våldet.
Salman Rushdie har varit hotad till livet sedan 1988, p g a en bok har publicerade. Han har haft polisskydd, men som inte var effektivt, varför hotet om våld realiserades 2022 i en våldsgärning, där han förlorade rörelse i ena armen och synen på ett öga.
Lars Vilks var utsatt för dödshot p g a sin Rondellhund, presenterad 2007, där han hade satt mohammeds huvud på en hundkropp. Några försökte vara våldsamma, t ex försök till mordbrand 2010, men misslyckades. Han hade ständigt polisskydd och skyddat boende. Hans liv ändades genom att hans skyddsvakter körde av vägen i en bilolycka 2022.
Paludan, en dansk högerpolitiker, brände eller avsåg att bränna koranen i Sverige under påsken 2022, varvid stora, våldsamma upplopp uppstod där muslimer angrepp polisen och skadade många poliser.
Denna uppräkning kan fortsätta med andra terroristattentat. Det jag vill visa på är två saker.
- Islam har ett fascistiskt moment, dvs en vilja att påverka attityder och utsagor med våld eller hot om våld.
- Islams fascism leder till att kritik mot islam, vilka former de än tar, hålls tillbaka.
Jag skrev en insändare där jag ville peka på muslimers översittarattityd, där de kräver att deras demonstration av sin religion, att deras symboler för sin religion, skall accepteras i varje rum. Jag i artikeln hävdade jag att sådan demonstrationer självfallet får göras på gator och torg, men att Sverige har haft traditionen, vilket är en bra tradition, då den ger fred och frid, att inte demonstrera sin ideologiska övertygelse md symboler på arbetsplatser. Men muslimer kräver, och får, rätten att bära hijaben.
Jag satt med insändaren en vecka, och tänkte över om jag skulle våga skicka in den, med rädsla för islams fascism. Men jag var också övertygad att min synpunkt var värd att beakta, samtidigt som jag trodde att opinionsläget i Sverige är sådant, att den typen av kritik mot religiösa översittarattityder, inte var acceptabla, varför insändaren sannolikt skulle refuseras. Jag beslöt att skicka in den och se vilken tidning som skulle acceptera den.
Jag skickade den till Svenska Dagbladet, där den refuserades. Samma resultat fick jag nr jag skickade den till Expressen, Aftonbladet, Sydsvenska Dagbladet, och min lokaltidning, Kristianstadsbladet. Samtliga tidningar refuserade den.
Därmed kommer jag till den andra delen i dagens inlägg. Tystnaden kring islam, tendensen att islamkritik tystas eller dämpas, relativt behovet av kritiken, skapas inte endast av rädslan för att drabbas av islams fascism, utan för att opinionsbildare och massmedia, det som kallas normalmedia, undertrycker kritiken. Som i mitt fall, inte tar debatten om muslimers översittarattityd och vägran att tolerera landets normer.
Denna intolerans gentemot islamkritik har jag sett i liknande former, som t ex en vanligtvis klok och reflekterande framstående journalist, som förvisso stod på den fria konstens sida, men som tyckte att Vilks Rondellhund hade lågt konstnärligt värde och sannolikt var gjord för att skapa uppmärksamhet kring en medioker konstnär. Och, för övrigt, borde man avhålla sig från att, nästan som ett självändamål, kränka religiösa känslor.
Således, en islamsk fascism och en undertryckande opinionselit, som samverkar till att dämpa kritik av islam.
Det tredje delen gäller mig själv. Ty den som likt mig framför islamkritik, och ibland stormar mot islam, men, vill jag betona, aldrig vare sig hotar om våld eller utför våld, får epitetet islamofob. Med det avses egentligen inte det som begreppet egentligen innebär, en person som bär och uttrycker en irrationell rädsla för religionen islam, utan avser en person som stormar mot islam, och med det anses avslöja rasistiska föreställningar där personen egentligen uttrycker en invandrarfientlighet.
Väldigt få personer önskar att bli klassificerade som rasister, varför stigmatiseringen av islamkritiker genom att antyda att den är rasist genom beteckningen islamofob, tenderar att lägga sordin på islamkritiken. Jag tror att det genomgående refuserandet av min insändare kom av att den klassificerades som islamofobisk.
På toppen av allt detta kommer sedan den svenska statsministerns, i o f s betonande av yttrandefrihet, men önskan att envar skall besinna sig, ty Sverige befinner sig i ett prekärt läge, där en muslimsk president hindrar NATO-anslutningen av Sverige. Uttrycket ’en svensk tiger’ har fått innebörden att vi alla svenskar skall hålla igen på islamkritik.
islams fascism, opinionsledarnas skyddande av islam för att skydda muslimer som en eftersatt grupp, etablerandet av islamkritik som islamofobisk, och slutligen statsministerns önskan att inte kritisera islam, i alla fall inte med hängande dockor eller brinnande böcker, leder till att islam undgår den debatt och därmed den kritik som en totalitär, fascistisk idéströmning skall ha.
Du är inte så förläst på Tysklands 20-talshistoria som jag är. Men jag ser likheter med de våldsamma brunskjortorna, ledda av den fascistiska nazismen, med ökat opinionsunderstöd i slutet av 20-talet, som stormar mot kritiker av nazismen, där slutet är det totalitära Nazityskland.
Slutsatsen är att omhuldandet av islam, med de tre strömningar som jag just beskrivit, kan hota vår demokrati. islam är inte värd vår respekt, men vår rädsla.
Den 30 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
