Han var andra barnet, efter sin storasyster, så han måste ha varit planerad och önskad. Men han lämnades bort till sina morföräldrar, där han fick leva sin barndom och ungdom. Mamman bodde i ett samhälle, inte långt därifrån, men träffade inte pojken ofta. Pappan bodde långt i norr och träffade inte pojken. Han lämnades ensam från sina föräldrar.
Jag gick i skolan med pojken och blev vän med honom. Vi hade en 4H-förening, där vi ibland arrangerade kunskapslekar. Att vara med i hans lag, innebar att man vann, ty han tycktes veta allt. Han var oerhört kunnig och intelligent.
Trots att han var två år äldre än mig, var han i det gänget där jag var. Han hade skinnpaj och gav ett tufft intryck. Men han var oerhört snäll, aldrig i slagsmål, och mot kamrater var han lojal.
Han var nazist, eller vad man nu skall kalla det. Han var en ganska dålig nazist eftersom jag aldrig hörde honom tala illa om judar. Jag tror han var nazist enbart för att det var den raka motsatsen, tyckte han, till hans manlige morförälder, som var stalinist. Eftersom han ibland var medlem i Nordiska Rikspartiet, visste polisen om hans böjelse. En gång ritades det hakkors i samhället där han gick i skola. Den lokale polisen kom till honom och undrade om det var han som hade ritat. Han hade sett kluddet och sade, för en gångs skull med känsla, mycket indignerat, att han minsann inte ritade felaktiga hakkors. Kanske man skall säga att han var en kunnig men inte särdeles övertygande nazist.
Vi satt ibland i hans pojkrum och söp, inför kvällens dans. De flesta av oss drack en knatting renat, dvs 37,5 cl. Han drack en 75:a. Vi blev uppspelta, han blev än mer tungsint och försvann in i sig själv.
Trots att han hade oss som vänner, verkade han ensam. Och det verkade som att han dövade sin ensamhet med spriten. Kanske det var lättare att bära ensamheten när själen och kroppen var berusat bedövad.
Han var inte lyckosam med flickor. Men så hände det, att en flicka blev förtjust i honom. Ungefär där och då, tappade jag kontakten med honom, eftersom han stannade i samhället och jag åkte till Lund. Men jag vet att han flyttade ihop med flickan och de fick två barn.
Allt löste sig inte när han slapp ensamheten och fick en kvinna och två barn, som, antar jag, gör vad barn gör, beundrar sina föräldrar, även en pappa som kan ha en doft av sprit.
Han dövade sig fortfarande med spriten. Som om ensamheten fortfarande fanns där. Som om ensamheten inte berodde på hur många människor som fanns runt omkring honom. Som inte berodde på hur många vänner, som respekterade honom och gillade honom, som fanns kring honom. Som om ensamheten inte, ja rent definitionsmässigt, försvann när familjen myllrade kring honom.
Familjen kunde inte leva med honom och hans alkoholism. Behandlingar misslyckades. Familjen försvann och han blev, som han kanske kände sig hela tiden, ensam.
Det oerhört tragiska i hans levnadshistoria upprepades. Han blev övergiven av sin far. Men han lämnade själv sina barn, genom alkoholismen. Han upprepade sin fars agerande. Fast på sitt sätt.
Därefter levde han som alkoholist. Kanske arbetade han lite, kanske han fick kommunalt stöd. Men i hans liv fanns ingen stark humanitär stat som gick in med hårda nävar och sade till honom, att om du inte vill bli fri, så skall jag, staten, minsann befria dig. Ingen tvångsvård. Inget ansvar från staten att rädda sina människor. Blott några frivilliga försök. Där ett försök gick i krass i julspriten.
För en vecka sedan fick jag veta att han dött, 67 år gammal. Hur dödsfallet gått till, är oklart. Det finns spekulationer hur han dog. Jag vet inte vem han hade blivit, efter att 40 år gått sedan vi körde runt i hans Impala. Men jag tror att hans död var ett misstag, en fylla som gått snett, som skapade en situation som tog hans liv.
Nu får jag höra att begravningen skall vara som han önskat sig. Han skall brännas och hans aska skall, precis som hans mors aska, spridas på havet. Hans mor lämnade inget efter sig, inte en markbit där hennes urna eller kista var. Inte ens ett dött ting lämnade hon kvar, som kunde vara hans mor, som kunde hålla honom sällskap i livet. Inte ens som död var hon närvarande. Nu skall han göra samma sak, samma misstag. I sin ensamhet skall han upplösas och försvinna i havets djupa ensamhet. Alla hans vänner, hans två barn, hans tidigare flicka, skall förvägras en plats att besöka honom. Han var ensam och han lämnar oss ensamma.
Men i all denna svärta, i denna levande förtvivlan över ett liv som rann iväg med alkoholen, ett liv som ter sig så ohyggligt ensamt. Där finns livet! Det finns idag två levande människor. De hade inte funnits utan honom. Hans två barn. I dem finns han kvar. Hur ensam han än var, finns hans barn.
Jag skulle önska att jag kunde låna en Cheva impala, osäker på årtalet, men kanske en 62:a, som var en sådan han hade, som jag ofta fick köra, eftersom han alltid var full. Jag skulle hämta upp hans två barn. Vi skulle sitta alla tre, så som vi satt då, i framsätet, och glida fram, med femtiotalsrocken i högtalarna (https://www.youtube.com/watch?v=aMShwAnph8k).
Vi skulle visa, för den upplösta askan i havet, att han finns.
Den 19 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag gick i skolan med pojken och blev vän med honom. Vi hade en 4H-förening, där vi ibland arrangerade kunskapslekar. Att vara med i hans lag, innebar att man vann, ty han tycktes veta allt. Han var oerhört kunnig och intelligent.
Trots att han var två år äldre än mig, var han i det gänget där jag var. Han hade skinnpaj och gav ett tufft intryck. Men han var oerhört snäll, aldrig i slagsmål, och mot kamrater var han lojal.
Han var nazist, eller vad man nu skall kalla det. Han var en ganska dålig nazist eftersom jag aldrig hörde honom tala illa om judar. Jag tror han var nazist enbart för att det var den raka motsatsen, tyckte han, till hans manlige morförälder, som var stalinist. Eftersom han ibland var medlem i Nordiska Rikspartiet, visste polisen om hans böjelse. En gång ritades det hakkors i samhället där han gick i skola. Den lokale polisen kom till honom och undrade om det var han som hade ritat. Han hade sett kluddet och sade, för en gångs skull med känsla, mycket indignerat, att han minsann inte ritade felaktiga hakkors. Kanske man skall säga att han var en kunnig men inte särdeles övertygande nazist.
Vi satt ibland i hans pojkrum och söp, inför kvällens dans. De flesta av oss drack en knatting renat, dvs 37,5 cl. Han drack en 75:a. Vi blev uppspelta, han blev än mer tungsint och försvann in i sig själv.
Trots att han hade oss som vänner, verkade han ensam. Och det verkade som att han dövade sin ensamhet med spriten. Kanske det var lättare att bära ensamheten när själen och kroppen var berusat bedövad.
Han var inte lyckosam med flickor. Men så hände det, att en flicka blev förtjust i honom. Ungefär där och då, tappade jag kontakten med honom, eftersom han stannade i samhället och jag åkte till Lund. Men jag vet att han flyttade ihop med flickan och de fick två barn.
Allt löste sig inte när han slapp ensamheten och fick en kvinna och två barn, som, antar jag, gör vad barn gör, beundrar sina föräldrar, även en pappa som kan ha en doft av sprit.
Han dövade sig fortfarande med spriten. Som om ensamheten fortfarande fanns där. Som om ensamheten inte berodde på hur många människor som fanns runt omkring honom. Som inte berodde på hur många vänner, som respekterade honom och gillade honom, som fanns kring honom. Som om ensamheten inte, ja rent definitionsmässigt, försvann när familjen myllrade kring honom.
Familjen kunde inte leva med honom och hans alkoholism. Behandlingar misslyckades. Familjen försvann och han blev, som han kanske kände sig hela tiden, ensam.
Det oerhört tragiska i hans levnadshistoria upprepades. Han blev övergiven av sin far. Men han lämnade själv sina barn, genom alkoholismen. Han upprepade sin fars agerande. Fast på sitt sätt.
Därefter levde han som alkoholist. Kanske arbetade han lite, kanske han fick kommunalt stöd. Men i hans liv fanns ingen stark humanitär stat som gick in med hårda nävar och sade till honom, att om du inte vill bli fri, så skall jag, staten, minsann befria dig. Ingen tvångsvård. Inget ansvar från staten att rädda sina människor. Blott några frivilliga försök. Där ett försök gick i krass i julspriten.
För en vecka sedan fick jag veta att han dött, 67 år gammal. Hur dödsfallet gått till, är oklart. Det finns spekulationer hur han dog. Jag vet inte vem han hade blivit, efter att 40 år gått sedan vi körde runt i hans Impala. Men jag tror att hans död var ett misstag, en fylla som gått snett, som skapade en situation som tog hans liv.
Nu får jag höra att begravningen skall vara som han önskat sig. Han skall brännas och hans aska skall, precis som hans mors aska, spridas på havet. Hans mor lämnade inget efter sig, inte en markbit där hennes urna eller kista var. Inte ens ett dött ting lämnade hon kvar, som kunde vara hans mor, som kunde hålla honom sällskap i livet. Inte ens som död var hon närvarande. Nu skall han göra samma sak, samma misstag. I sin ensamhet skall han upplösas och försvinna i havets djupa ensamhet. Alla hans vänner, hans två barn, hans tidigare flicka, skall förvägras en plats att besöka honom. Han var ensam och han lämnar oss ensamma.
Men i all denna svärta, i denna levande förtvivlan över ett liv som rann iväg med alkoholen, ett liv som ter sig så ohyggligt ensamt. Där finns livet! Det finns idag två levande människor. De hade inte funnits utan honom. Hans två barn. I dem finns han kvar. Hur ensam han än var, finns hans barn.
Jag skulle önska att jag kunde låna en Cheva impala, osäker på årtalet, men kanske en 62:a, som var en sådan han hade, som jag ofta fick köra, eftersom han alltid var full. Jag skulle hämta upp hans två barn. Vi skulle sitta alla tre, så som vi satt då, i framsätet, och glida fram, med femtiotalsrocken i högtalarna (https://www.youtube.com/watch?v=aMShwAnph8k).
Vi skulle visa, för den upplösta askan i havet, att han finns.
Den 19 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
