Bolag måste redovisa sin finansiella ställning, dvs balansräkning, och sitt resultat, dvs resultaträkningen. Inte minst är kapitalägarna, både de som kallas ägare och de som är långivare, intresserade av att bolaget inte är på obestånd, och att det kan betala räntor och avkastning. Sedan tillkommer onekligen staten, som har ett intresse av att få in skattemedel och att det finns förtroende för bolagen.
Över tiden har krav på annan redovisning än den finansiella gjorts. På 70-talet kom insikten att bolag bestod av arbetare, varför man började att redovisa hur man hanterade personalen. Social redovisning kallades det. Blott små spår av det finns kvar i dagens bolagsredovisning.
Sedan kom insikten att bolagen också använde natur, varför ekologi och sedan hållbarhet har kommit in i bolagen, och krav rests på att de skall redovisa hur de belastar miljön och vad de gör för miljön. Även om människan finns en liten aning i miljön, är det främst den naturliga miljön, inte den sociala, med människor, som nu blev föremål för redovisning.
Det finns idag en sk hållbarhetsredovisning. Den är emellertid oerhört långt efter den finansiella i utvecklingsgrad och förfining, där man ställer hårda krav på standardisering, och inte minst, jämförbarhet. Medan den finansiella redovisningen har sitt ROE, return on equity, dvs avkastning på eget kapital, finns idag inget lika standardiserat mått på ROE, return on emissions, dvs avkastning på emission.
Förvisso växer det fram en industri kring att granska hållbarhetsredovisningar, men den är långt från den stora och rika bransch som finns kring bolagens finansiella redovisning, där revisorer, ekonomijournalister och analytiker flockar sig.
På 80-talet trodde jag, och lundaprofessorn Mats Alvesson, att nästa stora strömning, efter den sociala redovisningen och efter miljöredovisningen, skulle bli etik. Vi initierade en universitetskurs i företagets etik. Kursen etablerades, men blev en flopp, p g a att etiken aldrig lyfte, och har ännu inte lyft, som en fråga som bolagen måste beakta så till den mildra grad att de måste ha en speciell redovisning där de berättar hur etiken beaktas.
Ett företag använder resurser för att skapa produkter och service. Det använder kapital, varför en finansiell redovisning är självklar. Men lika självklart borde det vara att redovisa hur man använder människan och hennes samhälle som resurs, dvs social redovisning. Man skulle tro att en sådan skulle etableras eftersom människan, speciellt den i företaget, har starka organisationer som skulle kunna vara drivande i en sådan utveckling. Men fackföreningar har, antingen inte drivit, eller inte varit framgångsrika.
Betydligt mer framgångsrik har miljörörelsen och opinionen varit, numer understödd av en organisation som gjordes för att förhindra krig, t ex ett sådant som försiggår i Ukraina, dvs FN. Kanske det är så att fackföreningarna framgångsrikt drev arbetarfrågor utan att behöva redovisning, medan naturen inte har haft samma typ av organisationer som lycktas driva naturvård, utan har tvingats gå via redovisning.
Den etiska redovisningen ligger i träda, om man kan säga så då den aldrig ens fått en chans att odlas, kanske för att det inte finns någon eller några organisationer eller intressegrupper som driver etiken i samhället.
Idag borde etiken kunna få ett lyft, ty är det etiskt acceptabelt av Saab att tillverka ett pansarskott som numer används av stridande förband i Ukraina? Kan Sabb avge en etisk redovisning där de redovisar hur de bidrar till Ukrainas självständighet?
Den 22 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Över tiden har krav på annan redovisning än den finansiella gjorts. På 70-talet kom insikten att bolag bestod av arbetare, varför man började att redovisa hur man hanterade personalen. Social redovisning kallades det. Blott små spår av det finns kvar i dagens bolagsredovisning.
Sedan kom insikten att bolagen också använde natur, varför ekologi och sedan hållbarhet har kommit in i bolagen, och krav rests på att de skall redovisa hur de belastar miljön och vad de gör för miljön. Även om människan finns en liten aning i miljön, är det främst den naturliga miljön, inte den sociala, med människor, som nu blev föremål för redovisning.
Det finns idag en sk hållbarhetsredovisning. Den är emellertid oerhört långt efter den finansiella i utvecklingsgrad och förfining, där man ställer hårda krav på standardisering, och inte minst, jämförbarhet. Medan den finansiella redovisningen har sitt ROE, return on equity, dvs avkastning på eget kapital, finns idag inget lika standardiserat mått på ROE, return on emissions, dvs avkastning på emission.
Förvisso växer det fram en industri kring att granska hållbarhetsredovisningar, men den är långt från den stora och rika bransch som finns kring bolagens finansiella redovisning, där revisorer, ekonomijournalister och analytiker flockar sig.
På 80-talet trodde jag, och lundaprofessorn Mats Alvesson, att nästa stora strömning, efter den sociala redovisningen och efter miljöredovisningen, skulle bli etik. Vi initierade en universitetskurs i företagets etik. Kursen etablerades, men blev en flopp, p g a att etiken aldrig lyfte, och har ännu inte lyft, som en fråga som bolagen måste beakta så till den mildra grad att de måste ha en speciell redovisning där de berättar hur etiken beaktas.
Ett företag använder resurser för att skapa produkter och service. Det använder kapital, varför en finansiell redovisning är självklar. Men lika självklart borde det vara att redovisa hur man använder människan och hennes samhälle som resurs, dvs social redovisning. Man skulle tro att en sådan skulle etableras eftersom människan, speciellt den i företaget, har starka organisationer som skulle kunna vara drivande i en sådan utveckling. Men fackföreningar har, antingen inte drivit, eller inte varit framgångsrika.
Betydligt mer framgångsrik har miljörörelsen och opinionen varit, numer understödd av en organisation som gjordes för att förhindra krig, t ex ett sådant som försiggår i Ukraina, dvs FN. Kanske det är så att fackföreningarna framgångsrikt drev arbetarfrågor utan att behöva redovisning, medan naturen inte har haft samma typ av organisationer som lycktas driva naturvård, utan har tvingats gå via redovisning.
Den etiska redovisningen ligger i träda, om man kan säga så då den aldrig ens fått en chans att odlas, kanske för att det inte finns någon eller några organisationer eller intressegrupper som driver etiken i samhället.
Idag borde etiken kunna få ett lyft, ty är det etiskt acceptabelt av Saab att tillverka ett pansarskott som numer används av stridande förband i Ukraina? Kan Sabb avge en etisk redovisning där de redovisar hur de bidrar till Ukrainas självständighet?
Den 22 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
