Anne Frank och hennes dagbok blev nyligen uppmärksammad då en Sverigedemokratisk politiker och opinionsskapare, Rebecka Fallenkvist, uttryckte, milt sagt, en förvåning över att Anne skrev om erotiska känslor. Det blev en så stor opinionsstorm över Rebeckas förvåning, att hon togs från det publika arbete hon hade och göms numer på en ekonomiavdelning. Opinionen hävdade att hon förminskade Förintelsen och uttryckte sig respektlöst mot Förintelsens offer.
(https://www.varldenidag.se/nyheter/sd-profil-tas-ur-tjanst-skrev-sexualiserande-om-anne-frank/repvjq!PK5A1yNs63Gd8QuE6O0RlA/ )
Anne Frank blev publik genom den dagbok hon skrev under den tid hon och sex, sju andra gömde sig undan nazismens antisemitiska repression.
Dagboken har ett dubbelt litterärt värde. Det är en välskriven dagbok som med kraft och rikedom skildrar en flickas liv. Det är i den egenskapen som Rebecka fann den unga flickans inre liv. Men det som gjort hennes dagbok så berömd är att det är en gömd ung judinnas vittnesmål.
När det gäller skildringen av antisemitismens repression, har boken fått ett liv som överstiger den som litterärt fenomen. Det finns andra, liknande beskrivningar, som t ex Victor Klemperers dagbok ’Intill slutet vill jag vittna’, som har fått behålla sin karaktär som skildring av en judes vardagliga upplevelse av den antisemitiska repressionen.
Anne Frank och hennes dagbok har däremot lyfts upp till helighet av en Förintelseopinion som kan kallas Förintelsens kyrka. Den helighet och oberörbarhet som ankommer Anne, och dess repressiva kraft, fick Rebecka erfara, genom att det var en kyrklig hädelse att dra ner helgonet Anne Frank till en nivå där de flesta flickor i hennes ålder befinner sig, bl a med erotiska tankar.
Repressiva heligheter utmärks av att heligheten inte blott finns i kyrkan, utan måste omfattas av alla, oaktat om man tillhör kyrkan eller ej. Det har konstnärer som Vilks och Rushdie fått erfara, som likt Anne fick gömma sig från en hänsynslös repression.
I Förintelsekyrkan finns viktiga, och för vårt samhälle, grundläggande dogmer, t ex ’människors lika värde, och ’vi skall aldrig glömma’. Med dessa som fond, ställs Förintelsen upp som den händelse, i all sin obegriplighet, som skall förmå oss och våra samhällen att aldrig upprepa något som är i närheten av Förintelsen och dess enorma ondska.
Men Förintelsekyrkan innebär att de viktiga dogmerna skyms av Förintelsen.
Innan Rysslands invasion av Ukraina, var det få som visste om Holodomor, det kommunistiska folkmordet av ukrainarna ett tiotal år innan folkmordet av judarna, med ungefär lika antal döda. Trots att vi levt med Förintelsen så länge, och mottot att vi aldrig skall glömma, var det få, som innan ryska invasionen, mindes Holodomor.
På 10-talet mördade muslimer cirka 1,2 miljoner kristna armenier. Även det folkmordet har legat i skugga, okänt för de flesta. Först med den växande turkiska repressionen mot en annan folkgrupp, kurderna, och Sveriges NATO-ansökan, har det uppmärksammats.
Mao Zedongs ursinniga våld under det Stora språnget 1958-1962, med medföljande svält, som dödade bortåt 50 miljoner människor, glöms klädsamt bort när företag och regeringar kontaktar hans kommunistiska efterföljare i den kinesiska regimen. Vi glömmer.
Vi uppmärksammar Kristallnatten varje år, när vi går ut på gatorna den 9:e november. Ytterst få minns, än färre uppmärksammar, och ingen går ut på gatorna den 23 augusti för att minnas Bartolomeinatten den 23-24 augusti 1572, då katoliker i Paris mördade tusentals protestanter. Vi har glömt.
På 1930-talet, i det nazistiska Tyskland, etablerades fler och fler groteska inskränkningar av judars frihet, där det fanns platser de inte fick besöka och där de blev avskedade från sina arbeten. Idag sker samma sak i det muslimska Afghanistan, där en folkgrupp, kvinnorna, är förbjudna att röra sig fritt och blir avskedade från sina arbeten. Nazismens antisemitism har, med all rätt, skuldbelagts, men idag skuldbeläggs inte islams kvinnoapartheid. Trots att vi ser den.
Förintelsekyrkans heliggörande av ett specifikt folkmord, har lagt de andra folkmorden, på ukrainare, kristna och protestanter, och förföljelse av andra folkgrupper, i skugga. Som om det är lättare att bära minne av något som skapades av nazismen, en ideologi som är tämligen främmande för oss idag, och som med lätthet kan bespottas, medan de kristnas, kommunisternas och muslimers våld ligger i glömskans skugga.
I dag byggs ett Förintelsemuseum i Stockholm. Det framstår som om det kommer att ansluta till Förintelsekyrkan, och därmed lägga de andra morden och förföljelserna av grupper av människor som ideologier utpekar som mindervärdiga, i skugga.
Skall vi inte minnas, och skall vi inte lära oss, att det aldrig är rätt att mörda och förfölja grupper av människor, vare sig de är judar, kristna, ukrainare, protestanter, kvinnor eller kulaker? Att vi alltid skall vara uppmärksamma på ideologier och världsåskådningar som pekar ut speciella grupper som mindre värda. Det innebär inte att vi reducerar Förintelsen, utan att vi uppmärksammar all förföljelse som sker mot människor som pekas ut av ideologier och andra politiska krafter som mindervärdiga.
Den 27 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
(https://www.varldenidag.se/nyheter/sd-profil-tas-ur-tjanst-skrev-sexualiserande-om-anne-frank/repvjq!PK5A1yNs63Gd8QuE6O0RlA/ )
Anne Frank blev publik genom den dagbok hon skrev under den tid hon och sex, sju andra gömde sig undan nazismens antisemitiska repression.
Dagboken har ett dubbelt litterärt värde. Det är en välskriven dagbok som med kraft och rikedom skildrar en flickas liv. Det är i den egenskapen som Rebecka fann den unga flickans inre liv. Men det som gjort hennes dagbok så berömd är att det är en gömd ung judinnas vittnesmål.
När det gäller skildringen av antisemitismens repression, har boken fått ett liv som överstiger den som litterärt fenomen. Det finns andra, liknande beskrivningar, som t ex Victor Klemperers dagbok ’Intill slutet vill jag vittna’, som har fått behålla sin karaktär som skildring av en judes vardagliga upplevelse av den antisemitiska repressionen.
Anne Frank och hennes dagbok har däremot lyfts upp till helighet av en Förintelseopinion som kan kallas Förintelsens kyrka. Den helighet och oberörbarhet som ankommer Anne, och dess repressiva kraft, fick Rebecka erfara, genom att det var en kyrklig hädelse att dra ner helgonet Anne Frank till en nivå där de flesta flickor i hennes ålder befinner sig, bl a med erotiska tankar.
Repressiva heligheter utmärks av att heligheten inte blott finns i kyrkan, utan måste omfattas av alla, oaktat om man tillhör kyrkan eller ej. Det har konstnärer som Vilks och Rushdie fått erfara, som likt Anne fick gömma sig från en hänsynslös repression.
I Förintelsekyrkan finns viktiga, och för vårt samhälle, grundläggande dogmer, t ex ’människors lika värde, och ’vi skall aldrig glömma’. Med dessa som fond, ställs Förintelsen upp som den händelse, i all sin obegriplighet, som skall förmå oss och våra samhällen att aldrig upprepa något som är i närheten av Förintelsen och dess enorma ondska.
Men Förintelsekyrkan innebär att de viktiga dogmerna skyms av Förintelsen.
Innan Rysslands invasion av Ukraina, var det få som visste om Holodomor, det kommunistiska folkmordet av ukrainarna ett tiotal år innan folkmordet av judarna, med ungefär lika antal döda. Trots att vi levt med Förintelsen så länge, och mottot att vi aldrig skall glömma, var det få, som innan ryska invasionen, mindes Holodomor.
På 10-talet mördade muslimer cirka 1,2 miljoner kristna armenier. Även det folkmordet har legat i skugga, okänt för de flesta. Först med den växande turkiska repressionen mot en annan folkgrupp, kurderna, och Sveriges NATO-ansökan, har det uppmärksammats.
Mao Zedongs ursinniga våld under det Stora språnget 1958-1962, med medföljande svält, som dödade bortåt 50 miljoner människor, glöms klädsamt bort när företag och regeringar kontaktar hans kommunistiska efterföljare i den kinesiska regimen. Vi glömmer.
Vi uppmärksammar Kristallnatten varje år, när vi går ut på gatorna den 9:e november. Ytterst få minns, än färre uppmärksammar, och ingen går ut på gatorna den 23 augusti för att minnas Bartolomeinatten den 23-24 augusti 1572, då katoliker i Paris mördade tusentals protestanter. Vi har glömt.
På 1930-talet, i det nazistiska Tyskland, etablerades fler och fler groteska inskränkningar av judars frihet, där det fanns platser de inte fick besöka och där de blev avskedade från sina arbeten. Idag sker samma sak i det muslimska Afghanistan, där en folkgrupp, kvinnorna, är förbjudna att röra sig fritt och blir avskedade från sina arbeten. Nazismens antisemitism har, med all rätt, skuldbelagts, men idag skuldbeläggs inte islams kvinnoapartheid. Trots att vi ser den.
Förintelsekyrkans heliggörande av ett specifikt folkmord, har lagt de andra folkmorden, på ukrainare, kristna och protestanter, och förföljelse av andra folkgrupper, i skugga. Som om det är lättare att bära minne av något som skapades av nazismen, en ideologi som är tämligen främmande för oss idag, och som med lätthet kan bespottas, medan de kristnas, kommunisternas och muslimers våld ligger i glömskans skugga.
I dag byggs ett Förintelsemuseum i Stockholm. Det framstår som om det kommer att ansluta till Förintelsekyrkan, och därmed lägga de andra morden och förföljelserna av grupper av människor som ideologier utpekar som mindervärdiga, i skugga.
Skall vi inte minnas, och skall vi inte lära oss, att det aldrig är rätt att mörda och förfölja grupper av människor, vare sig de är judar, kristna, ukrainare, protestanter, kvinnor eller kulaker? Att vi alltid skall vara uppmärksamma på ideologier och världsåskådningar som pekar ut speciella grupper som mindre värda. Det innebär inte att vi reducerar Förintelsen, utan att vi uppmärksammar all förföljelse som sker mot människor som pekas ut av ideologier och andra politiska krafter som mindervärdiga.
Den 27 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
