Putin sade ordet krig. Han sade det i ett tal den 23 december. I Ryssland är det som vi kallar kriget i Ukraina, en militär operation. Det är t o m olagligt, med risk för fleråriga fängelsedomar, att kalla det ukrainska kriget för krig.
Men Putin kallade det för krig. Så vitt jag vet är det en person, Nika Juferev, en sorts myndighetsperson i St Petersburg, som begärt att riksåklagaren skall följa lagen och åtala Putin. I övrigt tiger Ryssland. Ett land fyllt av människor utan ryggrad. Som tiger.
Men människor är i allmänhet opportunister, människor utan ryggrad. Inte bara i Ryssland, utan överallt där den minsta gnutta av repression kan erfaras.
Inför risken att förlora en förmån eller förlora möjligheten av en förmån, eller inför risken att sanktioneras, blir människan en lismande jäkel, ett ryggradsdjur utan ryggrad.
Jag fick information av några personer om andra personers oetiska agerande (plagiat). Jag gjorde vad jag anser att alla professionella skall göra, anmälde personernas oetiska agerande, väl medveten om att sådana anmälningar kan ge hårdare straff mot den som anmäler än mot den som är den anmälde. Medan den som tiger, trots att den visste, likt de personer som gav mig informationen, går helt kostnadsfritt vidare i livet. Möjligen med ett lätt moraliskt gnagande, men det gnagande skulle ske mot ryggraden, den frånvarande, varför smärtan knappt ens erfars.
Jag stormade internt på högskolan mot beslutet att omvandla ekonomprogrammen till megafoner för FN:s politiska hållbarhetsinitiativ. Jag blev uttryckligen förbjuden att prata om det av institutionens sk chefer. Ingen stod upp bakom mig och stödde min rätt att diskutera lämpligheten i att en akademisk utbildning följer FN:s politiska initiativ. När jag sedan tog upp mina synpunkter offentligt, i en debattartikel i lokaltidningen, vilket jag tror var ett mycket verksamt skäl till att jag några månader senare avskildes från min professorstjänst, stod ingen offentligt bakom mig och försvarade min rätt att få debattera, eller stod bakom min kritik om den ideologiska skolningen. Några gav dock kommentarer som antydde, men som inte klart uttalade stöd. Visst kan det vara så att de flesta stödde de sk chefernas tilltag att ansluta ekonomprogrammen till FN:s hållbarhetsinitiativ. Men jag tror att det finns en sannolikhet att det fanns minst en på hela högskolan, som stödde, antingen min rätt att få tala eller mitt angrepp på politiseringen av utbildningen. Men den personen, eller de personerna, talade inte högt. På den högskolan fanns ingen Nika Juferev, som vågade tala.
Men, jag skall inte vara orättvis, ty det fanns några som var i gränslandet, som var mina Sancho Panza, de som vet hur man för sig, som inte skakar om makten på ett sätt som blott ger dem kostnader, som ser den krassa verkligheten, som väljer sina strider utifrån kalkylen om framgång, inte utifrån principer. Man kan kalla dem smilfinkar, men de har i alla fall den ryggraden att, om framgång kan erfaras, tas striden. Och, kan de säga idag, se hur det gick för den som tog striden. Han förlorade inte blott striden utan allt. Medan Don Quijote går ut i striden för att göra rätt, säger Sancho att man inte går ut i krig för att kriga, utan för att vinna.
Jag har förföljts av frågan hur nazismen kunde etableras i Tyskland. Avrättningen av de som vågade tala, syskonen Scholls i München, är ett svar. Tystnaden i Ryssland är ett svar. Etablerandet av hållbarhetsindoktrineringen på högskolan Kristianstad är ett annat svar. Människan är ett av de fåtal ryggradsdjur som saknar ryggrad.
Den 26 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Men Putin kallade det för krig. Så vitt jag vet är det en person, Nika Juferev, en sorts myndighetsperson i St Petersburg, som begärt att riksåklagaren skall följa lagen och åtala Putin. I övrigt tiger Ryssland. Ett land fyllt av människor utan ryggrad. Som tiger.
Men människor är i allmänhet opportunister, människor utan ryggrad. Inte bara i Ryssland, utan överallt där den minsta gnutta av repression kan erfaras.
Inför risken att förlora en förmån eller förlora möjligheten av en förmån, eller inför risken att sanktioneras, blir människan en lismande jäkel, ett ryggradsdjur utan ryggrad.
Jag fick information av några personer om andra personers oetiska agerande (plagiat). Jag gjorde vad jag anser att alla professionella skall göra, anmälde personernas oetiska agerande, väl medveten om att sådana anmälningar kan ge hårdare straff mot den som anmäler än mot den som är den anmälde. Medan den som tiger, trots att den visste, likt de personer som gav mig informationen, går helt kostnadsfritt vidare i livet. Möjligen med ett lätt moraliskt gnagande, men det gnagande skulle ske mot ryggraden, den frånvarande, varför smärtan knappt ens erfars.
Jag stormade internt på högskolan mot beslutet att omvandla ekonomprogrammen till megafoner för FN:s politiska hållbarhetsinitiativ. Jag blev uttryckligen förbjuden att prata om det av institutionens sk chefer. Ingen stod upp bakom mig och stödde min rätt att diskutera lämpligheten i att en akademisk utbildning följer FN:s politiska initiativ. När jag sedan tog upp mina synpunkter offentligt, i en debattartikel i lokaltidningen, vilket jag tror var ett mycket verksamt skäl till att jag några månader senare avskildes från min professorstjänst, stod ingen offentligt bakom mig och försvarade min rätt att få debattera, eller stod bakom min kritik om den ideologiska skolningen. Några gav dock kommentarer som antydde, men som inte klart uttalade stöd. Visst kan det vara så att de flesta stödde de sk chefernas tilltag att ansluta ekonomprogrammen till FN:s hållbarhetsinitiativ. Men jag tror att det finns en sannolikhet att det fanns minst en på hela högskolan, som stödde, antingen min rätt att få tala eller mitt angrepp på politiseringen av utbildningen. Men den personen, eller de personerna, talade inte högt. På den högskolan fanns ingen Nika Juferev, som vågade tala.
Men, jag skall inte vara orättvis, ty det fanns några som var i gränslandet, som var mina Sancho Panza, de som vet hur man för sig, som inte skakar om makten på ett sätt som blott ger dem kostnader, som ser den krassa verkligheten, som väljer sina strider utifrån kalkylen om framgång, inte utifrån principer. Man kan kalla dem smilfinkar, men de har i alla fall den ryggraden att, om framgång kan erfaras, tas striden. Och, kan de säga idag, se hur det gick för den som tog striden. Han förlorade inte blott striden utan allt. Medan Don Quijote går ut i striden för att göra rätt, säger Sancho att man inte går ut i krig för att kriga, utan för att vinna.
Jag har förföljts av frågan hur nazismen kunde etableras i Tyskland. Avrättningen av de som vågade tala, syskonen Scholls i München, är ett svar. Tystnaden i Ryssland är ett svar. Etablerandet av hållbarhetsindoktrineringen på högskolan Kristianstad är ett annat svar. Människan är ett av de fåtal ryggradsdjur som saknar ryggrad.
Den 26 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
