Straff för brott innehåller en del komponenter. Inte minst är hämnden där, att en brottsling skall plikta med det värdefullaste den har, sin frihet, gentemot dem som drabbats av brottet. Det är inte öga för öga direkt, men gärningens hämnddel går att översätta i tid, fängelsetid. De som drabbats, men även samhällets medlemmar, skall kunna känna att brottslingen fick betala ett rättvist pris för sin gärning.
Straffet skall också vara preventivt relativt andra, potentiella brottslingar. Varje rationell potentiell brottsling skall ta det möjliga straffet i beaktandet inför beslutet att utföra brottet.
Straffet kan också innehålla moment av att reducera risken för återfall. Straffet kan innehålla en avprogrammering, likt en sådan som tillämpades på nazisterna efter krigsslutet. En brottsling antas ha en benägenhet för brott p g a värderingar och på grund av sociala förutsättningar. Genom att ge brottslingen en utbildning, kan den häva sig ur de sociala förutsättningarna. Genom att påverka värderingarna, kan brottslingen göra en annan värdering inför ett potentiellt brott.
Avprogrammering är blott att försöka påverka individens själ. Direkt in i individen går den kemiska kastreringen. Brottslingen är inte driven av en förnuftsmässig rationalitet, utan av fysiologiska processer, som tydligen inte kan förhindras, eller i alla fall inte förhindras på samma framgångsrika sätt som genom att påverka brottslingens kropp.
Det kanske mest intressanta med detta är att kroppslig påverkan som del i ett straff kan utsträckas. Vi vet idag mer om att vår själ delvis är en kemisk substans, som kan påverkas, inte genom känslor och förnuft, utan genom molekyler. Som att sexuallusten, som är korrelerad till testosteronhalten, kan påverkas genom att påverka testosteronhalten. Munkarnas kamp mot sin sexualdrift var kanske inte en kamp mot djävulen, utan mot testosteronet i deras kroppar. Munkarna kunde komma närmare gud om de knaprade på piller som reducerar deras testosteron.
Där vår forskning visar att själen kan påverkas av kemiska substanser, och inte genom omindoktrinering, där har vi också möjligheter att utsträcka straffet till att bli starkare genom att förhindra återfall. Medan det kan låta hemskt, att ingripa i en människas kropp och inte bara levnadsomständigheter genom att låsa in den, kan det finnas en positiv sida för individen i kemiska straff. Om en del i fängelsetidens utsträckning rör tiden för omdoktrinering, då kunde tiden sänkas om sannolikheten för återfall i brottet minskar p g a kemiskt straff. Då skulle strafftiden i fängelse vara mer direkt relaterat till vendetta-delen, att utdöma hämnd.
Men, om vi vet att det finns ett samband mellan testosteronhalt och sexuella brott, kan vi då förutsäga sannolikhet för brott genom att mäta testosteronet? Om det är möjligt, skall vi då säga, att vid en viss halt, är sannolikheten så stor att personer s a s skall preventivt straffas? Skulle det vara tänkbart att en individ, oskyldig till ett brott, tvingades genomgå en behandling, som brottslingar får genomgå, där de senare utsätts för den för att förhindra återfall, medan den första gruppen genomgår den för att förhindra det första brottet?
Individens rätt att vara oskyldig och att få behandlas som oskyldig, ställs här mot andra individers rätt att inte bli utsatt för brottslighet. Sverigedemokraternas förslag borde därför leda till en etisk diskussion om människans frihet i samhället.
Den 19 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin