I världen av hypotestestning vill man acceptera den korrekta hypotesen och förkasta den falska. Men man löper risken att göra två typer av fel: Typ 1-fel, att man förkastar en sann hypotes, och Typ 2-fel, att man accepterar en falsk hypotes.
I verkliga livet brukar man hylla principen att det är bättre med typ 2-fel, på det att man inte skall riskera att göra typ-1 fel. Ingen bokförläggare vill göra om Bonniers misstag, när de refuserade Lindgrens bok om Pippi Långstrump. De gjorde ett typ 1-fel, förkastade vad de borde ha accepterat. Detsamma lär ha hänt med Harry Potter-boken, som förkastade av en mängd förlag, tills en dotter till en förläggare tjatade till sig en tryckning. Hellre då att ge ut en mängd böcker som inte borde ha getts ut, dvs hellre Typ2-fel, än Typ 1-fel.
Å andra sidan önskar vi nog att man inom medicinen undviker typ 2-fel. Riskerna med att ta en medicin som egentligen är dödlig, men som i en undersökning visat sig ha effekt, dock på oegentliga grunder, är dramatisk. Hellre förkasta en verksam medicin, än acceptera en dödlig. Medicin kan inte bygga på Typ 2-fel, på falsk kunskap.
Men existensen av dessa typ-fel har vissa behagliga effekter. Jag lever med ett Typ 1-fel. Jag har skrivit en artikel som inte blott är sann, utan också är både djupt originell och upplysande. Den är således så sann man kan tänka sig. Dock har andra inte sett ljuset. De refererar inte till artikeln. Däremot är de fullständigt blädande av en annan artikel. Ja, den artikeln är väl inte osann, och kan inte förkastas. Men så många citeringar, ja, det är den inte värd, relativt den föga citerade artikeln.
Typ-felen ger en därför möjligheten att sjunka in i ett behag att veta att man själv har sett ljuset, medan resten av mänskligheten famlar omkring i mörkret av Typ 1-felet, att förkasta ljuset.
Den 17 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
I verkliga livet brukar man hylla principen att det är bättre med typ 2-fel, på det att man inte skall riskera att göra typ-1 fel. Ingen bokförläggare vill göra om Bonniers misstag, när de refuserade Lindgrens bok om Pippi Långstrump. De gjorde ett typ 1-fel, förkastade vad de borde ha accepterat. Detsamma lär ha hänt med Harry Potter-boken, som förkastade av en mängd förlag, tills en dotter till en förläggare tjatade till sig en tryckning. Hellre då att ge ut en mängd böcker som inte borde ha getts ut, dvs hellre Typ2-fel, än Typ 1-fel.
Å andra sidan önskar vi nog att man inom medicinen undviker typ 2-fel. Riskerna med att ta en medicin som egentligen är dödlig, men som i en undersökning visat sig ha effekt, dock på oegentliga grunder, är dramatisk. Hellre förkasta en verksam medicin, än acceptera en dödlig. Medicin kan inte bygga på Typ 2-fel, på falsk kunskap.
Men existensen av dessa typ-fel har vissa behagliga effekter. Jag lever med ett Typ 1-fel. Jag har skrivit en artikel som inte blott är sann, utan också är både djupt originell och upplysande. Den är således så sann man kan tänka sig. Dock har andra inte sett ljuset. De refererar inte till artikeln. Däremot är de fullständigt blädande av en annan artikel. Ja, den artikeln är väl inte osann, och kan inte förkastas. Men så många citeringar, ja, det är den inte värd, relativt den föga citerade artikeln.
Typ-felen ger en därför möjligheten att sjunka in i ett behag att veta att man själv har sett ljuset, medan resten av mänskligheten famlar omkring i mörkret av Typ 1-felet, att förkasta ljuset.
Den 17 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
