Islam, kapitalism, kommunism, är alla föreställningar som bevisat sin orimlighet. Trots detta finns det människor som inte bara tror på dem, utan som också befrämjar dem. Hur kan någon vara så tokig? Alla dessa levande Don Quijotar, drivna av löftena i deras föreställningsvärld, som för dem framstår som verkliga, som i verkligheten framstår så orimliga.
Islams misslyckande, deras totalitära samhällen, deras kvinnomisshandel, deras antisemitism, deras terrorism, brukar av islams Don Quijotar skyllas på att det är utfört av människor som inte företräder det sanna islam.
Kommunismens misslyckande, deras totalitära samhällen, deras terror, brukar av kommunismens Don Quijotar skyllas på att kommunismen tillämpats i fel tid, ty kommunismen skall komma efter att kapitalismen blommat ut, men infördes i djupt agrara, för-industriella och förkapitalistiska samhällen.
Kapitalismens misslyckande, dess stöd till totalitära regimer, dess miljökatastrofer, dess segregerande kraft, har av kapitalismens Don Quijotar delvis setts som korrekt, då det utgör incitament för det goda i kapitalismen, men framför allt, för att ett främmande element förts in, vilket är staten, som förstör för den goda kapitalismen.
I ingen förklaring av de tre föreställningarnas haveri har dessa Don Quijotar sett att orsakerna till eländet som föreställningen gett, finns i själva föreställningen. Det är kanske självklart att inför himmelens port, inför det perfekta, inför Nirvana, kan själva himmelriket, islam, kommunism, kapitalism, inte ha något fel. Perfektionen, som finns i varje dogmatisk vision, kan ju, per definition, inte vara defekt.
Att inte se bristerna, är att vara totalitär. Allt omfattas av visionen, av dogmen, och intet kan vara utanför visionen. Det som är utanför är inte perfekt, och ingår inte i visionen. Det som är utanför det totalitära, är det som måste bekämpas. Trots att det totalitära är det perfekta, finns det något som är utanför, något som påverkar det perfekta och gör så att det perfekta, felaktigt, framstår som defekt.
Ytterst kan man gå tillbaka till den fanatiska fanatismen och dennes fader, abraham, som var så övertygad om sin vision, om sin perfektion, Jahve, att han var villig att begå en handling som är otänkbar i verkligheten, att döda sin son.
Svårigheten att vara en människa med vision och med projekt, är att låta sig ledas av visionen, samtidigt som man ser och inser dess brister. Den som inte inser visionens brister blir den fundamentalistiska dåren, som drivs in i ett totalitärt och våldsamt agerande. Men den som inser dess brister, blir en tvivlare, som inte ens kan leda sig själv mot visionens Nirvana.
Det är en ekvation som saknar en lösning, men som man måste leva med varje dag.
Den 14 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Islams misslyckande, deras totalitära samhällen, deras kvinnomisshandel, deras antisemitism, deras terrorism, brukar av islams Don Quijotar skyllas på att det är utfört av människor som inte företräder det sanna islam.
Kommunismens misslyckande, deras totalitära samhällen, deras terror, brukar av kommunismens Don Quijotar skyllas på att kommunismen tillämpats i fel tid, ty kommunismen skall komma efter att kapitalismen blommat ut, men infördes i djupt agrara, för-industriella och förkapitalistiska samhällen.
Kapitalismens misslyckande, dess stöd till totalitära regimer, dess miljökatastrofer, dess segregerande kraft, har av kapitalismens Don Quijotar delvis setts som korrekt, då det utgör incitament för det goda i kapitalismen, men framför allt, för att ett främmande element förts in, vilket är staten, som förstör för den goda kapitalismen.
I ingen förklaring av de tre föreställningarnas haveri har dessa Don Quijotar sett att orsakerna till eländet som föreställningen gett, finns i själva föreställningen. Det är kanske självklart att inför himmelens port, inför det perfekta, inför Nirvana, kan själva himmelriket, islam, kommunism, kapitalism, inte ha något fel. Perfektionen, som finns i varje dogmatisk vision, kan ju, per definition, inte vara defekt.
Att inte se bristerna, är att vara totalitär. Allt omfattas av visionen, av dogmen, och intet kan vara utanför visionen. Det som är utanför är inte perfekt, och ingår inte i visionen. Det som är utanför det totalitära, är det som måste bekämpas. Trots att det totalitära är det perfekta, finns det något som är utanför, något som påverkar det perfekta och gör så att det perfekta, felaktigt, framstår som defekt.
Ytterst kan man gå tillbaka till den fanatiska fanatismen och dennes fader, abraham, som var så övertygad om sin vision, om sin perfektion, Jahve, att han var villig att begå en handling som är otänkbar i verkligheten, att döda sin son.
Svårigheten att vara en människa med vision och med projekt, är att låta sig ledas av visionen, samtidigt som man ser och inser dess brister. Den som inte inser visionens brister blir den fundamentalistiska dåren, som drivs in i ett totalitärt och våldsamt agerande. Men den som inser dess brister, blir en tvivlare, som inte ens kan leda sig själv mot visionens Nirvana.
Det är en ekvation som saknar en lösning, men som man måste leva med varje dag.
Den 14 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
