ESO vägrade publicera vår rapport om offentlig-privata partnerskap. De försökte under hela forskningsprojektet att förmå oss att använda spelteori som analysverktyg. Jag var halsstarrig och hävdade min frihet som forskare att välja metod och teori. De straffade mig med att inte publicera rapporten. Jag blev förbannad. I vredesmod tog jag en del av rapportens data och teori och publicerade en artikel, för att visa den vetenskapliga halten i våra resultat. Den har idag 91 citeringar.
Spelteori har blott lärt mig en sak, att förtroende skapas i spel utan slut, medan spel där antalet interaktioner är känt på förhand leder till opportunism. Det säger till mig att sannolikheten att bli lurad av en vän, som ju är ett oändligt antal interaktioner, är betydligt mindre än att bli lurad på Hörby marknad, där antalet spel kanske är så litet som ett. Därför kunde Stanley luras att ge sin klocka till en marknadsgycklare i utbyte mot ett klockarmband, som han behövde till sin klocka.
När jag nu är 64 år funderar jag på vad jag skall företa mig resten av mitt liv. Ty först nu erfar jag att det finns ett slut. Och, enligt spelteorin, leder det till en ändring i strategin.
Jag undrar hur jag skulle agera om jag visste när min sista dag var kommen, relativt hur förhållandena är idag, då jag inte vet om jag checkar ut i en snar framtid, eller om jag får de statistiskt påvisade 20 åren, då medellivslängden på män i Sverige är 84 år.
Rationellt agerande borde vara att, med stigande ålder, blir planerna alltmer kortsiktiga.
Jag försöker lära mig italienska idag. Jag har ett hus i Italien, som jag gärna bor i. Jag inser att mina kunskaper i italienska, både utifrån riskerna i tiden, och utifrån insikter i min oerhört dåliga kunskapsförmåga i språk, kommer att vara oerhört magra och växa med hastighet som knappt kan förnimmas. Ändock tragglar jag med italienskan. Ty jag lär mig förvisso något och kan säga något mer, men ytterst lite, mellan månaderna. Men insatsen i timmar och ångest står inte i proportion till effekten. Därför borde jag inte förslösa min tid på italienska.
Men jag bor i landet Italien, där man pratar italienska. Om du är på en plats, skall du visa platsen och människorna respekt. Du är besökare, turist, tillfälligt på besök, i deras hem. Du är en uppblåst nolla, en omoralisk skurk, om du kräver att de skall anpassa sig till dig, eller de skall acceptera din oförmåga. Att lära sig språket, med blott din egen språkförmåga som begränsning, är därför en plikt.
Jag funderar på om jag har en plikt att samla min kunskap som jag har som professor i företagsstyrning i en bok. Har en akademiker, som haft förmånen att, finansierad av andras arbete, en plikt att samla sin kunskap?
Mot det står min forskningsförmåga, dvs att kunna skapa ny kunskap. Jag bär på ett gammalt projekt, att via studier av människors och djurs investeringsbeteende, kunna klargöra vad en investering är, och vilka konsekvenser investeringen har i människors liv. Har jag således en plikt, som akademiker, att intill döden, utveckla kunskap?
Eller kan jag abdikera, så som ESO ansåg att jag hade abdikerat, och få ägna mig åt annat?
Min tanke, så långt den är kommen, är att jag är akademiker, samhällsmedlem och människa. Som akademiker har jag plikt att skapa kunskap. Som samhällsmedlem har jag plikt att bidra. Men är det inte dags att överordna plikten som människa, om en sådan finns?
Kan man, vid min ålder, få lov att lägga de två plikterna åt sidan, och blott ha en plikt att utveckla sig som människa? I Candide säger Voltaire att människans plikt och glädje är att odla sin trädgård. En sådan som finns så länge man går i den och är dess trädgårdsmästare. Där man kanske planterar träd, med insikten att man aldrig kommer att sitta under dess krona, men glädjen i växten är tillräcklig.
Spelteorin kanske inte är så dålig, ty kanske den säger att i avsaknad av möjligheten att ställa upp ett mål, då interaktionerna är oändliga, eller i vart fall vet du inte när de slutar, så är målet en hägring, medan vägen är allt.
Den 25 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Spelteori har blott lärt mig en sak, att förtroende skapas i spel utan slut, medan spel där antalet interaktioner är känt på förhand leder till opportunism. Det säger till mig att sannolikheten att bli lurad av en vän, som ju är ett oändligt antal interaktioner, är betydligt mindre än att bli lurad på Hörby marknad, där antalet spel kanske är så litet som ett. Därför kunde Stanley luras att ge sin klocka till en marknadsgycklare i utbyte mot ett klockarmband, som han behövde till sin klocka.
När jag nu är 64 år funderar jag på vad jag skall företa mig resten av mitt liv. Ty först nu erfar jag att det finns ett slut. Och, enligt spelteorin, leder det till en ändring i strategin.
Jag undrar hur jag skulle agera om jag visste när min sista dag var kommen, relativt hur förhållandena är idag, då jag inte vet om jag checkar ut i en snar framtid, eller om jag får de statistiskt påvisade 20 åren, då medellivslängden på män i Sverige är 84 år.
Rationellt agerande borde vara att, med stigande ålder, blir planerna alltmer kortsiktiga.
Jag försöker lära mig italienska idag. Jag har ett hus i Italien, som jag gärna bor i. Jag inser att mina kunskaper i italienska, både utifrån riskerna i tiden, och utifrån insikter i min oerhört dåliga kunskapsförmåga i språk, kommer att vara oerhört magra och växa med hastighet som knappt kan förnimmas. Ändock tragglar jag med italienskan. Ty jag lär mig förvisso något och kan säga något mer, men ytterst lite, mellan månaderna. Men insatsen i timmar och ångest står inte i proportion till effekten. Därför borde jag inte förslösa min tid på italienska.
Men jag bor i landet Italien, där man pratar italienska. Om du är på en plats, skall du visa platsen och människorna respekt. Du är besökare, turist, tillfälligt på besök, i deras hem. Du är en uppblåst nolla, en omoralisk skurk, om du kräver att de skall anpassa sig till dig, eller de skall acceptera din oförmåga. Att lära sig språket, med blott din egen språkförmåga som begränsning, är därför en plikt.
Jag funderar på om jag har en plikt att samla min kunskap som jag har som professor i företagsstyrning i en bok. Har en akademiker, som haft förmånen att, finansierad av andras arbete, en plikt att samla sin kunskap?
Mot det står min forskningsförmåga, dvs att kunna skapa ny kunskap. Jag bär på ett gammalt projekt, att via studier av människors och djurs investeringsbeteende, kunna klargöra vad en investering är, och vilka konsekvenser investeringen har i människors liv. Har jag således en plikt, som akademiker, att intill döden, utveckla kunskap?
Eller kan jag abdikera, så som ESO ansåg att jag hade abdikerat, och få ägna mig åt annat?
Min tanke, så långt den är kommen, är att jag är akademiker, samhällsmedlem och människa. Som akademiker har jag plikt att skapa kunskap. Som samhällsmedlem har jag plikt att bidra. Men är det inte dags att överordna plikten som människa, om en sådan finns?
Kan man, vid min ålder, få lov att lägga de två plikterna åt sidan, och blott ha en plikt att utveckla sig som människa? I Candide säger Voltaire att människans plikt och glädje är att odla sin trädgård. En sådan som finns så länge man går i den och är dess trädgårdsmästare. Där man kanske planterar träd, med insikten att man aldrig kommer att sitta under dess krona, men glädjen i växten är tillräcklig.
Spelteorin kanske inte är så dålig, ty kanske den säger att i avsaknad av möjligheten att ställa upp ett mål, då interaktionerna är oändliga, eller i vart fall vet du inte när de slutar, så är målet en hägring, medan vägen är allt.
Den 25 december 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
