Historien börjar på en upphöjd avsats, där lärarens kateder var placerad och där läraren stod när den pratade, i en gulteglad skola i en liten skånsk by, för 48 år sedan. Där lärde sig en pojke en mening, som han skulle bära med sig hela sitt liv i sitt minne, och som han skulle ha anledning att uttala, 48 år senare.
Grymta månde grisarna / om de visste hur den gamle galten led
Eller på isländska, som lär vara nära det språk som vikingen pratade: Gnyðja mundu grísir / ef galtar hag vissi
Pojken spelade Ragnar Lodbrok, vikingen som invaderade England, och som kanske har funnits (om det tvistas det). Men han finns i sagorna. Och hans kväde, strax innan han dog i ormgropen, har vandrat över århundranden, till pojken som gjorde vad han kunde för att spela Ragnars död, liggande i en osynlig ormgrop på avsatsen i den lilla skolan, inför sina klasskamrater i klass 5/6.
Utsagan återkom till pojken när han tyckte att han befann sig i en liknande situation som Ragnar i ormgropen, där personer som kanske kunde liknas vid de kristnas ormar, mördade, inte honom, men hans dröm och hans livs ambition.
Han uttalade då orden, och tillade, utifrån hans kunskap om sagornas historia och utifrån hans känsla för alludering och metaforistiska sätt att tänka och uttrycka sig, att kanske grisarna hämnas.
Den hämnd som sagorna berättar om, är den fruktansvärda, att rista blodörn. Den visas här, ett klipp jag blott uthärdat en gång, så vill du dig väl, se blott början, där de bevingade orden uttalas, och undvik att se hur ’bevingad’ mördaren av Ragnar blir.
https://www.youtube.com/watch?v=ZwV3Y9GjOAQ
Denna scen spelar en stor roll i min historia. Dock en historia som inte får berättas. Blott sex onda och två goda vet denna historia. Sex personer som står på Ellas sida. Två som representerar Ragnars sida.
Vad pojken inte visste då, och vad mannen inte visste för några månader sedan, när han uttalade orden, var vilka meningar som föregick kvädet. Så här skaldes det: Eigi hugðak orma / at aldrlagi mínu / verðr mjök mörgu sinni, / þats minnst varir sjálfan.
Och på svenska: Inte tänkte jag att ormar / skulle bli min bane / Likvisst blir det ofta så / som man själv minst anar
Här skall man betänka att Ragnar inte var kristen och därför inte hade samma syn på ormar som de bestialiska kristna har. Därför kan vi egentligen inte förstå Ragnars känsla när han avlivas av ormar. Vi, som är uppfödda i den bestialiska kristna tron, vet däremot att ormar är lismande, fräcka, bedrägliga, avskyvärda djur, varför det är en skymf, en förödmjukelse att möta sin död genom dem.
Ella visste att skymfa Ragnar, medan sannolikt Ragnar inte erfor den skymf som de kristna utsatte honom för.
Då undrar jag om detsamma kan sägas om den forna pojken, som i nutid uttalade orden när han låg i ormgropen. Blev han skymfad, men på ett sätt som de sex onda förstod och avsåg, medan han, en av de två goda, inte förstod?
Vad jag vet däremot, är grisarnas hämnd. Inte genom att rista blodsörn. Inte genom att döda en person. Men det var något som dog, genom försvinnandets hämnd. Hämnden var inte en handling. Utan genom att avstå handlingar.
Handlingen som utfördes genom att avstå handling var att försvinna. Dödens försvinnande genom att försvinna. Hämnd genom att försvinna.
Så som Ragnar försvann. Så som pojken 48 år senare försvann. Så som drömmen försvann. Så som en del av grisarna försvann, och försvinner.
Öllsjö den 22 december 2018