http://www.fornuft.se/index.php/2018/12/19/darfor-har-usas-vapenlagar-tjanat-det-amerikanska-folket-val-det-media-inte-vill-du-ska-lasa/
Normalt brukar man peka på den enorm mordstatistiken och de tragiska skolskjutningarna och hävda att USA:s främsta problem är lättheten som finns för folk att beväpna sig. Försvararna brukar invända att det inte är vapen som dödar, utan människan som använder skjutvapnet. Kritikerna mot det argumentet kan hävda att det är lika begåvat som att säga att det är inte godiset som gör dig fet, utan att du äter godiset.
Men statistiken över antal vapen visar att förekomsten av vapen hos befolkningen behöver inte vara den främsta förklaringen till morden, då Finland ligger också i toppen på vapen per capita (https://www.expressen.se/debatt/finland-ar-eus-vilda-vastern/). Kanske det är acceptansen av att bära vapen som gör skillnad, inte antal vapen. Får man inte gå omkring med sitt vapen, t ex ha det liggande i handskfacket i bilen, blir det bökigare att skjuta någon. ”Ursäkta mig, ditt svin, vill du vara så vänlig och vänta här medan jag åker hem och låser upp mitt vapenskåp, och låser upp skåpet där slutstycket är, fogar samman dem, letar upp patronerna, laddar vapnet och kommer tillbaka, för att skjuta dig?”
Kanske den omständliga proceduren minskar antalet mord.
Ians argument är att judeförintelsen inte skulle ha skett om judarna hade varit beväpnade. Det ligger något i det då den judiska staten idag är beväpnad och mycket framgångsrikt skjuter ner den andra folkgruppen, som är sämre beväpnade, palestinierna. Å andra sidan, behöver Israel sina styrkor, inte bara för att hålla de ockuperade territorierna, utan också för att försvara sig från det andra folket, som delvis är beväpnat.
Ian anför förvisso ett motargument, det amerikanska inbördeskriget, där det egna folket vände sig mot sig självt och bekrigade varandra. Inbördeskrig, som ju är det beväpnade folket som vänder sig mot andra av samma folk, är ju inte obekant. Afghanistan är det ständiga exemplet, där USA deltog i att beväpna en befolkningsgrupp, som de sedan fick dyrt betala genom att de senare fick möta den av dem beväpnade milisen.
Ett starkare argument mot det beväpnade folket är ekonom-historikerna som anser sig ha funnit att en stark förklarande faktor till den exempellösa ekonomiska utveckling, med början på 1700-talet, berodde på att staten växte sig stark och kunde skapa stabila institutioner, vilket till stor del baserades på att staten monopoliserade våldet, dvs avväpnade folket.
Ian kan förvisso invända att det var en bra förklaring då, men idag har vi starka stater, ja, kanske för starka stater.
Det kanske inte går att bortse från att tankar om beväpning delvis har sin grund i den våldsspiral som Sverige hamnat i. Kanske jag skulle vilja vara beväpnad om jag riskerade att befinna mig bland flyktingar, som kommer från en mer våldsbejakande kultur, med omfattande kvinnoförtryck? Att gå på Möllan kanske skulle vara mer behagligt lugnt om jag bar ett vapen?
Men Nej! Sverige har varit ett samhälle förskonat från våld. Vi har inte behövt beväpna folket för att få freden. Vi har fått den, delvis eller kanske dominerande, genom våra sociala reformer. Vi bekrigar våldet med mat, husrum, arbete och en plats i samhället.
Ian kan invända att det lät sig göras när vi delade samma kulturella normer. Idag gäller kulturkrockar.
Mitt svar får bli, kanske naivt, att vi bekrigar inferiora kulturer med vår kultur av Folkhem.
Öllsjö den 29 december 2018