Så kan en form av barnaktivism se ut.
Men klassamhället erbjuder givetvis dess raka motsats. En flicka, som nog är anonym, men som kallas Agnes. Hon åker inte till klimatmötet. Ingen filmstjärna hyllar henne. Ingen mediauppmärksamhet råder kring henne och hennes aktivism.
Ty vi lever i ett klassamhälle, där de övre klasserna lever och njuter sina massmediala intressen. Och sina barn. Medan de undre kämpar på. I medial tystnad. I mediallikgiltighet.
Agnes barnaktivism består i att hon hjälper sin far samla och panta burkar. Hon skolkar inte, utan gör det efter skolan. Hon gör sin plikt. Hon och hennes far verkar sakna rimligt husrum. Det är oklart om de lever på gatan.
https://www.svd.se/vi-pantar-burkar-for-att-kunna-betala-hyran
Så ser klassamhället ut. Både i liv och i uppmärksamhet. Den enas aktivism, skolkandets, bärs fram, uppmärksammas, medan den andres aktivism, efter skolan, får endast uppmärksamhet genom en organisation som lever på att hjälpa till.
Vad säger oss detta om vårt samhälle, där en skolkande flicka, som uttrycker det som så många andra i den övre klassen uttrycker, lyfts fram? Medan flickan som gör sin plikt och därefter arbetar sida vid sida med sin far, för att överleva, blir blott ett uttryck i en välgörenhetsorganisations marknadsföring.
Hur hjärtlöst är inte det samhälle där Agnes, denna fantastiska energiska flicka, som bidrar, inte med attityder, utan med arbete och omsorg, lämnas därhän, medan megafonen, som smiter från sin plikt, men uttrycker den övre klassens attityd, uppmärksammas.
Så ser klasskampen ut. Inte klasser som kämpar mot varandra. Utan en klass som får kämpa. Den lägsta av dem alla, denna underklass som kanske inte ens har en bostad.
Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, att Agnes öde inte omtalas och hyllas och att hennes aktivism inte leder till att Agnes hjälps till ett värdigt liv.
Öllsjö den 14 december 2018