En nyss framlagd avhandling, Finans och Existens, vid Linnéuniversitetet, författad av Martin Holgersson, reflekterar över finansialiseringen. Han väljer emellertid en sparmässa som det i avhandlingen mest framträdande objektet för finansialisering, och liknar det vid en högmässa i en kyrka. Det är ett inte helt lyckat val av objekt. Vill man studera finansialisering, dvs hur den finansiella logiken penetrerar en individs livsvärld, bör man nog uppsöka mer typiska inslag av en livsvärld, än en högmässa i sparandets tempel.
Uttryck för finansialisering i en individs livsvärld står istället att finna i hur ofta och på vilket sätt en individ reflekterar över sitt livs besparingar, hur den ser på sin bostad och dess eventuella värdeutveckling.
Man skulle kunna anföra motverkande krafter i finansialiseringen. Tänk er vilket förhållande vi idag har till pengar. Kontanthanteringen har gått ner dramatiskt. Själv har jag ytterst sällan kontanter i min börs. Tidigare räknade jag hur mycket pengar jag hade. Satt med mynt och sedlar och räknade. Pengar var räkningsbart, det hade en fysisk närvaro. Rik var den med tjock plånbok, fattig den med tunn. Betänk Gunnar Sträng, vars plånbok, med band runt sig, signalerade hushållarens hushållning med våra gemensamma medel. Idag räknar man aldrig pengar. De finns på ett kort och vill man veta hur mycket man har, ser man på sitt kontoutdrag. Banken håller räkningen på ens pengar. Pengar har ingen fysisk gestaltning. Det vi har idag är bytesvärde utan fysisk gestaltning.
Men det finns ett annat fenomen som är värt att notera. Tidigare låg pensionen helt i statens hand. Svenskens stora förtroende för staten innebar att vi litade på att staten skulle ta hand om oss när vi blev gamla. Staten tog av vår lön och såg till att alla fick sin pension. Det vi fick i börsen kunde vi lugnt använda för konsumtion. Därmed gjorde staten oss till konsumtionsmaskiner. Lönen kunde förbrukas lagom till nästa löneutbetalning.
Finansialisering idag är att pensionen har invaderat våra liv. Redan i 20-årsåldern börjar individer med sitt pensionssparande. Man sitter på caféet med sina jämnåriga kamrater och diskuterar livsåldersberäkningar och fonders risknivåer. Man har därmed gått från tidshorisonten, nästa löneutbetalning, till ålderdomens behov. Månadens perspektiv har bytts med livets perspektiv. En individs hela liv har kommit in i individens omedelbara livsvärld.
Genom finansialiseringen har därför en individs liv, hela dess liv, kommit in i livsvärlden.
Imorgon tar jag upp en annan aspekt av finansialiseringen, ackumulationen och hållbarhet.
Öllsjö den 10 december 2018