” jag berättar även om Alexander Bard, som utöver att citera henne [den intervjuade personen] flitigt i somras, bjöd män från hela landet till Värmland för att sjunga runt en stor träpenis. (“Det falliska, det falliska”, mumlar hon [den intervjuade personen] med ett smalt leende.)
– Det är den vita mannens revansch. Sådana uråldriga hämndinstinkter tar över våra medvetanden när vi är svaga och lider. I stället för att fundera över hur vi kan integrera befolkningar med varandra, eller minska energiförbrukningen för att rädda planeten, så är det så mycket lättare att gå in i överlevnadsläge och be om hjälp hos en Stor Fader. Till och med vissa kvinnor går i den här riktningen, och drömmer om att bli räddade av en man.”
Detta är sagt av en upplyft fransk intellektuell (sic!), Julia Kristeva. I Dagens Nyheter, Sveriges största och mest spridda dagstidning.
https://www.dn.se/dnbok/julia-kristeva-nu-vill-den-vite-mannen-hamnas/
Vad jag ser är en normalisering av fräna rasistiska uttryck. Av en som drömmer sig tillbaka till de stormande medelklasstudenterna i Paris och tycker illa om dagens gula västar, som inte sitter ner och i god reformistisk anda försöker samla samhället till en gångbar utvecklingsbar kompromiss.
Men nyrasisten söker inte försoning eller den reformistiska kompromissen. Hon uttrycker ett förakt genom sin nyrasism. Och vräker ur sig två plattityder som möjligen hörs på det sämsta caféet, integrera befolkningar och minska energiförbrukning.
Detta är den ovärdiga monologen. Jag hade så gärna velat skriva samtalet, men hennes prat är inte dialogiskt, utan monologiskt. Det är ovärdigt i sin nyrasism och i sin leverans av plattityder, som inte finns för att utveckla tanken, utan för att markera tillhörighet.
Men det intressanta med artikeln är inte Kristeva, utan att det just är en artikel, och att den visar hur accepterad nyrasismen är. I Sveriges största dagstidning kan man obekymrat och utan att få en kritisk fråga från intervjuaren, vräka ur sig rasistiska och groteskt generaliserade ståndpunkter om ’vita män’. En ohygglig generalisering, bortom all rim och reson, baserat på en beskrivning av vad några män ägnat sig åt. Med hänvisning till hudfärg, något som blott den mest extrema högern tidigare kunde göra. Och detta, idag, nu, i den största svenska dagstidningen.
Högern beskriver denna nyrasism som vänsterns uttryck.
Jag är också kritisk mot dessa uttryck. Men inte som vänsterns uttryck. Ty detta är den tomhetens uttryck, det verbaliserande vakuumet, där Förnuftet sätts åt sidan till förmån för en uttrycksmaskin som spottar ur sig fraser av klantillhörighet till en primitiv stam, likt den hon refererar till, där ord blir de ritualer som ger samhörighet. Men inte kunskap.
Det är den ovärdiga monologen där acklamation och inte insikt avses. Där den kritiserande antar den kritiserades skepnad och blir ett med den.
Det är en stillastående dialektik, där A och icke-A är inbegripen i en negativ dialektik, utan den inneslutande upphöjelsen i den positiva dialektiken. Istället skapas en nedåtgående spiral av söndring.
Medan gatorna fylls av de gula västarna som är fyllda av de som inte finns.
Kanske är det de som är det tredje, det uteslutna, det mellan A och icke-A. Det som både Hegel och Marx glömde.
Öllsjö den 27 december 2018