Vi lever i det landskap som postmodernismen utlovade tidigare, ett landskap som finns som attityder. Inget annat finns, än attityder. Våldtäkter finns som anmälningsbenägenhet. Kritik mot primitiva attityder finns blott som den vite mannens attitydrasism.
Slutligen rämnar all denna postmoderna attitydsverklighet när attityder, genom identitetspolitik och kulturappropriation, blir fängslade genom att knytas till en attitydsrättighet som ges till en och endast en identitet.
Man kan visa upp hur mycket verklighet som helst. Hur skolan segregerar. Hur livsålder beror på socialt ursprung och socialt liv. Hur konsumtion har samband med individens livsvärld.
All denna verklighet fördunklas och förångas genom attitydernas företräde.
Förvisso kan det hänföras till kantianismens Ting i Sig, att verkligheten förvisso finns, men den framstår för oss genom våra kategorier. Vi befinner oss i våra förståndskategoriers fängelse.
Men dessa förståndskategorier är just förståndets kategorier, och inte attitydskategorier. Vår kunskap är förvisso knuten till det tre-dimensionella rummet. Men det är inte fängslat av kategorier som tillhör rasismen. Dessa kategorier av förståndet är inte kategorier som är knutna till könet. Det är inte kategorier knutna till kulturen. Det tre-dimensionella rummet är inte uttryck för en kultur, för en vithet eller för en Y-kromosom. Det är förståndets kategorier. De som bygger vår kunskap.
Attityder är däremot inte kunskapsbyggande. Snarare är de, när de ges företräde, hinder för kunskap. De är Potemkinkulisser, byggda för att ge en känsla av behag. De är markörer av samhörighet. I den mån de relateras till kunskap är det för att bekräfta attityden, aldrig att ifrågasätta den.
Samtalet blir blott ett samtal där man är tillsammans i både tal och attityd. Det kommunikativa samtalet, där man är tillsammans för att med förnuftet försöker nå fram, genom kritik, till berikade insikter, kanske t o m kunskap, är en sällsynthet. Det finns knappt ens i de akademiska rummen, ty även där är det viktigare att man har FN:s attityd, än frågan om världens tillstånd.
Det är ett ovärdigt samtal. En ovärdig samhällsatmosfär. Likt kejsarens nya kläder är det viktigare att följa de rättas attityd om klädedräkten, än att notera att den saknas.
Vi lever i ett samhälle med rika möjligheter till kommunikation. Vi har big data och datorkraft att undersöka väldiga datamängder. Vi har fler än någonsin som borde ha som sitt värv att med förnuftet skapa kunskap.
Ändock produceras det mer ideologi och mer attityder.
Det är ovärdigt.
Öllsjö den 13 december 2018