Det är onekligen en historiens list, att Storbritannien först genomför kolonialismen, med några positiva effekter, men överlägset negativa effekter. Därefter tar de emot människor från sina forna kolonier, när de, under de befriade, forna kolonierna, inte kan leva i dessa länder. Först ofrihet i det befriade landet, sedan frihet i det ofria landet.
Likt många flyktingar har författaren upplevt svårigheterna som en flykting har i främmande land, det land som tagit emot dem och gett dem frihet. I den vulgära debatten läggs detta fram som rasism, något som läggs som börda på det land som gett flyktingarna mat och frihet.
Har Svenska Akademin med detta pris anslutit sig, i en vilja av korrekthet och att sona sina brott, till den etablerade endimensionaliten, där vithet och icke-vithet är en dimension, som helt samvarierar med post-kolonialism? Denna endimensionalitet innebär att man antingen står på etablissemangets sida, med icke-vithet och hängivelse till den post-koloniala idéen, eller står på den andra sidan, där man fnyser åt detta och kallar det för rasism och faktaresistenta teorier.
Okunnig, som de flesta, om Gurnah författarskap, tar jag mig ändå friheten att utgå från vad andra skrivit om hans författarskap, och vad Svenska Akademin anger i sin motivering.
Berättar han om människor som levde under kolonialismen och dess förtryck? För att sedan, som etablerad lärare i England, skriva om hur flyktingarna från de befriade länderna, levde i fortsatt ofrihet, men nu i det fria landet, som befriade sina forna kolonier?
Det tycks som om dessa människor är dubbla förlorare. De tvingades fly från det befriade landet, där tanken var att människor skulle leva sina liv i frihet, utan kolonialismens tryck. De fick sedan uthärda ett liv i samhälleliga processer som kallas rasism, i landet som tog emot dem och gav dem den frihet som de förvägrades i sina befriade länder.
De tycks vara den eviga flyktingen. Där de var hemma, fick de inte vara, medan där de fick vara, var de inte hemma.
Man kan undra över vad som gör att en sådan författare får en marknad, som gör att han blir så stor att han slutligen uppmärksammas av Svenska Akademin. Det finns många som erfar processer i sina befriade länder som de hänför till kolonialismen. Det finns många som erfar processer i länder där de är fria, som de hänför till postkolonial rasism. Sedan finns det etablissemanget som vill stå på de svagas sida, där de hittat den forna historian med kolonialism, och den moderna utvecklingen, med postkolonialism.
Gemensamt tycks vara kolonialism, en tankefigur som fångar både historia och modern utveckling. Som kolonialism förtrycktes folket i kolonierna. Som postkolonialism förtrycks de i de forna koloniala länderna, som tagit emot dem som flytt från länderna som befriats från kolonialism. Kolonialism tycks vara ett grundämne i de koloniala ländernas atomuppsättning. En dominerande gen i dess DNA.
Men det finns en tredje ståndpunkt som gör att man kan befria sig från endimensionalitetens intellektuella torka. Kolonialismen och postkolonialismen måste beskrivas i sin komplexitet, både dess förtryckande och dess emancipatoriska sida. Förvisso tillämpade kolonialismen slaver, men därvid fortsatte de blott på en praktik som redan fanns på plats. Kolonialismen uppfann inte slaveriet, utan utnyttjade det. Men det var också de som avslutade slaveriet. Slaveriet, som varit så länge förhärskande i Afrika, långt innan kolonialismen, avskaffades av kolonialmakterna.
Rasismen i det postkoloniala samhället må finnas, men det är också det postkoloniala rasistiska landet som öppnar sina portar för flyktingar. Det är de postkoloniala samhällena, som Tyskland, Storbritannien och Frankrike, som attraheras av flyktingar. Där finns mat, husrum, och en frihet och ett försvar av individen, som förnekas flyktingarna i deras forna länder.
Jag skriver ur en egen erfarenhet, där en flykting, som bor under ett tak, finansierat av svenska staten, som får mat, finansierat av svenska staten, som har barn som går på en förskola, finansierat av svenska staten, som med viss rätt är upprörd över den diskriminering som personer som han erfar på den svenska arbetsmarknaden. Förvisso kan man vara upprörd över arbetsmarknadens funktionssätt. Men, det får vara någon ända på offertanken. Alla dessa stekta sparvar som serveras, borde någon gång tysta mun, och istället för att ge energi till offertanken, ge energi till att vara en aktör i samhället.
Den 26 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin