Men man uppnår aldrig sina mål. Aldrig är man nöjd. Man kämpar med en artikel. Läser allt som är skrivet och mer därtill. Filar på teorin. Och skriver om och om och om igen. Man kämpar med artikelgranskarna, bemöter deras kritik och ändrar så lagom att både granskarna och man själv kan stå ut. Man får acceptansbrevet från tidskriftens redaktör.
Man firar acceptansbrevet, helst med champagne. Men man är inte nöjd.
Man ser alla brister i artikeln. Tänker på allt man kunde ha gjort bättre. Bara man hade haft tid. Man konstaterar att den förvisso blev tillräckligt bra, ty den blev ju tryckt. Men den blev inte bra. Den blev bara, ja, den blev BARA tillräckligt bra. Den blev inte BRA.
Detta till trots, börjar man på nästa artikel. Med samma mål. Och karusellen börjar om igen, med samma slut, otillfredsställelsen att artikeln inte blev bra.
Men numer kan jag lugna er som är otillfredsställda av ert arbete. Ni som bara gör tillräckligt bra arbete. Ni gör något som är bra arbete. Men ni kan inte se det. Inte just nu.
Jag har min avhandling liggande i källartoalettens tidningshög. Där bläddrar jag i avhandlingen. Och nu, år 2021, 31 år efter dess publicering, 32 år efter dess slutförande, tycker jag förvisso att den som helhet blott är tillräckligt bra, men att den innehåller delar som är riktigt bra. Ja, som är mycket bra. Delar som är BRA!
”Minervas uggla sprider sina vingar blott när skymningen faller.” Något som Goethe lär ha skrivit, men som oftast förknippas med Hegels återgivande, i hans Rättsfilosofi. När Anden når sitt fullbordande, når man insikten. Den som förvisso fanns tidigare, men inte som insikt.
Lägg därför undan dina artiklar och återkom till dem när du erfar att din Ande är större. Då kan din Ande erfara dina insikter, de du hade, men inte insåg. Då inser du att somt är BRA.
Den 14 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin