Det som är utmärkande är att det finns en ständig ström av information, ljud och bilder, via ögonen och öronen, hos den uppkopplade personen. Det är omgivningen som talar till individen. Och individen tar emot.
För de ständigt uppkopplade undrar jag, om de inte har någon fantasi eller själ. Mig bekommer det inte att sitta i ett vitt tyst rum, utan några referenspunkter, utan något som skapar visuella eller ljudliga intryck. Jag kan sitta, t ex på tåget, flera timmar och få intryck från mig själv, det som kallas att låta tankarna vandra. Men jag kan också samla mig och bestämma mig för att arbeta, varvid jag tänker på det jag just då forskar kring. Den som ser mig, ser ingen skillnad. Jag sitter och tittar ut genom fönstret, som om de passerande furorna skulle ha något intresse. Den som ser mig, kan inte se om jag studerar naturen, om jag låter tanken vandra, eller om jag intensivt tänker på hur praxisbegreppet kan anpassas till företagsstyrningsteorin.
Jag har min egen teori. Jag har en rik fantasi, som möjliggör att jag kan sitta i ett vitt rum några timmar. Men den fantasin skapar också saker som jag vet inte finns, men som jag ändå tror kan finnas. Jag är därför ohyggligt mörkrädd. Det är baksidan av den rika fantasin, där jag upplever saker som blott finns i min tanke.
Fantasin skapar intryck. Därför behöver inte jag omgivningens intryck. Ja, jag kan ibland bli irriterad på omgivningens intryck. T ex föredrar jag att läsa en artikel, framför att lyssna på den, t ex via en podd. Ty en artikel har du kontroll över. Du väljer var du läser, hur snabbt du läser, om du går tillbaka och läser om. När omgivningen skapar intryck är du nästan helt utelämnad till omgivningens hastighet och plats. Samma okontrollerade intryck uppstår när du ser en film i en biograf. Hemma kan du spola tillbaka och se om avsnitt. Du kan stanna filmen och försjunka i en tanke som du fick av filmen. Men i biografen är du helt utelämnad åt det tyranniska, ruta för ruta.
De som inte bara finner sig i detta, utan också föredrar det, är de som har svag fantasi och de som inte har behov att kontrollera inflödet av information. Det är de som inte lyssnar på sig själv, utan på andra.
Blir då slutsatsen att den med rik fantasi är sluten i sig själv, och är mörkrädd, som om verkligheten skulle vara ett hot, medan den som lyssnar på sin podd är öppen och mottaglig, och lever i verkligheten, där ju inga spöken finns?
Den 12 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin