Jag upplevs av andra, har jag förstått, som oerhört individualistisk, ja, kanske t o m egoistisk. När jag kämpade mot den ideologiska indoktrineringen på Högskolan Kristianstad, gjorde jag det själv. Jag försökte inte samla medarbetarna på institutionen och få med dem på min kamp. Jag skrev själv den för mitt avsked så avgörande debattartikeln och undertecknade den blott med mitt namn. Hade jag varit kollektivistisk, hade jag låtit den gå runt bland medarbetarna och försökt få fler att underteckna den. Hade jag fått med dem, hade jag skickat in den, och då hade den kanske fått större genomslag, och hade kanske inte kunnat fungera som grund för avsked. Hade de inte velat underteckna, då hade jag lagt den åt sidan, som ett misslyckat försök till att motstå den akademiska förstörelsen.
Men jag har deltagit i många forskningsprojekt, där jag aktivt, kanske ibland avgörande, varit skribent i artiklar. Oaktat mitt bidrag har jag hävdat det socialdemokratiska, lite tur, men framförallt att andra deltagit, som gjort framgången. I dessa aktiviteter har jag, tror jag, och hoppas jag, har jag aldrig tagit åt mig äran själv, utan alltid med de andra. Jag har varit en del i ett sammanhang som gett framgången. I det tycker jag mig varit kollektivistisk, på ett socialdemokratiskt sätt. Däremot har jag alltid varit noga att antyda individers relativa bidrag till artikeln genom vilken ordningen författarna presenteras. Kanske det framstår som paradoxalt, men även om man erkänner att man arbetat tillsammans, att alla varit mer eller mindre avgörande för resultat, kan det finnas omständigheter som gör att en framstår som mer bidragande än en annan.
Det som framstår som individualistiskt i mitt agerande, t ex min debattartikel, anser jag inte är uttryck för individualism, utan är ett resultat av mitt sätt att leva som professionell, och därmed som pliktföljande. Att protestera mot ett hot mot akademisk frihet är en professors förbannade plikt och skyldighet. Den som tiger, t ex för att den inte får med sig andra i protesten, för att en protest kan skada den själv, t ex att bli avskedad, den har svikt sin plikt, och är därför inte värdig sin titel.
Detta, den absoluta plikten, vet jag andra har utnyttjat hos mig. De har informerat mig om andras plagiarism, varvid jag agerat, så som plikten påbjuder, anmält…och fått obehag av anmälan. Ett obehag mina informatörer undkommit genom att utnyttja mig, och min pliktkänsla, som instrument.
Plikt står således inte i ett spänningsförhållande till individualism och kollektivism. Den kan ge intrycket av individualism, men hänför sig varken till individen eller till kollektivet, utan till det rätta. Förvisso så som individen tolkar det, och därför har ett individualistiskt drag. Medan tolkningen av plikten är individualistisk, är inte motivationen individualistisk.
Jag satt en gång i ett konferensrum, och erfor stor ..ja, vad skall man kalla det, … arbetslycka? Jag var med i en grupp som jag och vi kallade Engagerade clubben, EC, där vi firade en publikation med champagne. Över oss, tyckte jag, svävade samtidigt en gemensam känsla av att vi hade presterat, men också att vi hade turen att ha varandra, som tillsammans kunde prestera den publicerade artikeln. Det fanns en ödmjukhet mot varandra, där ingen var förmer än de andra, utan det fanns ett vi, det som hade gjort artikeln.
Blott ett undantag kan jag tänka mig. Ett gemensamt ögonblick, ursprungligen baserat på tur, där jag förvisso hade bidragit, men där all prestation utfördes av den andre. Det var de två gånger, när min kvinna födde de två barn, där jag förvisso hade varit delaktig i att starta processen, men där all prestation utförts av henne.
I alla andra sammanhang kommer lyckan av en prestation genom gemenskapen, den kollektiva gemenskapen.
Den 13 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin