Det besynnerliga är att i denna stora utveckling presenterade sig den stora guden först hos Abraham som Jahve, för ungefär 4000 år sedan. Sedan presenterade han sig för Jesus för 2025 år sedan, och slutligen hos Mohammed för cirka 1400 år sedan. Därefter har det varit slut med presentationer, i alla fall inför profeter.
Christopher Hitchens har ställt den mycket berättigade frågan, varför satt den där guden still under så lång tid, 196 000 år, och underlät sig att meddela sig till Homo Sapiens Sapiens?
Man kan lägga till ytterligare tre frågor.
Om nu Jahve, Gud och Allah är samma gud, men uppfattad på lite olika sätt av Homo Sapiens Sapiens, varför valde guden, som tigit i 196 000 år för Homo Sapiens Sapiens, att plötsligt bli ivrigt talförd, så att guden talade till tre Homo Sapiens Sapiens, Abraham, Jesus och Mohammed, inom loppet av 2600 år? I relation till 196 000 års tystnad, framstår 2600 år som ett ivrigt pladder.
Förvisso är det märkligt att den allsmäktige valde att tala så ivrigt under så kort tidsrymd, men det är lika märkligt att den inte valde att prata med våra gelikar, Neandertalarna. Varför fick inte de lyssna på guden, och ta till sig gudens moral? Eller guden kanske talade, med neandertalaren hade vett att inte lyssna?
Den tredje frågan gäller moralen, ty guden slår sig ju för bröstet och hävdar att det är hen som kommer med moralen. Men vad i all sin dar hade människan innan Abraham försökte mörda sin son, dvs fick guds kallelse att förkunna hans moral?
Kanske någon hävdar att människan, för att kunna höra gud, måste ha uppnått en viss utvecklingsnivå? Det skulle förklara varför Neandertalaren inte hörde guden. Den vuxne uppfattar mer och bättre än vad barnet gör. Jordbruket, som ju är en av Homo Sapiens Sapiens mest omtumlande innovationer, hade ju uppfunnits 6 000 år innan guden började att tala. Efter 6 000 år av jordbruksutveckling, och därmed sammanhängande samhällsutveckling, var människan beredd att höra gud.
Men nej, det är ingen god hypotes, ty då skulle ju guden valt att tala till betydligt mer utvecklade Homo Sapiens Sapiens, de som då levde i det vi idag kallar Kina.
Snarare är det mer troligt att både Neandertalarna och Homo Sapiens sapiens tidigare klarat sig bra utan gudens ingripande, varför guden nöjt kunde åse sin skapelse och deras agerande, utan behov av att ingripa. Men för 4000 år sedan höll det på att gå överstyr. Men inte bland Homo Sapiens Sapien som art, ty kineserna klarade sig bra, och stenåldersfolket i norr som nu gled in i sin bronsålder, klarade sig bra och behövde inga moraliska vägvisningar. Men det fanns ett folk som utmärkte sig, med osedvanlig ondska, och därför i stort behov av herrens tukt och förmaning.
Det var semiterna på arabiska halvön, som började vandra omkring, in i Afrika och mot medelhavet och gamla Mesopotamien, där vi européer gärna vill förlägga födelsen av vår civilisation, delvis p g a av vår tro att jordbruket startade där. Semiterna hade tydligen försjunkit i sådant barbari, enligt gud, att de behövde gudens ingrepp. 196 000 års vila var över. Dags att tukta semiterna, tänkte gud och bad Abraham mörda sin son, för att undervisa i och ingjuta lydnad hos de barbariska semiterna.
Så började förslavningen av Homo Sapiens Sapiens. Först med den upproriske Kant kom människan tillbaka till sig själv och sade att jag minsann har Förnuft. Jag klarar mig med det, ty jag vågar tänka själv. Då sällade sig den moderna Homo sapiens Sapiens till sina forna urfäder och till Neandertalarna, de som klarade sig utan guden. Och semiternas ondska var över, för den gången. Sedan kom 9/11.
Den 23 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin