Grunden för makten har varit ett korsägande mellan ett industribolag, SCA och ett investmentbolag, Industrivärden, samt genom Handelsbankens arbetarfond, Oktogonen.
Detta korsägande har långsamt brutits upp, där en entreprenör från fastighetsbranschen, som bildat en familjegrupp, Lundbergs, har etablerat sig. Det sista skottet för att avliva den ledarstyrda ägargruppen är när Handelsbanken köper Oktogonens aktier i Industrivärden och delar ut dem till sina aktieägare.
Tidigare har skottet för att avliva ledargruppen varit att Oktogonen inte skulle få mer medel.
Oktogonen är en arbetarstiftelse som fått pengar från Handelsbankens vinst när Handelsbanken gjort övervinster, dvs presterar bättre än sina konkurrenter. Varje anställd har andel i fonden utifrån antal år i banken. När de lämnar banken får de sin andel. Det var en snillrik skapelse av Jan Wallander, en VD som kan sägas inte bara ha räddat banken från förfall, utan också gjort den till en oerhört effektiv bank, med nymodigheter som arbetarstiftelsen Oktogonen och ett effektivt informationssystem som gjorde budgeten arbetslös.
Oktogonen kan också ses som ett förtida alternativ till de senare etablerade löntagarfonderna, dvs ett sätt att få med arbetarna som ägare av företag, och därmed också delaktiga i dess strategi och kapitalbildning. Oktogonen avlövades först genom att man beslöt att den inte skulle få nya medel, utan utdelningen till arbetarna skulle ske omedelbart, dvs den långsiktiga lojaliteten till arbetsplatsen ersattes av en mer modern kortsiktighet, den för året lojale.
Lundberg, denna representant för en gammal kapitalistform, familjen, har, i samverkan med institutionella fonder, dvs manschettknappskapitalismen, därmed dödat både ledarkapitalismen, där företagens ledare hade starkt inflytande, och arbetstagarkapitalism, där arbetarna, om inte hade starkt inflytande, i alla fall hade del i företagets kapitalavkastning.
Nu skall företagen styras av en Lundberggrupp, som sakta övergår från entreprenörsgrupp till familjegrupp, baserad på nepotism, med understöd från manschettkapitalisterna, dvs tjänstemännen i institutionella fonder, utan insyn och ansvarsutkrävande, utövar en ansenlig makt över företagen.
Mångfalden i den svenska kapitalismen har därmed minskat, då den tredje formen, ledarskapskapitalism, försvinner, medan manschettkapitalismen etablerar sig än starkare, och familjekapitalismens återkomst blir än tydligare.
Det innebär också en triumf för den nyliberala ideologin, där korsägandet alltid varit ett rött skynke som ideologerna länge velat ha bort. De tillsatte t o m en ägarutredning på 80-talet, med det underliggande önskemålet att visa på korsägandets förstörande kraft. Men den lyckades inte. Nyliberalismen fick bida sin tid, men har idag vunnit, dock till priset av att en gammal ägandeform, familjen, som är än mer despotisk och än mindre ansvarsutsatt, än ledarskapskapitalismen, då den inte baseras på ledarskapets meritokrati i en byråkrati, utan på familjens gener, dvs nepotism.
Man kan också notera att Handelsbanksgruppens ledarskapsmakt har upplösts genom politik, där samverkan mellan olika kapital har varit makten som inte kunnat mötas av ledarna i ledarskapsgruppen. Det är inte ekonomin, dvs det är inte en ekonomisk kris i gruppen som möjliggjort, t ex genom nödvändiga räddningsinsatser, upplösningen. Ledarskapsgruppens nedmontering är således inte utslag av en ägargruppers ekonomiska konkurrens på marknaden för företagskontroll där de effektiva ägargrupperna överlever. Det är inte deras ekonomiska effektivitet som sviktat, utan deras politiska och kanske också institutionella ineffektivitet som avgjort.
Den slutsatsen är en tämligen trist slutsats, ty det innebär att vi inte kan ha en tro att det finns en effektivitetskonkurrens mellan ägargrupper och grupperingar, där den vinner som ger de mest utvecklingsbenägna företagen. Ekonomi och utveckling står inte i främsta rummet. Där står politik och makt. Vilket innebär att nyliberalernas seger är en pyrrhusseger, där mångfalden och därmed konkurrens reducerats.
Den 28 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin