Möten på arbetsplatsen är en välsignelse alternativt en förbannelse. Jag har i min lilla skrift, Råd till en akademiker (https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf ) beskrivit mötet och visat på några sätt att hantera mötet, i den mån mötet är ett problem.
Möten är ju förträffliga instrument för att kollektivt utveckla en verksamhet och för att koordinera aktiviteter. Samtidigt ger möten en samhörighetskänsla som är användbar i andra aktiviteter.
Men möten är oftast manifestationer av makt, genom att den sammankallade räknar in hur många personer den kan samla, där antalet är en ren numerär beskrivning av den sammankallades makt. Maktmötena utmärks av monolog, dvs de är inte möten. Den sammankallande, för att kunna motivera det som möte, måste ju förbruka tid på något under mötet. Mötet som sådant är egentligen tomt, men måste fyllas. Då fylls det med diskussionspunkter, vilket blott och enbart är information som hade kunnat getts skriftligt, mycket snabbare och mycket mer flexibelt, om och endast om medarbetarna är läskunniga. Vilket de flesta är i en akademisk organisation. Således, den sk informationen handlar inte om att informera, utan om att förbruka tid så att mötet framstår som ett möte och inte framstår som det som det verkligen är, en maktdemonstration.
Skulle någon deltagare ha fräckheten att bryta informationsflödet för en fråga eller kritisk kommentar, då har sammankallande fått möjlighet att avsluta mötet med orden ’Tack för ett givande samtal som visar att vi har högt i tak och engagerade medarbetare’. Men frågan eller den kritiska kommentaren, under det monologa mötet, besvaras med uttryck som ’en mycket viktig synpunkt’, eller med ett tomt löfte ’vi skall lyfta den frågan’, eller med det repressiva byråkratisk hotet ’jag hör vad du säger’.
Tyvärr leder alla dessa maktmöten till att mötet som form för utveckling och koordination får dåligt rykte. Istället kommer andra interaktionsformer som försöker uppnå de positiva sidorna av mötena. Man går omkring, man samtalar i kafferummet, i kontorsrummet. Fördelen med denna form är att saker som inte rör alla som hade varit på mötet, kan avhandlas mellan de som berörs av saken. Nackdelen med denna form är att den också kan bli en form för maktutövning, där ledaren går omkring och skapar allianser och sprider selektivt information, som gagnar ledarens maktposition.
I min lilla skrift, ’Råd till en akademiker’ (https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf ), kan du läsa på sidorna 117-119 hur du kan agera för att transformera möten från att vara maktdemonstrationer till att bli konstruktiva möten.
Den 25 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Möten är ju förträffliga instrument för att kollektivt utveckla en verksamhet och för att koordinera aktiviteter. Samtidigt ger möten en samhörighetskänsla som är användbar i andra aktiviteter.
Men möten är oftast manifestationer av makt, genom att den sammankallade räknar in hur många personer den kan samla, där antalet är en ren numerär beskrivning av den sammankallades makt. Maktmötena utmärks av monolog, dvs de är inte möten. Den sammankallande, för att kunna motivera det som möte, måste ju förbruka tid på något under mötet. Mötet som sådant är egentligen tomt, men måste fyllas. Då fylls det med diskussionspunkter, vilket blott och enbart är information som hade kunnat getts skriftligt, mycket snabbare och mycket mer flexibelt, om och endast om medarbetarna är läskunniga. Vilket de flesta är i en akademisk organisation. Således, den sk informationen handlar inte om att informera, utan om att förbruka tid så att mötet framstår som ett möte och inte framstår som det som det verkligen är, en maktdemonstration.
Skulle någon deltagare ha fräckheten att bryta informationsflödet för en fråga eller kritisk kommentar, då har sammankallande fått möjlighet att avsluta mötet med orden ’Tack för ett givande samtal som visar att vi har högt i tak och engagerade medarbetare’. Men frågan eller den kritiska kommentaren, under det monologa mötet, besvaras med uttryck som ’en mycket viktig synpunkt’, eller med ett tomt löfte ’vi skall lyfta den frågan’, eller med det repressiva byråkratisk hotet ’jag hör vad du säger’.
Tyvärr leder alla dessa maktmöten till att mötet som form för utveckling och koordination får dåligt rykte. Istället kommer andra interaktionsformer som försöker uppnå de positiva sidorna av mötena. Man går omkring, man samtalar i kafferummet, i kontorsrummet. Fördelen med denna form är att saker som inte rör alla som hade varit på mötet, kan avhandlas mellan de som berörs av saken. Nackdelen med denna form är att den också kan bli en form för maktutövning, där ledaren går omkring och skapar allianser och sprider selektivt information, som gagnar ledarens maktposition.
I min lilla skrift, ’Råd till en akademiker’ (https://files.builder.misssite.com/a7/a2/a7a28fba-3872-4ec1-86b1-dc8e7d236439.pdf ), kan du läsa på sidorna 117-119 hur du kan agera för att transformera möten från att vara maktdemonstrationer till att bli konstruktiva möten.
Den 25 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
