Äldreboende kritiseras för att vara en integrationsanstalt istället för en plats där samhället visar sin största omsorg om de som är bland de mest utsatta, de äldre som inte kan ta hand om sig själva. Det finns förvisso inget generellt fel på invandrare, förutom om de inte kan svenska, och kanske även har svårigheter att förstå dialekten på platsen. Utan svenska och dialekten på platsen har personalen inte en god möjlighet att fullgöra uppgiften på äldreboendet, då den äldre har svårt att förstå, har svårt att få fram önskemål och har svårt att få mänsklig kontakt.
Om vi kan anta att äldreboendet i första hand finns till för de äldre och för att de skall ha ett behagligt avslut på sitt liv, då är en mängd personal som inte klarar språket ett tecken på ineffektivitet, dvs bristande måluppfyllelse.
Hur blev det så att många invandrare med svaga språkkunskaper arbetar på äldreboende? Jag vet inte, men kan spekulera. Tidigare drevs äldrevården av äldre, inhemska kvinnor. På den tiden fanns det hemmafruar som skötte hem och barn. När barnen hade blivit större, sökte sig den då äldre kvinnan ut i arbetslivet. Hon hade svaga meriter, eftersom hon hade tjänstgjort i sitt hem. Men hon hade mycket stor erfarenhet av att ta hand om hem och smått folk. Hon var därför exemplarisk för äldrevården. Hon var från bygden, kunde språket och dialekten, och kunde lite om bygdens historia och folk. Hon kunde därför kommunicera mycket väl. Ja, hon kunde t o m skvallra, dvs berätta om den och den och den, till den äldres behag.
Sedan kom den inhemska kvinnan tidigt ut på arbetsmarknaden, hemmafrun började tyna bort, varför äldrevården fick se sig om efter annan arbetskraft. Då blev äldrevårdens arbetare en tillfällig plats för den som sökte något annat. Det blev en transithall. En försörjningsplats för en vandrare eller för den som inte kunde försörja sig på det den kanske hellre skulle försörja sig på, t ex som konstnär. Med resultat att de äldre fick finna sig i att ha en mängd olika personal, som snart vandrade vidare. Men, med personal som ofta kunde språket.
Sedan kom flyktingkrisen, med en oerhörd mängd personer som inte kunde få plats i arbetslivet, delvis p g a irrelevanta meriter, delvis p g a att de inte kunde språket. Äldrevården sökte alltid folk, och kunde nu erbjuda vad som sågs som okvalificerat arbete. Det sågs t o m som att det hade en god bieffekt, att flyktingen kunde lära sig svenska i arbetslivet. Kanske de som hade som uppgift att bemanna äldrevården kunde känna ett behag att bidra till omhändertagandet av flyktingarna genom att ge dem arbete och därmed försörjning.
https://www.expressen.se/debatt/aldreomsorgen-ar-inte-till-for-arbetslosa-migranter/
Effekten blev att de äldre fick, som tidigare, möta många olika, men nu kunde de många olika allt sämre svenska, och absolut inte deras dialekt.
Först hade man accepterat äldrevården som en transithall. Nu fick man lite plus, ty det hade blivit en instans för integration.
Men utan att någon hade frågat de äldre. Utan att de äldres behov hade varit vägledande.
De äldre får finna sig i att vara ett instrument för andras försörjning och integration. Äldrevården finns inte till för de äldre, utan uppfyller idag andra mål, där de äldre, som tidigare var målet, nu har blivit ett medel.
Den 27 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Om vi kan anta att äldreboendet i första hand finns till för de äldre och för att de skall ha ett behagligt avslut på sitt liv, då är en mängd personal som inte klarar språket ett tecken på ineffektivitet, dvs bristande måluppfyllelse.
Hur blev det så att många invandrare med svaga språkkunskaper arbetar på äldreboende? Jag vet inte, men kan spekulera. Tidigare drevs äldrevården av äldre, inhemska kvinnor. På den tiden fanns det hemmafruar som skötte hem och barn. När barnen hade blivit större, sökte sig den då äldre kvinnan ut i arbetslivet. Hon hade svaga meriter, eftersom hon hade tjänstgjort i sitt hem. Men hon hade mycket stor erfarenhet av att ta hand om hem och smått folk. Hon var därför exemplarisk för äldrevården. Hon var från bygden, kunde språket och dialekten, och kunde lite om bygdens historia och folk. Hon kunde därför kommunicera mycket väl. Ja, hon kunde t o m skvallra, dvs berätta om den och den och den, till den äldres behag.
Sedan kom den inhemska kvinnan tidigt ut på arbetsmarknaden, hemmafrun började tyna bort, varför äldrevården fick se sig om efter annan arbetskraft. Då blev äldrevårdens arbetare en tillfällig plats för den som sökte något annat. Det blev en transithall. En försörjningsplats för en vandrare eller för den som inte kunde försörja sig på det den kanske hellre skulle försörja sig på, t ex som konstnär. Med resultat att de äldre fick finna sig i att ha en mängd olika personal, som snart vandrade vidare. Men, med personal som ofta kunde språket.
Sedan kom flyktingkrisen, med en oerhörd mängd personer som inte kunde få plats i arbetslivet, delvis p g a irrelevanta meriter, delvis p g a att de inte kunde språket. Äldrevården sökte alltid folk, och kunde nu erbjuda vad som sågs som okvalificerat arbete. Det sågs t o m som att det hade en god bieffekt, att flyktingen kunde lära sig svenska i arbetslivet. Kanske de som hade som uppgift att bemanna äldrevården kunde känna ett behag att bidra till omhändertagandet av flyktingarna genom att ge dem arbete och därmed försörjning.
https://www.expressen.se/debatt/aldreomsorgen-ar-inte-till-for-arbetslosa-migranter/
Effekten blev att de äldre fick, som tidigare, möta många olika, men nu kunde de många olika allt sämre svenska, och absolut inte deras dialekt.
Först hade man accepterat äldrevården som en transithall. Nu fick man lite plus, ty det hade blivit en instans för integration.
Men utan att någon hade frågat de äldre. Utan att de äldres behov hade varit vägledande.
De äldre får finna sig i att vara ett instrument för andras försörjning och integration. Äldrevården finns inte till för de äldre, utan uppfyller idag andra mål, där de äldre, som tidigare var målet, nu har blivit ett medel.
Den 27 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
