Sverigedemokraterna är numer Sveriges 2:a och ibland 3:e parti i opinionsmätningar. Det har växt sig mycket stort. Det sägs att dess framgång beror på att partiet fångat upp och visat på det som många upplever, invandrarproblemet.
Utanförskapsområden existerar, där invandrare och flyktingar bor, med usla skolor, enorma understödspengar skickas in, till personerna och till området, där det finns våld, alltför ofta dödligt våld, som utförs där eller emanerar därifrån. Vi åser, med mycket stort obehag, hur muslimer utför ett fascistiskt våld mot polisen som Sverige tidigare aldrig sett, och där muslimer bär symboler för sin ideologi i en omfattning som vi aldrig sett tidigare.
Allt detta har en grund, invandringen, vilket Sverigedemokraterna pekar på. De har fångat upp problemet som människor erfar.
Men de har ännu inte visat upp sina lösningar i politisk handling. De har inte kommit åt den reella makten, Riksdagen. De har ett starkt stöd för att de äger problemet. Inte för att de löser det.
Det kan ställas mot Socialdemokraterna, som växte sig till ett dominerande parti i Sverige under efterkrigstiden. Deras framgång kröntes år 1968 då de fick egen majoritet i Riksdagen. De hade en partiordförande, Tage Erlander, som var statsminister i 23 år, ett världsrekord för demokratiskt valda ledare. Strax bakom honom fanns Gunnar Sträng, som var finansminister i 21 år. En exempellös demokratisk framgångssaga.
Förvisso hade partiet en lycklig omständighet, att svensk ekonomi var oerhört framgångsrik och växte, varför det fanns pengar att dra in och använda till uppskattade reformer. Men, det är inte förklaringen, ty den förutsättningen hade alla partier i Sverige, men de kunde inte slå mynt av den. Det kunde Socialdemokraterna.
Förvisso hade Socialdemokraterna det som Sverigedemokraterna har, en förmåga att fånga problemet. Men, precis som dagens invandring, var arbetarklassens dåliga förhållanden och önskan om bättre förhållanden, knappast någon intellektuell bedrift att uppmärksamma som problem.
Det var knappast förmågan att fånga problemet, som var den socialdemokratiska bedriften. Det som sannolikt gav dem förtroendet i val efter val att driva Riket var förmågan att finna lösningar och att genomföra dem, så gott det gick i det parlamentariska läget.
En sak vill jag nämna, eftersom det har bäring på idag. Nu bespottas miljonprogrammet, den nybyggnation som beslutades på Socialdemokraternas partikongress 1964, och genomfördes under tiden 1965–1975. Då innebar det att folk kunde lämna dåliga bostäder, ja, t o m slum, för att bo värdigt, med varmt och kallt vatten, med toalett inomhus och inte på en mörk bakgård. Ja, t o m med dusch eller badkar,
Idag har en del av dessa miljonprogramsområden döpts om till utanförskapsområden. Det som då var en lösning, härbärgerar idag ett av Sveriges största problem, invandrare som inte kommer in i majoritetssamhället. Det som var Socialdemokraternas lösning, bär idag det som är Sverigedemokraternas problem.
Sverigedemokraterna har förutsättningar för att bli större. Men det är först sedan de, likt Socialdemokraterna, får makten, och kan genomföra sina lösningar, och om dessa lösningar fungerar.
Du kan invända att Sverigedemokraterna har en stark motvind genom rasistkortet, att de ständigt får motvind genom att bli kallade rasister. Nåväl, den motvinden kände också Socialdemokraterna av. Då var det Sovjetkortet, att Socialdemokraterna ville göra om Sverige till en Sovjetrepublik. Då kunde Socialdemokraterna peka på att partiet var en social folkrörelse som var långt från diktatur och elände. Idag kan Sverigedemokraterna peka på att det inte är de som är rasister, utan de som anklagar dem för att vara rasister, eftersom det är deras politiska motståndare som använder uttryck som vit man och som reducerar invandrarna till att blott vara en funktion av sin kultur.
Inte utan bävan väntar jag på att Sverigedemokraterna ges möjlighet att genomföra sin lösning. Å andra sidan har dagens politiska makthavare inte genomfört en övertygande lösning, utan problemen, med utanförskap, våld, skolhaveri och fascistiska upplopp, har eskalerat.
Den 16 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Utanförskapsområden existerar, där invandrare och flyktingar bor, med usla skolor, enorma understödspengar skickas in, till personerna och till området, där det finns våld, alltför ofta dödligt våld, som utförs där eller emanerar därifrån. Vi åser, med mycket stort obehag, hur muslimer utför ett fascistiskt våld mot polisen som Sverige tidigare aldrig sett, och där muslimer bär symboler för sin ideologi i en omfattning som vi aldrig sett tidigare.
Allt detta har en grund, invandringen, vilket Sverigedemokraterna pekar på. De har fångat upp problemet som människor erfar.
Men de har ännu inte visat upp sina lösningar i politisk handling. De har inte kommit åt den reella makten, Riksdagen. De har ett starkt stöd för att de äger problemet. Inte för att de löser det.
Det kan ställas mot Socialdemokraterna, som växte sig till ett dominerande parti i Sverige under efterkrigstiden. Deras framgång kröntes år 1968 då de fick egen majoritet i Riksdagen. De hade en partiordförande, Tage Erlander, som var statsminister i 23 år, ett världsrekord för demokratiskt valda ledare. Strax bakom honom fanns Gunnar Sträng, som var finansminister i 21 år. En exempellös demokratisk framgångssaga.
Förvisso hade partiet en lycklig omständighet, att svensk ekonomi var oerhört framgångsrik och växte, varför det fanns pengar att dra in och använda till uppskattade reformer. Men, det är inte förklaringen, ty den förutsättningen hade alla partier i Sverige, men de kunde inte slå mynt av den. Det kunde Socialdemokraterna.
Förvisso hade Socialdemokraterna det som Sverigedemokraterna har, en förmåga att fånga problemet. Men, precis som dagens invandring, var arbetarklassens dåliga förhållanden och önskan om bättre förhållanden, knappast någon intellektuell bedrift att uppmärksamma som problem.
Det var knappast förmågan att fånga problemet, som var den socialdemokratiska bedriften. Det som sannolikt gav dem förtroendet i val efter val att driva Riket var förmågan att finna lösningar och att genomföra dem, så gott det gick i det parlamentariska läget.
En sak vill jag nämna, eftersom det har bäring på idag. Nu bespottas miljonprogrammet, den nybyggnation som beslutades på Socialdemokraternas partikongress 1964, och genomfördes under tiden 1965–1975. Då innebar det att folk kunde lämna dåliga bostäder, ja, t o m slum, för att bo värdigt, med varmt och kallt vatten, med toalett inomhus och inte på en mörk bakgård. Ja, t o m med dusch eller badkar,
Idag har en del av dessa miljonprogramsområden döpts om till utanförskapsområden. Det som då var en lösning, härbärgerar idag ett av Sveriges största problem, invandrare som inte kommer in i majoritetssamhället. Det som var Socialdemokraternas lösning, bär idag det som är Sverigedemokraternas problem.
Sverigedemokraterna har förutsättningar för att bli större. Men det är först sedan de, likt Socialdemokraterna, får makten, och kan genomföra sina lösningar, och om dessa lösningar fungerar.
Du kan invända att Sverigedemokraterna har en stark motvind genom rasistkortet, att de ständigt får motvind genom att bli kallade rasister. Nåväl, den motvinden kände också Socialdemokraterna av. Då var det Sovjetkortet, att Socialdemokraterna ville göra om Sverige till en Sovjetrepublik. Då kunde Socialdemokraterna peka på att partiet var en social folkrörelse som var långt från diktatur och elände. Idag kan Sverigedemokraterna peka på att det inte är de som är rasister, utan de som anklagar dem för att vara rasister, eftersom det är deras politiska motståndare som använder uttryck som vit man och som reducerar invandrarna till att blott vara en funktion av sin kultur.
Inte utan bävan väntar jag på att Sverigedemokraterna ges möjlighet att genomföra sin lösning. Å andra sidan har dagens politiska makthavare inte genomfört en övertygande lösning, utan problemen, med utanförskap, våld, skolhaveri och fascistiska upplopp, har eskalerat.
Den 16 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
