Micael Dahlen, krönikör i SvD och professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, skrev om en undersökning han hade gjort, där de frågade människor om det var bättre förr, och när då detta ’bättre’ hade inträffat. De såg att tiden för det bättre flyttade bakåt med stigande ålder. Det tycktes som om de flesta såg det ’bättre’ som det som inträffade när personerna var cirka 20 år.
(https://www.svd.se/a/0QkgyB/micael-dahlen-ja-det-var-battre-forr-men-vilket-forr )
För min del skulle ’bättre’ vara kring årtalet 1977.
För min del kanske det äger viss riktighet. Jag hade avslutat värnplikten, en tid som jag minns med samma stora obehag som avskedsprocessen från Högskolan Kristianstad. Jag hade åkt till Lund, bosatt mig på Parentesen och kom in i sammanhang jag aldrig kunnat föreställa mig. Livet och framtiden var helt okänd, ett äventyr.
Men frågan om det var bättre förr, handlar inte om individen, utan om hur livet för människorna var, hur samhället var.
Nedmonteringen av det socialdemokratiska folkhemmet påbörjades på 70-talet, där valet 1979 innebar ytterligare en borgerlig regering. Socialdemokratin gick in i en omvandling mot ett mer liberalt parti (medan jag och vi i SSU trodde att vi nu skulle realisera det tredje steget i socialismen, ekonomisk demokrati). Oljekrisen och strukturella kriser i ekonomin lade sordin på framtidstron. Varven sjönk som Titanic.
Tio år tidigare, däremot. År 1967. Då hade man gått igenom en särdeles extrem tillväxtfas, där Sverige hade lämnat fattigdomen bakom sig, och man såg framtiden an med tillförsikt. Den nya tiden hade gjort entré, med Per Oscarssons striptease i Hylands hörna, 26 december 1966, användandet av tilltalsordet ’du’, och ett nästan totalt avkristnande.
Idag har vi fått ytterligare välstånd. Men att gå från fattigdom till välstånd är betydligt starkare upplevelse, än att gå från välstånd till ytterligare välstånd. Dagen upplevs inte som så anmärkningsvärt annorlunda än gårdagen. Då, på 60-talet, hade människor minnen från det stora kriget. Idag har vi minnen av tiden utan krig, men lever med krig och terror. Avkristnandet har gått i stå, och med muslimska flyktingars ankomst har vi fått en ny invasion av en förtryckande religion, där det anses som tolerant att acceptera kvinnoapartheid. Kärnkraften, vår förmåga att förgifta världen lika långt fram i tiden som vi människor existerat, ges nya chanser, medan överklassen vid kusterna lyckas hindra byggande av vindmöllor. Miljöbelastningen, som värmer upp vår jord, bekämpas inte med den iver den borde, varför vi får ställa in oss på att hanterar effekterna av att vi inte kan bekämpa vår skit.
Dåtiden 1967 var mycket mörkare än dåtiden är 2023, medan framtiden såg ljus ut då, medan den idag ser mörk ut.
Det som dock kan ge en hopp, var att det hopp vi hade 1967, grusades, prognoserna slog fel, varför prognosen om en värre framtid 2023 kanske också grusas och vi kanske är på väg in i ett ny omtumlande framtid.
Den 30 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
(https://www.svd.se/a/0QkgyB/micael-dahlen-ja-det-var-battre-forr-men-vilket-forr )
För min del skulle ’bättre’ vara kring årtalet 1977.
För min del kanske det äger viss riktighet. Jag hade avslutat värnplikten, en tid som jag minns med samma stora obehag som avskedsprocessen från Högskolan Kristianstad. Jag hade åkt till Lund, bosatt mig på Parentesen och kom in i sammanhang jag aldrig kunnat föreställa mig. Livet och framtiden var helt okänd, ett äventyr.
Men frågan om det var bättre förr, handlar inte om individen, utan om hur livet för människorna var, hur samhället var.
Nedmonteringen av det socialdemokratiska folkhemmet påbörjades på 70-talet, där valet 1979 innebar ytterligare en borgerlig regering. Socialdemokratin gick in i en omvandling mot ett mer liberalt parti (medan jag och vi i SSU trodde att vi nu skulle realisera det tredje steget i socialismen, ekonomisk demokrati). Oljekrisen och strukturella kriser i ekonomin lade sordin på framtidstron. Varven sjönk som Titanic.
Tio år tidigare, däremot. År 1967. Då hade man gått igenom en särdeles extrem tillväxtfas, där Sverige hade lämnat fattigdomen bakom sig, och man såg framtiden an med tillförsikt. Den nya tiden hade gjort entré, med Per Oscarssons striptease i Hylands hörna, 26 december 1966, användandet av tilltalsordet ’du’, och ett nästan totalt avkristnande.
Idag har vi fått ytterligare välstånd. Men att gå från fattigdom till välstånd är betydligt starkare upplevelse, än att gå från välstånd till ytterligare välstånd. Dagen upplevs inte som så anmärkningsvärt annorlunda än gårdagen. Då, på 60-talet, hade människor minnen från det stora kriget. Idag har vi minnen av tiden utan krig, men lever med krig och terror. Avkristnandet har gått i stå, och med muslimska flyktingars ankomst har vi fått en ny invasion av en förtryckande religion, där det anses som tolerant att acceptera kvinnoapartheid. Kärnkraften, vår förmåga att förgifta världen lika långt fram i tiden som vi människor existerat, ges nya chanser, medan överklassen vid kusterna lyckas hindra byggande av vindmöllor. Miljöbelastningen, som värmer upp vår jord, bekämpas inte med den iver den borde, varför vi får ställa in oss på att hanterar effekterna av att vi inte kan bekämpa vår skit.
Dåtiden 1967 var mycket mörkare än dåtiden är 2023, medan framtiden såg ljus ut då, medan den idag ser mörk ut.
Det som dock kan ge en hopp, var att det hopp vi hade 1967, grusades, prognoserna slog fel, varför prognosen om en värre framtid 2023 kanske också grusas och vi kanske är på väg in i ett ny omtumlande framtid.
Den 30 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
