Klassamhället finns, trots speciellt högerfolks hävdande att det inte finns (https://www.youtube.com/watch?v=MY7bhcB-UyI ). Det är lätt att kritisk mot föreställningen om klassamhälle, t ex genom att peka på Bert Karlsson, en superrik person med burdust underklassbeteende. Men medan individer kan vara svåra att klassificera, så syns klassamhället genom att underklassen dör tidigare medan överklassen flyger mera.
Gentemot klassamhället kan man ha tre attityder, bestående, rörlighet och rivande.
Genuint konservativa anser att klassamhället är en oundviklig och god ordning, som mildrar konflikter och ångest i samhället, där var och en har sin givna plats, där var och en nöjer sig med sin lott och ger sitt bidrag till samhället.
Den andra attityden är den om rörlighet. Liberala ser vissa fördelar med klassamhället, då det kan ge incitament till ansträngning, att vandra upp i klasserna. De hävdar att man skall riva höga hinder mellan klasserna och vill gärna försöka olja klassamhället, dvs öka klassrörligheten genom klassresor. Deras favoritberättelse är den om en person som fötts i arbetarklass, helst i en familj karakteriserad av alkoholism och skilsmässa, som via utbildning, mindre ofta via entreprenörskap likt Bert Karlsson, rest upp genom medelklassen, för att nästan röra vid överklassen.
Den rörligheten beskrivs sällan med det motsatta, där en von Knorr numer befinner sig som städare på slakteriet i Hässletorp, som med en rostig Volvo på kvällen tar sig till korvkiosken för att äta sin middag och halsa sin cola.
Det finns dock en annan typ av klassrörlighet. Den som Socialdemokraterna stod för under 1900-talet. Individer skulle inte göra en klassresa, utan kollektivet av arbetarklass skulle göra en klassresa. De skulle inte förkorta sina liv genom att bo i undermåliga lägenheter, utan skulle få en medelklasstillvaro genom att flytta in i fina nybyggda lägenheter i välplanerade områden, det som idag något föraktfullt kallas miljonprogrammet. Det kan sägas vara Socialdemokraternas främsta gärning, att kapa en del av den nedre delen av klassamhället genom att lyfta en grupp av individer.
Alla dessa tre tar klassamhället för givet. Det är något naturgivet, kanske genetiskt kodat i människan att skikta sig socialt. T ex borde ju liberaler som tror på individen och individens individuella kraft, vara motståndare till arv, eftersom det innebär att en individ, som helt utan ansträngning, likt de uppblåsta aristokraterna före franska revolutionen, fick resurser som den inte själv, genom sin individualitet, skapat. Men dagens liberaler värnar arvet och hävdar att angrepp på arvsrätten är ett angrepp på äganderätten. Just den besuttenhet som de för några hundra år sedan stormade emot, men då var det aristokratin som var besutten. Idag hänvisar de gärna till det genetiska i klassamhället, att alla föräldrar vill sina barn väl och därför reproducerar klassamhället genom arv.
De som vill riva klassamhället torde gå emot tanken på klassamhället som ett oundvikligt mänskligt fenomen. Istället är klassamhället blott utslag av människogrupper som vill bevara sina fördelar, och som skapar sociala och legala hinder för att upprätthålla klassamhället. Äganderätten, arvsrätten, ideologier, är alla sociala konstruktioner som skapats i akt och mening att värna klassamhället. Klassamhället ligger inte genetiskt kodat i människan, utan är en social konstruktion, dvs en kultur. Det är inte heller en lyckad social konstruktion som ger lycka och välstånd till mänskligheten, utan just till blott en liten del, överklassen. De enda incitament som klassamhället ger, är att sträva efter att bli exploatör. En del i denna sociala konstruktions ideologi är de eviga berättelserna om klassresan, som skall ge underklassen hopp, likt vilket lotteri som helst, som bygger på att flertalet är förlorare och blott någon vinner. Lotto gör reklam för sin produkt genom att peka ut det yttersta fåtal som vinner en miljon. Aldrig har du väl läst reklam för Lotto som berättar om hur mycket pengar som folk förlorat, för att fåtalet skulle vinna? Ej heller pekar de som gärna berättar om klassresor på det absoluta flertalet som hålls kvar i den klass som dör i förtid och som får sämre sjukvård.
De fåtal försök som gjorts att införa det klasslösa samhället, dvs kommunismen, har misslyckats på ett sätt som med all rätt skrämt folk från ytterligare försök. Castro ville bygga det klasslösa samhället, samtidigt som han skapade och bolmade Cohiba, en exklusiv cigarr, som numer är tillgänglig för andra än honom själv, där t ex Cohiba behike 54 idag kostar 2351 kronor. För en cigarr! Sovjetunionen skapade ett klasslöst samhälle, där partipamparna hade extrema favörer, men där de flesta var fattiga, vilket kunde ge ett intryck av klasslöshet. För folket.
På 1900-talet skapade vi ett samhälle i Sverige som gav intryck av att vara klasslöst. Klasserna fanns där, men gömdes undan genom ett framgångsrikt etablerande av Jantelagens samhälle. Stora inkomstskillnader utjämnades genom ett kraftfullt skattesystem. Sjukvård och skola var tillgängligt, till stor del beroende på behov och förmåga. Kulturens normer sade att man inte skulle visa upp sin rikedom, varvid klasskillnaderna gömdes undan. Men framför allt lyftes en stor del av underklassen till en medelklassnivå. Vi hade den ryska överklassen, med stora privilegier och enorma resurser, men vi avskaffade de fattiga och, inte minst, utbildningssystemet oljade klassamhället.
Lika lite som människorna på stenåldern kunde föreställa sig att människor flög mellan kontinenter, som de inte ens kände till, kan vi föreställa oss ett klasslöst samhälle. Om klass inte är genetiskt kodat i oss, finns fortfarande det klasslösa samhället som en möjlighet. Men vi som lever inbäddade i klassamhället kan inte föreställa oss det. Kanske det finns om 3000 år. Ty människan är social och konstruerar sitt samhälle.
Den 21 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Gentemot klassamhället kan man ha tre attityder, bestående, rörlighet och rivande.
Genuint konservativa anser att klassamhället är en oundviklig och god ordning, som mildrar konflikter och ångest i samhället, där var och en har sin givna plats, där var och en nöjer sig med sin lott och ger sitt bidrag till samhället.
Den andra attityden är den om rörlighet. Liberala ser vissa fördelar med klassamhället, då det kan ge incitament till ansträngning, att vandra upp i klasserna. De hävdar att man skall riva höga hinder mellan klasserna och vill gärna försöka olja klassamhället, dvs öka klassrörligheten genom klassresor. Deras favoritberättelse är den om en person som fötts i arbetarklass, helst i en familj karakteriserad av alkoholism och skilsmässa, som via utbildning, mindre ofta via entreprenörskap likt Bert Karlsson, rest upp genom medelklassen, för att nästan röra vid överklassen.
Den rörligheten beskrivs sällan med det motsatta, där en von Knorr numer befinner sig som städare på slakteriet i Hässletorp, som med en rostig Volvo på kvällen tar sig till korvkiosken för att äta sin middag och halsa sin cola.
Det finns dock en annan typ av klassrörlighet. Den som Socialdemokraterna stod för under 1900-talet. Individer skulle inte göra en klassresa, utan kollektivet av arbetarklass skulle göra en klassresa. De skulle inte förkorta sina liv genom att bo i undermåliga lägenheter, utan skulle få en medelklasstillvaro genom att flytta in i fina nybyggda lägenheter i välplanerade områden, det som idag något föraktfullt kallas miljonprogrammet. Det kan sägas vara Socialdemokraternas främsta gärning, att kapa en del av den nedre delen av klassamhället genom att lyfta en grupp av individer.
Alla dessa tre tar klassamhället för givet. Det är något naturgivet, kanske genetiskt kodat i människan att skikta sig socialt. T ex borde ju liberaler som tror på individen och individens individuella kraft, vara motståndare till arv, eftersom det innebär att en individ, som helt utan ansträngning, likt de uppblåsta aristokraterna före franska revolutionen, fick resurser som den inte själv, genom sin individualitet, skapat. Men dagens liberaler värnar arvet och hävdar att angrepp på arvsrätten är ett angrepp på äganderätten. Just den besuttenhet som de för några hundra år sedan stormade emot, men då var det aristokratin som var besutten. Idag hänvisar de gärna till det genetiska i klassamhället, att alla föräldrar vill sina barn väl och därför reproducerar klassamhället genom arv.
De som vill riva klassamhället torde gå emot tanken på klassamhället som ett oundvikligt mänskligt fenomen. Istället är klassamhället blott utslag av människogrupper som vill bevara sina fördelar, och som skapar sociala och legala hinder för att upprätthålla klassamhället. Äganderätten, arvsrätten, ideologier, är alla sociala konstruktioner som skapats i akt och mening att värna klassamhället. Klassamhället ligger inte genetiskt kodat i människan, utan är en social konstruktion, dvs en kultur. Det är inte heller en lyckad social konstruktion som ger lycka och välstånd till mänskligheten, utan just till blott en liten del, överklassen. De enda incitament som klassamhället ger, är att sträva efter att bli exploatör. En del i denna sociala konstruktions ideologi är de eviga berättelserna om klassresan, som skall ge underklassen hopp, likt vilket lotteri som helst, som bygger på att flertalet är förlorare och blott någon vinner. Lotto gör reklam för sin produkt genom att peka ut det yttersta fåtal som vinner en miljon. Aldrig har du väl läst reklam för Lotto som berättar om hur mycket pengar som folk förlorat, för att fåtalet skulle vinna? Ej heller pekar de som gärna berättar om klassresor på det absoluta flertalet som hålls kvar i den klass som dör i förtid och som får sämre sjukvård.
De fåtal försök som gjorts att införa det klasslösa samhället, dvs kommunismen, har misslyckats på ett sätt som med all rätt skrämt folk från ytterligare försök. Castro ville bygga det klasslösa samhället, samtidigt som han skapade och bolmade Cohiba, en exklusiv cigarr, som numer är tillgänglig för andra än honom själv, där t ex Cohiba behike 54 idag kostar 2351 kronor. För en cigarr! Sovjetunionen skapade ett klasslöst samhälle, där partipamparna hade extrema favörer, men där de flesta var fattiga, vilket kunde ge ett intryck av klasslöshet. För folket.
På 1900-talet skapade vi ett samhälle i Sverige som gav intryck av att vara klasslöst. Klasserna fanns där, men gömdes undan genom ett framgångsrikt etablerande av Jantelagens samhälle. Stora inkomstskillnader utjämnades genom ett kraftfullt skattesystem. Sjukvård och skola var tillgängligt, till stor del beroende på behov och förmåga. Kulturens normer sade att man inte skulle visa upp sin rikedom, varvid klasskillnaderna gömdes undan. Men framför allt lyftes en stor del av underklassen till en medelklassnivå. Vi hade den ryska överklassen, med stora privilegier och enorma resurser, men vi avskaffade de fattiga och, inte minst, utbildningssystemet oljade klassamhället.
Lika lite som människorna på stenåldern kunde föreställa sig att människor flög mellan kontinenter, som de inte ens kände till, kan vi föreställa oss ett klasslöst samhälle. Om klass inte är genetiskt kodat i oss, finns fortfarande det klasslösa samhället som en möjlighet. Men vi som lever inbäddade i klassamhället kan inte föreställa oss det. Kanske det finns om 3000 år. Ty människan är social och konstruerar sitt samhälle.
Den 21 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
