I min akademiska miljö finns det personer som gärna skyltar med hur många publicerade artiklar de har i vad de anser vara prestigetidskrifter, hur många citeringar deras publikationer har och vilka betyg och positiva omdömen de får i studentenkäterna.
Det är en absurd upplevelse att ta del av deras skyltande, och när de sedan, minst sagt, antyder, med klädsam men illa spelad ödmjukhet, att detta är ett tecken på kvalité, blir upplevelsen bisarr. Det är ett tecken på akademins förfall.
Den som publicerar i de tidskrifter som betraktas som prestigefyllda är dubbelt inställsamma. Första inställsamheten är att de accepterar den allmänna utmärkelsen av en tidskrift till att vara prestigetidskrift. De följer strömmen. Så som döda fiskar följer strömmen. Den andra inställsamheten är att deras artiklar måste uppfylla de normer som tidskriften företräder. De måste följa dess referenstradition, vilket oftast innebär att blott referera de andra tidskrifterna som populasen håller som prestigefyllda. De måste följa deras sätt att skapa och presentera teori. De måste följa deras sätt att analysera. Det är en stor följsamhet, vilket förutsätter ett stort mått av tillmötesgående inställsamhet.
Den som erhåller många citeringar visar inte på sin forsknings originalitet, hur framstående den är, utan blott hur populär den är, och att de andra inställsamma har gjort det som den inställsamme gör, citerar varandra och därmed stiger i citeringsgrad. Det finns de som hävdar att citeringar är ett tecken på hur accepterad man är i forskarsamhället. Ja, det är sant, men det är acceptans som populär, inte som originell forskare.
Få höga betyg i studentutvärderingar pekar inte på att läraren är kunnig, djupsinnig och duktig i sitt ämne. Betyget är blott en popularitetsmätare, där den mest insmickrande, den som berättar mest skämt, ja, den mest inställsamme läraren får höga utvärderingsbetyg.
Akademin uppmärksammar således de som är inställsamma. De sant originella, de som inte följer mallarna utan avviker i god originalitet, de som inte fjantar runt kring de prestigefyllda tidskrifterna, det är de som inte suktar, likt en popidol, efter citeringar och de söker inte studenternas uppskattning, ty det är de sanna akademikerna, de som skapar och sprider kunskap. Det som är akademins uppgift.
(se vidare Aisopos, http://runeberg.org/aisopos/0031.html )
Den 29 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Det är en absurd upplevelse att ta del av deras skyltande, och när de sedan, minst sagt, antyder, med klädsam men illa spelad ödmjukhet, att detta är ett tecken på kvalité, blir upplevelsen bisarr. Det är ett tecken på akademins förfall.
Den som publicerar i de tidskrifter som betraktas som prestigefyllda är dubbelt inställsamma. Första inställsamheten är att de accepterar den allmänna utmärkelsen av en tidskrift till att vara prestigetidskrift. De följer strömmen. Så som döda fiskar följer strömmen. Den andra inställsamheten är att deras artiklar måste uppfylla de normer som tidskriften företräder. De måste följa dess referenstradition, vilket oftast innebär att blott referera de andra tidskrifterna som populasen håller som prestigefyllda. De måste följa deras sätt att skapa och presentera teori. De måste följa deras sätt att analysera. Det är en stor följsamhet, vilket förutsätter ett stort mått av tillmötesgående inställsamhet.
Den som erhåller många citeringar visar inte på sin forsknings originalitet, hur framstående den är, utan blott hur populär den är, och att de andra inställsamma har gjort det som den inställsamme gör, citerar varandra och därmed stiger i citeringsgrad. Det finns de som hävdar att citeringar är ett tecken på hur accepterad man är i forskarsamhället. Ja, det är sant, men det är acceptans som populär, inte som originell forskare.
Få höga betyg i studentutvärderingar pekar inte på att läraren är kunnig, djupsinnig och duktig i sitt ämne. Betyget är blott en popularitetsmätare, där den mest insmickrande, den som berättar mest skämt, ja, den mest inställsamme läraren får höga utvärderingsbetyg.
Akademin uppmärksammar således de som är inställsamma. De sant originella, de som inte följer mallarna utan avviker i god originalitet, de som inte fjantar runt kring de prestigefyllda tidskrifterna, det är de som inte suktar, likt en popidol, efter citeringar och de söker inte studenternas uppskattning, ty det är de sanna akademikerna, de som skapar och sprider kunskap. Det som är akademins uppgift.
(se vidare Aisopos, http://runeberg.org/aisopos/0031.html )
Den 29 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
