En mängd barn har förts ut ur landet, trots att det finns en lag som skall förhindra sådan kidnappning. Domstolarna dömer inte efter avsikten i lagen och än värre, de dömer olika. Barnen, som skulle vara skyddade av staten, befinner sig nu i annat land, som kidnappade har de först till det landet. Staten underordnas kidnappare och barnen skyddas inte av staten.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/granskning-halften-av-barnen-fick-inget-skydd-trots-kidnappningsrisk
Socialtjänsten på vissa orter, rapporteras det om, vågar inte tillämpa sina regler, ty då uppstår hotfulla situationer. Socialarbetare flyr arbetsplatserna, som inte kan skydda sina handläggare. Staten kryper för migranternas våldskapital. Staten skyddar inte sig själv.
I samtliga fall i denna lista, rör det migranter. Det är lätt att lasta migranterna, ty det är onekligen de som försöker komma in i landet, oaktat asylskäl, de som kidnappar sina döttrar, drivna av en barbarisk kulturs normer av kvinnoapartheid, och det är de som, födda i barbariska fascistiska kulturer, utövar sitt hot om våld, och ibland realiserar sitt våld.
Men det är än mer den svenska statens oförmåga att vara det som den en gång var, den goda staten. Den har nu blivit den onda staten. Den som övertas av politiska grupper och våldsverkare.
Jag är född 1957 och levde mina formativa år under 60- och 70-talet, då staten, i alla fall i min släkt, sågs som den goda staten. Den som behövde hjälp, för att den var ekonomiskt, kulturellt eller själsligt svag, kunde med stort förtroende vända sig till staten och få hjälp. När jag började på gymnasiet på 7o-talet sade min far, som arbetade i det statliga Televerket, med stor stolthet, att han inte skulle ha klarat av att betala min utbildning. Staten gav hans familj möjligheter. Staten var den goda organisationen som tog hand om medborgarna. Som i mitt fall gav mig den himlastege som innebar att jag kunde realisera mina förmågor och bli professor, med vänner i många olika länder. Det var den staten som undanröjde mitt sociala arv och puffade mig till ett liv som innebar oerhörd rikedom. Delvis i pengar, men främst i andlig rikedom och i vad som kanske kan kallas relationell rikedom, varmed jag menar alla de människor jag fått träffa, alla de intryck jag fått från alla dessa människor och all den vänskap och bekantskap jag fått, som än idag dröjer sig kvar.
Den goda staten var avgörande för den rikedom jag idag har.
Idag ser jag alltför mycket av vad som är en ond stat, med resultat att jag har förlorat det förtroende och den tillit till staten som jag levde upp med och som var min fars stolthet.
Min far är död sedan några år. Sorgen efter honom är lika stark som sorgen efter den goda staten. Det enda goda i detta, är att min far slapp se hur hans stolthet, den goda staten, krackelerade under högerns och den totalitära vänsterns tryck.
Själv framstår jag idag som en knarrig konservativ äldre man, som drömmer sig tillbaka till en tid då staten var god, då den hade försvarat och skyddat Fadima Şahindal och givit henne möjligheter till en himlastege. Min dröm är som Fadima, död.
Den 20 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin