Att olovlig körning och rattfylleri har så stor uppklarandeprocent beror ju sannolikt på att det är en polis som fångar in en person. I de andra brotten finns ingen polis närvarande vid brottets utförande.
Men notera att en polis sällan undviker att göra en anmälan, medan privatpersoner gör en bedömning om den skall ta sig omaket att göra en anmälan. Därför är procentsatserna för uppklarade brott sannolikt för höga, då alla brott inte anmäls. Sedan kan siffran också korrigeras för att någon anmält en händelse som den uppfattar som brott, men som inte är ett brott.
Oaktat dessa synpunkter, torde vi kunna ge rekommendationen till banditer att ägna sig åt skadegörelse och bedrägerier, ty det är i stort sett en brottslighet där banditen går fri.
Riksrevisionen tror att den bristande effektiviteten beror på brist på poliser i lokalpolisområdena, som härrör från att poliserna binds till de grövre brottens utredningar, bristande kompetensutveckling och för lite anställda civilanställda, som kan bistå poliserna i utredningarna.
Polisen har, precis som militärmakten, en förebyggande uppgift. Helst vill vi att existensen av polisen skall innebära att de inte behöver göra något annat än existera. Blotta risken för att bli upptäckt och att polisen tar förövaren till åklagaren skall göra att en individ inte utför en brottslig handling. Hur effektiv polisen är i sin förebyggande uppgift har Riksrevisionen inte granskat, ty hur undersöker man de brott som inte äger rum p g a att polisen finns? Men man kan anta att om uppklarandeprocenten är så låg, då är sannolikt förebyggandeeffekten mycket låg. Samtidigt som anmälningsbenägenheten blir låg.
Slutsatsen är att medan polisen ägnar sig åt att jaga alla skyttar och bombare, har skadegörare och bedragare glada dagar. Vi skall inte säga att brott inte lönar sig, utan att vissa brott lönar sig.
Den 23 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Källa: https://www.riksrevisionen.se/download/18.ccc1e75186925e1ac8234f/1677506875531/RiR_2023_2_rapport.pdf