Jag läste i tidningen att en skådespelare, Félice Jankell, sade ”Jag har alltid känt mig ensam. Jag har liksom aldrig fattat var min flock är.” Jag delar förvisso den grundläggande ensamhetskänslan, speciellt i yrkeslivet. Men i mitt yrkesliv har jag tillhört tre forskargrupper, där jag i två känt en hel del samhörighetskänsla, dvs det som gränsar till flockkänsla.
Men den tredje gruppen var min flock.
Vi var fem i en bil med sju säten. Tiden var någonstans strax innan 2010. Vi åkte längs med kustvägen, norrut, från Los Angeles. Jag satt på ett passagerarsäte. Jag hade blivit förvisad dit då en del i min flock blev åksjuka av min körning.
Vi åkte ut på en veckas semestertur på USA:s västkust efter att ha deltagit i två världsledande konferenser, i två av företagsekonomins största ämnen, redovisning och management.
Vi, denna grupp av fem, hade skapat olika paper som hade accepterats för presentation på dessa konferenser. Jag satt i bilen, trots att jag avvisats av gruppen som förare, och var mycket glad, nöjd, och stolt. Jag kände mig som en i min flock.
Vi var en liten forskargrupp som kom från en av de mest oansenliga högskolorna i Sverige, för att inte säga, hart när, en föraktad högskola, Högskolan i Kristianstad. Vi, denna flock, denna oansedda flock, där några återhämtade sig från den åksjuka jag skapat med min engagerade körstil, hade skapat forskning som accepterats för presentation på två världsledande konferenser, i två olika ämnen.
Hur många forskargrupper i företagsekonomi i Sverige, vid Sveriges mest ansedda universitet, som Lund och Uppsala, eller handelshögskolor, som den i Stockholm, hade deltagit, samma år, på dessa två konferenser? Jag var mäkta stolt, där jag satt på passagerarsätet. Jag var arbetslycklig, i min flock.
När vi, flocken, kom hem till institutionen hyllades vi inte, vill jag minnas för vår, i mitt tycke, anmärkningsvärda prestation. Däremot fick vi veta att vår resa hade kostat väldigt mycket. Men det rörde mig inte det minsta. Är man i akademin är man van vid, ja, man måste göra sig van vid och därmed okänslig för bedömningar som mer grundar sig på missunnsamhet och avundsjuka än på effektivitetshänsyn. Ty vad kan vara mer effektivt för en högskola än en forskargrupp från ett illa sett lärosäte som presterar mer än mången annan forskargrupp i landet?
Min flock gav mig glädje, samhörighet och skydd från avund. Den innebar att jag presterade mer och arbetade mer än jag någonsin gjort före eller efter flocken.
Även om detta påstående kan anses vara kontroversiellt, speciellt bland de avundsjuka, så vill jag hävda att det anmärkningsvärda i att högskolans företagsekonomiutbildning, något år efter att jag förvissats från förarplatsen, utsågs till den utbildning som, tillsammans med handelshögskolorna i Jönköping och i Stockholm, gavs det högst betyget i den nationella utvärderingen av företagsekonomiämnet, var en effekt av flocken. När jag var på en nationell konferens, efter utvärderingens resultat var kända, och en av de ansvariga för utvärderingen, en av de mest renommerade och ansedda företagsekonomerna i Sverige, banade sig väg till mig genom samlingen av chattrande konferensdeltagare och ville trycka min hand för att gratulera mig för prestationen, erfor jag samma mäktiga stolthet som jag kände i bilen. Stoltheten över flocken. Trots att flocken hade avvisat mig som förare av flockens bil.
Kaffe, koffeintabletter, hårt arbete, långa arbetsdagar och bildning, allt detta i all ära, men en god flock, som ger glädje och stolthet, ger oanad förmåga.
Den 21 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Men den tredje gruppen var min flock.
Vi var fem i en bil med sju säten. Tiden var någonstans strax innan 2010. Vi åkte längs med kustvägen, norrut, från Los Angeles. Jag satt på ett passagerarsäte. Jag hade blivit förvisad dit då en del i min flock blev åksjuka av min körning.
Vi åkte ut på en veckas semestertur på USA:s västkust efter att ha deltagit i två världsledande konferenser, i två av företagsekonomins största ämnen, redovisning och management.
Vi, denna grupp av fem, hade skapat olika paper som hade accepterats för presentation på dessa konferenser. Jag satt i bilen, trots att jag avvisats av gruppen som förare, och var mycket glad, nöjd, och stolt. Jag kände mig som en i min flock.
Vi var en liten forskargrupp som kom från en av de mest oansenliga högskolorna i Sverige, för att inte säga, hart när, en föraktad högskola, Högskolan i Kristianstad. Vi, denna flock, denna oansedda flock, där några återhämtade sig från den åksjuka jag skapat med min engagerade körstil, hade skapat forskning som accepterats för presentation på två världsledande konferenser, i två olika ämnen.
Hur många forskargrupper i företagsekonomi i Sverige, vid Sveriges mest ansedda universitet, som Lund och Uppsala, eller handelshögskolor, som den i Stockholm, hade deltagit, samma år, på dessa två konferenser? Jag var mäkta stolt, där jag satt på passagerarsätet. Jag var arbetslycklig, i min flock.
När vi, flocken, kom hem till institutionen hyllades vi inte, vill jag minnas för vår, i mitt tycke, anmärkningsvärda prestation. Däremot fick vi veta att vår resa hade kostat väldigt mycket. Men det rörde mig inte det minsta. Är man i akademin är man van vid, ja, man måste göra sig van vid och därmed okänslig för bedömningar som mer grundar sig på missunnsamhet och avundsjuka än på effektivitetshänsyn. Ty vad kan vara mer effektivt för en högskola än en forskargrupp från ett illa sett lärosäte som presterar mer än mången annan forskargrupp i landet?
Min flock gav mig glädje, samhörighet och skydd från avund. Den innebar att jag presterade mer och arbetade mer än jag någonsin gjort före eller efter flocken.
Även om detta påstående kan anses vara kontroversiellt, speciellt bland de avundsjuka, så vill jag hävda att det anmärkningsvärda i att högskolans företagsekonomiutbildning, något år efter att jag förvissats från förarplatsen, utsågs till den utbildning som, tillsammans med handelshögskolorna i Jönköping och i Stockholm, gavs det högst betyget i den nationella utvärderingen av företagsekonomiämnet, var en effekt av flocken. När jag var på en nationell konferens, efter utvärderingens resultat var kända, och en av de ansvariga för utvärderingen, en av de mest renommerade och ansedda företagsekonomerna i Sverige, banade sig väg till mig genom samlingen av chattrande konferensdeltagare och ville trycka min hand för att gratulera mig för prestationen, erfor jag samma mäktiga stolthet som jag kände i bilen. Stoltheten över flocken. Trots att flocken hade avvisat mig som förare av flockens bil.
Kaffe, koffeintabletter, hårt arbete, långa arbetsdagar och bildning, allt detta i all ära, men en god flock, som ger glädje och stolthet, ger oanad förmåga.
Den 21 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
