Men valfrihet skall det vara.
Den valfriheten har också drabbat våra pensioner, där den valbara premiepensionen utgör en del. Syftet med premiepensionen är kanske att varje individ skall kunna påverka sin pension, hur nu det skall gå till, då framtida avkastning är svår att välja p g a osäkerheter och risker? Ett annat underliggande motiv är säkert att utbilda, ja, tvinga in individer i kapitalism, genom att de inte blott får välja profitabla investeringar, utan också känna av konsekvenserna av sina val. Det senare innebär också att politikerna kan lägga ifrån sig en del av ansvaret för pensionärernas pension.
Hur går det då med denna valfrihetsrevolution?
Det intressanta med denna valfrihetsrevolution är att det finns möjlighet att avsäga sig valfriheten genom att välja att inte välja. Ja, det är ju omöjligt i sig, ty även valet att inte välja innebär att välja. På så sätt tvingas alla in i valmöjligheten. Det är valfrihetens diktatur, där man inte kan undgå valfrihet.
Men i valfrihetens diktatur finns möjligheten att välja att inte välja. Det är premiefonden som kallas Såfan. Där hamnar alla först, och sedan får de som vill välja att välja något annat, möjlighet att välja något annat. Vi som vill välja att inte spilla tid på valfrihet, vi låter våra pengar stå kvar i Såfan. Därmed tjänar vi in tid, som de som väljer att välja en annan fond, får förbruka.
Men vi som väljer att inte välja, tjänar, förutom tidsvinsten, även ganska bra pengar relativt de som väljer att välja. Bland de 7 fonder som har flest fondsparare, låg avkastningsmässigt Såfan på 3:e plats för år 2022, på 2:a plats för fem års avkastning och på 2:a plats för 10 års avkastning.
Om syftet var att träna folk i kapitalism och valfrihet, så har det misslyckats då det statliga fondsparandet, att sitta still i båten och låta ’de som kan det’ ta hand om det, har gett näst mest avkastning. Devisen ’Jag skiter i kapitalismen och valfriheten’ har varit räntabel. Socialismen gör bra ifrån sig.
Nu tuggar valfrihetsfundamentalisterna fradga och säger att man inte kan veta hur många fondsparare som är i Såfan, som gjort det aktiva valet, efter att ha bedömt alla fonder, att stanna kvar i Såfan. Den säger också att Såfan’s goda avkastning kommer av att Såfan känner av konkurrensen av de andra, varför valfriheten sporrar Såfan till avkastning.
Den första invändningen kan ingen av oss göra något åt. Vi vet inte hur många som valt passivt och valt aktivt, varför ingen kan ta åt sig äran, varken etatisterna, de som litar på att staten tar hand om det på bästa sätt, eller valfrihetsfundamentalisterna. Däremot gäller en sak, nämligen att av de som valt en annan fond än Såfan, är 100% sådana som valt att välja aktivt. Därmed vet vi att av de som 100% är aktiva, har tjänat i huvudsak sämre än den samling av passiva och aktiva väljare som finns i Såfan.
Den andra invändningen är helt meningslös då alla fonder, inte bara Såfan, borde känna av konkurrensen och därmed prestera bra. Att Såfan gör det, beror således inte på konkurrensen, utan på att de är bra.
Precis som med Bilprovningen, där vi fått valfrihet, med större utbud av tider, men till högre kostnad, och helt utan vetskap om produkten, dvs trafiksäkerheten genom säkra bilar, blivit sämre eller bättre, så är premievalsystemet ett misslyckande sett till avkastning. Däremot är det sannolikt mer lyckat i sin ideologiska träning av medborgaren till kapitalism, precis som skolvalet, som försämrat skolornas prestation, men som tränat upp medelklassen till att finna skolor som undviker etnisk blandning och som ger höga betyg.
Den 18 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin