Den 27:e april får jag följande meddelande från SSRN: ”Your Paper Makes SSRN Top Ten List.” Ojdå, det låter lovande, tänkte jag. Och läste vidare.
”Your paper, "TOWARDS A CRITIQUE OF CORPORATE GOVERNANCE RESEARCH", was recently listed on SSRN's Top Ten download list for: CGN: Surveys of Corporate Governance (Topic)” Jaha, det var inte alla paper på SSRN som ingick i konkurrensen, utan blott en subkategori av paper. Men, det är ju en relevant subkategori, så nyheten är fortfarande god, om än inte så oerhörd. Jag läste vidare:
”As of 26 April 2023, your paper has been downloaded 16 times.” Tja, det var väl inte så mycket att orda om? Men, det är ju lika för alla, så i den kategorin är tydligen 16 nedladdningar mycket. Så, jag klickade in mig på den sida som skulle visa hur mördande konkurrensen om topp tio-listan var.
Av de nya paperna var mitt paper nummer ett. Det ser bra ut. Mitt paper var inte blott ett av tio, utan det var nummer ett! På toppen!
Men, när jag tittar på de paperna som kommer på andra och tredje plats, då tappar jag min lycka över förstaplatsen. De finns inte. Mitt paper hyllas som segrare i en tävling är det fanns en deltagare, mitt paper.
Den initiala glädjen har nu reducerats till en irritation, ja, en förbannelse över ett system som försöker vara positivt och understödjande, men som är löjeväckande.
Akademiker behöver uppmuntran ty vi lever i en värld där vi omges av ständig kritik. Vi blir ifrågasatta på lektionerna, utvärderade efter varje kurs av studenterna. Varje paper vi skriver går igenom en smältdegel av kritik, först av goda kollegor, sedan av mindre goda kollegor på seminarier, därefter kritik på konferenser, och slutligen, den absoluta grottekvarnen, tidskrifterna reviewers som till 90% är fokuserade på att se bristerna i paperna och till 10% medge att…ja, papert var välskrivet.
I all denna kritik, i all denna negativitet, söker man gärna efter uppskattningar. Vi har de formella uppskattningarna, att bli utnämnd till doktor, docent, professor. Vi har några positiva kollegors uppskattningar, främst i kafferummet och via mail. Vi har studenternas uppskattningar, om det sker, i kursutvärderingarna. Vi har prominenta kollegors uppskattningar, som när Jensen, en världskändis i mitt fack, letade sig fram till mig i folksamlingen i en paus och tyckte att min forskning om företagsgrupper var mycket intressant. Och slutligen har vi uppskattningen man erfar från en journal, när den accepterar papert för publikation, följt av kollegors uppskattning av publikationen.
När jag gjort denna uppskattningslista, ser det ut som att vi sett till att vara helt omgivna av uppskattningar. Ja, att den borde kunna uppväga och desarmera den omgivning av kritik som vi också lever i.
Men, den långa positiva listan till trots, är ändå upplevelsen när man lever i akademikerns värld, att kritiken och negativiteten är helt överväldigande relativt de berömmande, positiva inslagen.
SSRN försöker då vara ett av de positiva inslagen. De har skapat en primitiv algoritm som skickar ut ett automatiskt mail, utifrån ett papers nedladdningar, där den dumma algoritmen relaterar till andra paper i kategorin. Och, när det som i mitt fall, inte finns fler paper, konstaterar att mitt paper är nummer ett. Men den är så dum att den inte noterar att ett paper av ett paper är inte en prestation. Att vinna en tävling där man är ensam tävlande är inte mycket till vinst. Algoritmen borde beakta antal paper och borde beakta en sorts nedre gräns för uppmärksamhet. Med all respekt SSRN, men 16 nedladdningar på en vecka antyder att mitt paper inte nått upp till kioskvältarstatus.
I vår miljö är uppskattning viktig. Men inte vilken uppskattning som helst. Uppskattningar har ett värde. Jensens kommentar hade onekligen ett värde. Jag minns den ju fortfarande. Trots att jag inser att han sannolikt gör så till alla unga doktorander, väl medveten om uppskattningars värde.
SSRN:s uppskattning är löjeväckande.
Trots att jag lever i kritikens hårda miljö, vill jag inte ha folk som står ut med gatan, där mina paper färdas, som lovordar mina paper. Jag tar hellre orden från barnet, som säger sanningen om kejsarens nya kläder.
Den 29 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin