Därefter vände jag mig till en man och frågade honom om han skulle vilja döda min bror (som jag inte har i verkligheten). Jag sade: Även du skulle fnysa och vända dig om i vämjelse om jag föreslog 1000 kronor för besväret. Men om jag bjuder dig 10 miljoner, börjar du då inte tänka på vad risken för upptäckt är, dvs du tänker mer på dig själv än på det etiskt tvivelaktiga att mörda en person?
Så försöker jag förmå studenter att inse att allt har ett pris. Det är en tämligen tråkig och obehaglig insikt. Men därefter vänder jag på det och försöker förmå dem att se att det kan finnas en gräns, där inga pengar i världen kan förmå en person att agera på ett speciellt sätt. Jag ber studenterna tänka över frågan: Hur mycket behöver jag betala dig för att du skall mörda din egen mor?
Studenterna ser lättade ut. Det de vill tänka, att allt inte kan köpas, är sannolikt, ty ingen kan föreställa sig att mörda sin egen mor, oaktat risken för att upptäckas och oaktat priset. Att mörda sin egen mor är något fullständigt otänkbart. En lättnads suck kan höra, ty allt har inte ett pris.
Men!
Mina studenter var, vad min fördom sade mig utifrån deras ansikten, hårfärg och min interaktion med dem, svenska studenter, sannolikt uppväxta i den svenska kulturen.
Det finns en annan kultur. Skamkulturen, den som kallas hederskultur. Den som förekommer i muslimska sammanhang. Och i romska sammanhang.
En romsk mor skiljer sig från sin man och lever med en annan man. Hennes två söner, 17 år och 22 år gamla, kör med full fart över henne och hennes nya man med en bil, varvid hon dödas medan mannen överlever.
Mamman var en kvinna som begått misstaget att skilja sig, utan att låta det gå genom en romsk rättegång, romani kris. Familjens skam var gränslös, både moderns och den lämnade mannens familj. Den lämnade mannen och hans familj krävde uppgörelse, från den oerhörda skammen att bli lämnad. I dessa barbariska kulturer kan skammen lösas med blod. Med maffians termer: Sangue per sangue. Blodshämndens ord, blod betalas med blod. Trots att det är inte är fråga om blod utan just bara att avbryta en relation. I de barbariska kulturerna står det inte i kvinnans makt att lämna sin man. En egendom kan inte lämna sin ägare. Jorden lämnar inte jordägaren. Kvinnan lämnar inte mannen.
Moderns liv underordnas skammen. Så till den milda grad att hennes eget kött, hennes söner, mördar henne.
Längre än så kan man inte gå för att visa på barbari. Detta är den yttersta barbariska gärningen. Den som aldrig kan bli förstådd. Än mindre förlåten. Hur mycket kristligt tänkande man än tar till. Den liknar Förintelsen och Holodomor, så omfattande ondskefull, så barbarisk, så främmande att den inte låter sig fångas i någon etisk reflektion.
Några försöker mildra saken genom att försöka förstå deras handling genom att hävda att att de unga männen är offer för en skamkultur. De erfar skammen själva, i sina själar. De inser att de för lång tid kommer att vara skammens män i ögonen hos de andra, de som utgör deras hela sociala sammanhang. Människan är ju en social varelse, varför exkludering är ett oerhört straff.
Men det innebär att de sannerligen inte är offer, som viljelöst driver omkring i skamkulturen, utan att de har gjort en kalkyl där den själsliga skammen och den sociala uteslutningen står över mordet på den som gett dem livet, modern.
Om offerhypotesen skall kunna accepteras, då måste vi ta avstånd från romers kultur, ty då är det den, och inte bröderna, som mördat modern. Då måste vi dra tillbaka allt understöd som ges till den och dess uttryck.
En moder är mördad av sina två söner. Vem skall dömas för mordet? Sönerna eller den romska skamkulturen?
Den 14 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin