https://www.dn.se/ekonomi/nationella-universitetsrankningar-har-inget-storre-informationsvarde/
Utifrån min erfarenhet av utbildning i företagsekonomi, som substantiellt kommer av arbete på två högskolor och två universitet (och lite frilansande på några andra lärosäten), samt deltagande i två programutvärderingar, där ett var på ett universitet och ett på en högskola, kan jag inte instämma i hans påstående.
Det finns skillnader.
Först kan man konstatera att det finns markanta skillnader inom ett lärosäte. Det finns skillnader mellan kursers kvalité, men också mellan program på samma lärosäte.
En gång, när jag var ansvarig för forskarutbildningen i företagsekonomi vid Lunds universitet, fick jag uppgiften att bedöma värdet av en magisterkurs för forskarutbildningen. Det var en kurs på dåtida 5 poäng, där doktorand och examinator, hävdade att den borde motsvara 5 poäng på forskarutbildningen. Min bedömning var att den var dekvalificerande, dvs den skulle ges negativa poäng. Mitt förslag var -2 poäng. Det blev ett herrans liv, men jag stod på mig. 10 år senare dömde UKÄ ut utbildningen genom att ge den det lägsta möjliga betyget i sin utvärdering.
Samtidigt kan mycket bra utbildning finnas på dåliga lärosäten. Jag har själv erfarit hur oerhört frustrerande det är att försöka bedriva en god utbildning på ett lärosäte som ryktesvägen anses vara bland de sämsta. Oaktat kvalité, får studenterna ändå dras med det rykte som högskolan har.
Men även om det finns fickor av god kvalité, oberoende av högskolans rykte och övergripande faktiska kvalité, så är min erfarenhet att det finns grund för ett generellt rykte.
Högskolor kan ha fickor av mycket god utbildning, men allmänt sett är sannolikheten hög att utbildningen är av lägre kvalité. Därefter kommer nya universitet, vars kvalité ligger närmare högskolornas än de gamla universiteten. Därför är det ett kvalitetsmässigt hopp till de gamla universiteten. På dessa universitet finns det förvisso fickor av dåliga kurser och utbildningar, men överlag har de både kultur och kapacitet att upprätthålla en signifikant högre kvalitet än de andra läroanstalterna.
Nu kan man ju mena att den lägsta kvaliteten, på en undanskymd högskola, är ’fullt godtagbar kvalité’, varför alla minst uppnår den nivån. Men nej, jag har erfarit kandidatseminarier i redovisning där handledarna själva saknade kompetens i redovisningsämnet. Ja, du läste rätt, att det är fullt möjligt på svenska högskolor, att ha handledare som handleder examensarbete i ett ämne, där de själva saknar kunskap i ämnet.
Jag har erfarit kandidatseminarier där handledarna inte skulle klara lärandemålen på den kurs de var satta att arbeta som handledare och uppsatsbedömare. Jag har ägnat många timmar på kvällen i institutionens korridorer, när jag har hjälpt studenter med deras regressionsanalys, då deras handledare knappt klarade att paginera ett tre-sidigt dokument. Det är rent och skärt skojeri, och långt från ’fullt godtagbar kvalité’. Jag benämner det bedräglig handledning.
Det finns kurser och det finns högskolor som idag ger diplom som är falsarier, där studenterna inte uppfyller de lärandemål som stolt förkunnas i dokumenten. Av det enkla skälet att lärarna inte uppfyller målen, och därför inte kan förmedla den nödvändiga kunskapen.
Jag ville en gång visa att det är möjligt att bygga en mycket god utbildning, även på lärosäten med dåligt rykte. Under några år tyckte jag att jag lyckades. Jag formulerade då tesen att högskolor har högre varians än universiteten. Idag kan jag hålla kvar tesen, men måste addera att variansen finns där, men att kvalitetskurvan ändock har sin puckel för högskolorna och de nya universiteten till vänster om universitetens.
Min slutsats blir därför annorlunda än Benners, ty den säger att om du är villig att ta mycket hög risk med din livs utbildningsinvestering, sök dig då till en högskola. Är du mindre villig till hög risk, satsa på säkrare kort, som dock ändå har risker, och sök dig till de gamla universiteten.
Den tesen är en bitter kalk att dricka.
Öllsjö den 24 mars 2020