Jag har alltid trott att jag är jag i professionella sammanhang. En indikation fick jag när jag var ansvarig för forskarutbildningen i företagsekonomi vid Lunds universitet och deltog på en konferens på Bocconi, Italiens mest ansedda universitet i ekonomi. Jag tänkte att när jag ändå var där, kunde jag erbjuda utbyte mellan Lunds universitet och Bocconi. Jag mötte en mycket vänlig professor som med stort lugn och behagligt leende, och utan att det minsta förhäva sig, förklarade att Bocconi endast samverkar med det ledande universitetet i varje land. Innan jag hann säga att jag ju kom från Lunn, sade han att de har god samverkan med Handelshögskolan i Stockholm. Jag minns att jag tog honom i hand, utan den minsta irritation, ty jag visste att han hade rätt och att det var en klok strategi de hade.
Känslan av den faktiska institutionens betydelse degraderades ytterligare när jag hade lämnat Lunn, och fått arbete på en av de lägst ansedda institutionerna, ekonomi på Högskolan Kristianstad. När jag åkte på mina amerikanska konferenser, hälsades jag med samma värme och intresse. För dem fanns det ingen skillnad mellan Lund University och Kristianstad University.
Kanske är det jag som gör skillnaden, tänkte jag. Inte institutionen.
Men idag erfar jag att, förvisso kan det vara så att de olika institutionerna inte spelar så stor roll. Men vad som tycks spela roll är institutionerna som sådana.
Idag är jag inte anställd vid någon institution i Sverige. Det innebär att det finns en del forskningsfonder som jag inte kan söka forskningsmedel från. Jag tror inte det är en elakhet från fonderna, att utesluta fria akademiker. Blott en ovana att kunna föreställa sig att det kan finnas fria akademiker. Som arbetsbefriad, och snart avskedad Sven-Olof Yrjö Collin.
Jag tycks inte heller kunna delta i vissa EU-projekt, ty de tycks förutsätta att utbyten sker, inte av personer, utan mellan institutioner. Eller så är det en vilja att människor skall vara instrument som skapar relationer mellan institutioner.
I ett fall fanns en möjlighet för mig att ingå i en grupp akademiker som skulle utveckla och driva en forskarutbildning i mitt ämne. De fick mitt CV och var mycket nöjda över vad de såg i mitt CV. Men det fanns en brist i CV:et som omöjliggjorde mitt deltagande. Jag var inte anställd vid något europeiskt universitet. Som om min anställning skulle ha någon som helst betydelse för min kompetens och förmåga att bidra till en forskarutbildning i mitt ämne.
Jag är förvisso Jag, Sven-Olof Yrjö Collin, och jag har förvisso den kompetens som uttrycks genom mitt CV. Men det tycks finnas någon mystisk kraft som jag saknar genom att inte vara anställd. Och i avsaknad av denna mystiska kraft är jag ingenting. Sono niente. Jag är ingenting.
Det är onekligen förödmjukande. Jag har ett namn och ett nätverk som gör att jag kan organisera seminarier med världens ledande forskare i mitt ämne. Det är en kraft jag har. Den kraften har inte många institutioner. Förutom möjligen Handelshögskolan i Stockholm och kanske Lunn. Ändock är jag intet i många sammanhang.
Akademisk frihet innebär att jag är ensam med min kompetens. Men den tycks vara intet relativt att vara anställd vid en högskola eller universitet. Som om de akademiska institutionerna har slutit en hemlig överenskommelse att blott erkänna de som tillhör institutionerna. Ty vad skulle ske med de akademiska institutionerna om det är individernas kompetens som räknas?
Man måste ansluta sig till en sådan institution för att finnas till. Utan den anslutningen är man intet. Nullità. Nichtigkeit.
Öllsjö den 23 mars 2020
Känslan av den faktiska institutionens betydelse degraderades ytterligare när jag hade lämnat Lunn, och fått arbete på en av de lägst ansedda institutionerna, ekonomi på Högskolan Kristianstad. När jag åkte på mina amerikanska konferenser, hälsades jag med samma värme och intresse. För dem fanns det ingen skillnad mellan Lund University och Kristianstad University.
Kanske är det jag som gör skillnaden, tänkte jag. Inte institutionen.
Men idag erfar jag att, förvisso kan det vara så att de olika institutionerna inte spelar så stor roll. Men vad som tycks spela roll är institutionerna som sådana.
Idag är jag inte anställd vid någon institution i Sverige. Det innebär att det finns en del forskningsfonder som jag inte kan söka forskningsmedel från. Jag tror inte det är en elakhet från fonderna, att utesluta fria akademiker. Blott en ovana att kunna föreställa sig att det kan finnas fria akademiker. Som arbetsbefriad, och snart avskedad Sven-Olof Yrjö Collin.
Jag tycks inte heller kunna delta i vissa EU-projekt, ty de tycks förutsätta att utbyten sker, inte av personer, utan mellan institutioner. Eller så är det en vilja att människor skall vara instrument som skapar relationer mellan institutioner.
I ett fall fanns en möjlighet för mig att ingå i en grupp akademiker som skulle utveckla och driva en forskarutbildning i mitt ämne. De fick mitt CV och var mycket nöjda över vad de såg i mitt CV. Men det fanns en brist i CV:et som omöjliggjorde mitt deltagande. Jag var inte anställd vid något europeiskt universitet. Som om min anställning skulle ha någon som helst betydelse för min kompetens och förmåga att bidra till en forskarutbildning i mitt ämne.
Jag är förvisso Jag, Sven-Olof Yrjö Collin, och jag har förvisso den kompetens som uttrycks genom mitt CV. Men det tycks finnas någon mystisk kraft som jag saknar genom att inte vara anställd. Och i avsaknad av denna mystiska kraft är jag ingenting. Sono niente. Jag är ingenting.
Det är onekligen förödmjukande. Jag har ett namn och ett nätverk som gör att jag kan organisera seminarier med världens ledande forskare i mitt ämne. Det är en kraft jag har. Den kraften har inte många institutioner. Förutom möjligen Handelshögskolan i Stockholm och kanske Lunn. Ändock är jag intet i många sammanhang.
Akademisk frihet innebär att jag är ensam med min kompetens. Men den tycks vara intet relativt att vara anställd vid en högskola eller universitet. Som om de akademiska institutionerna har slutit en hemlig överenskommelse att blott erkänna de som tillhör institutionerna. Ty vad skulle ske med de akademiska institutionerna om det är individernas kompetens som räknas?
Man måste ansluta sig till en sådan institution för att finnas till. Utan den anslutningen är man intet. Nullità. Nichtigkeit.
Öllsjö den 23 mars 2020
RSS-flöde
