Så kom konduktören. Han sträckte fram ett kort, men fortsatte prata i telefonen. Konduktören gjorde två försök att få kontakt med kortet, men misslyckades. Hon muttrade på svenska att det kanske var avmagnetiserat. Han fortsatte prata och noterade inte hennes försök.
Hon sträckte fram kortet till honom och frågade på svenska om han hade något annat kort. Han puffade kortet mot henne samtidigt som han fortsatte prata i telefonen. Jag tolkade det som att han inte förstod vad hon sade och menade. Hon sträckte fram kortet igen och frågade på svenska vart han skulle. Han tryckte till kortet mot henne igen, och fortsatte prata i telefonen.
Hon frågade honom på engelska vart han skulle. Han tittade på henne och sade något snabbt på sitt språk. Hon frågade honom på engelska om han skulle till Kristianstad. Han pekade på kortet. Hon frågade: Kristianstad? Han nickade till svar.
Hon gav tillbaka honom kortet och vände sig till mig.
Jag är svensk, så jag gjorde inte detta: Jag visade min telefon, där jag demonstrativt annullerade min biljett och sade: ”Åker han gratis, åker jag gratis.”
Jag är svensk, så jag räckte fram min mobiltelefon, där biljetten fanns, som hon läste av och sade ”Tack”. Jag log mot henne.
Och tänkte: Din fege fan. Varför sitter du här och accepterar ett sådant agerande? Han åker på mina pengar, på skattebetalarnas pengar. Han betalar inte, jag betalar.
Detta betydelselösa intermezzo i Sverige tror jag är en möjlig förklaring till Sverigedemokraternas framgångar.
Hos mången svensk finns Jante-lagen, den version som är den positiva versionen. Ingen skall vara olik den andra. Alla skall behandlas helt lika. Ingen åtskillnad skall göras. Ingen skall diskrimineras. Ingen skall få favörer. Vi är alla lika. ” Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.” (Utdrag från Hanssons Folkhemstal 1928)
Intermezzot, som gjorde mig så – tyst – upprörd, var ett intermezzo av diskriminering. Av olika-behandling. Av ojämlikhet. Konduktören behandlade inte oss två personer lika. Vi behandlades olika.
Jag, svensken, fick betala. Invandraren, han som pratade i telefonen, behövde inte betala. Det fanns inget skäl för att han inte skulle betala. Vi behandlades olika. Inför konduktören var vi inte lika. Vi var ojämlika.
Min hypotes är att många tror att vi behandlas olika, svensken och invandraren. Där fördelen i behandling ligger hos invandraren.
Jag tror att mången går till Sverigedemokraterna för att de ser ett mycket grundläggande värde i vår kultur blir åsidosatt. Jämlikheten. Eller det som ibland uttrycks med orden ”lika värde”.
Man kan också uttrycka det med att mången vänder sig mot vad de uppfattar som rasism, där invandraren har fördelar som inte medges svensken.
Dessa många blir sedan, med rätta, upprörda för att de kallas rasister. De som vänder sig mot rasismen, som begär att alla skall behandlas lika, och som i hävdande av det mest svenska vi har, jämlikhet, blir kallade rasister.
Notera att jag i detta intermezzo inte vänder mig mot invandraren. Han förstod sannolikt inte vad som skedde. Eller så förstod han och utnyttjade konduktörers undfallenhet. Men det viktiga i intermezzot var inte hans beteende, utan konduktörens undfallenhet.
Det är den svenska statens och organisationernas undfallenhet, deras olikbehandlande, som skapar en opinion i Sverige, som leder till det som felaktigt kallas främlingsfientlighet, men som är en reaktion mot angreppet på jämlikheten.
Och jag, med min tystnad, deltar och legitimerar denna undfallenhet. Jag står inte upp för den svenska jämlikhetskulturen.
Öllsjö den 12 mars 2020