Därefter kommer en positiv prioritering, att den med störst behov får först vård.
Därefter kommer en positiv prioritering, att den som har störst nytta av en behandling, skall få den. Nytta mäts i biologisk ålder, dvs sannolikhet att överleva p g a behandling.
Tänk dig en situation där en läkare och en annan, lika gammal man kommer till sjukhuset. Läkaren är en svensk man, som under alla år betalt sin skatt för sjukvården, och som inte ens har en fortkörningsbot på sitt samvete. Den andre mannen är sedan fem år illegalt boende i Sverige, med gammalt avslag för uppehållstillstånd, som SÄPO söker för utvisning, då han är misstänkt för aktivt samröre med ISIS, och polisen söker honom för misstanke om ett mord på öppen gata i Malmö för ett år sedan. Sjukvården bedömer att bägge behöver samma vård, men att den andre mannen bedöms ha 70% sannolikhet att överleva, medan läkaren bedöms ha 50% sannolikhet att överleva.
Enligt prioriteringsgrunderna skall de inte se till social grund, t ex att den ena betalt för sjukvårdskapaciteten och den andre tycks vara en fara för samhället, då den sannolikt är en terrorist och sannolikt en mördare. Det spelar ingen roll. En persons vandel skall sjukvården vara blind för. Blott sannolikheten att överleva behandlingen. Blott den biologiska åldern.
Detsamma med kapaciteten för samhället, där läkaren, om han överlever, kan bidra till samhället, medan terroristen förmodligen fortfarande är en fara för samhället. Prioriteringen innebär att terroristen ges vård, men inte läkaren. Eventuella framtida bidrag till samhället spelar ingen roll för sjukvården.
När vi står vid dörren till sjukhuset, då spelar blott överlevnadsförmågan roll. Samhället prioriterar överlevnadskapacitet. Inte de skötsamma. Inte de som har bidragit. Inte de som kan bidra. Allt detta är noll och intet värt. Styrkan i ditt biologiska liv, är det som avgör. Den biologiskt starkes rätt. Styrkan i ditt samhälleliga liv, det som varit och det som kan vara, spelar ingen roll. Blott och enbart styrkan i ditt biologiska liv. Den starkes rätt.
Så ser Coronaetiken ut. Sjukvården ser inte till samhället, den ser inte till individers beredskap och villighet att bidra. Den ser inte till incitament för ett gott samhälle. Den ser enbart till kroppens sannolikhet att leva.
Det är en fysisk etik. Den är sannolikt en enklare etik att klara av, ty hur avgör du individens tidigare bidrag, om du vill sända signaler till samhällets individer, att den som bidrar är den som får. Hur ser du till framtida bidrag, att den som kan ge bidrag, hur du nu skall definiera bidrag, skall få leva.
Men om nu detta är en enklare etik, vilka konsekvenser får den i samhället? Sjukvården skickar ut en stark signal att ditt agerande spelar ingen roll. Ditt bidrag tidigare eller senare, spelar ingen roll. Så, varför då bidra?
Vill du vara garanterad sjukvård i Sverige gäller blott en sak, se till att ha en kropp med överlevnadsmöjligheter.
Öllsjö den 20 mars 2020