På frågan: Hur sannolikt tror du det är att du blir smittad av Corona?, svarade en grupp av människor något överraskande.
https://www.svd.se/svd-sifo-fa-aldre-tror-att-de-kommer-att-smittas
’Mycket eller ganska osannolikt’, svarade cirka 25% från alla åldersgrupper. ’Varken sannolikt eller osannolikt’ svarade åldern 18-59 ungefär 28%, medan bland människor mellan 60-79, var det 44%, nästan dubbelt så stor andel, att de trodde på utfallet, varken eller!
’Mycket eller ganska sannolikt’ svarade 46% i de olika ålderskategorierna, förutom de äldsta, de mellan 60-79 år. Där angav blott 25% att de trodde på det utfallet.
I artikeln svarar några äldre människor, som är ute på stan, trots rekommendationen att hålla sig hemma, på frågan om hur de ser på smittan. En svarar: ” Jag är så pass gammal nu, dör jag så dör jag. Inga problem”. En kvinna på 95 år, som skall köpa ingredienser till ett bakverk, säger:” Jag är inte ett dugg orolig”. Slutligen säger en: ”Många av oss som är lite äldre är väldigt ensamma. Vi sitter ensamma alla dagar året runt, och nu ska vi sitta hemma ensamma utan att få gå ut?”
Ur samhällssynpunkt är det inte ett gott beteende. Skulle de få smittan riskerar de att dö, men framför allt, riskerar de att belasta sjukvården, där man kan se att det kan uppstå kapacitetsbrist. Deras beteende är sålunda inte solidariskt med samhället och med sina medmänniskor. Man kan tycka det är ett märkligt beteende eftersom dessa har levt och haft sin verksamma tid under den mest solidariska tid som Sverige erfarit, 60-talet. Men den solidariteten sitter tydligen inte hårt.
Så, varför har de en till synes fatalistisk syn på riskerna med Corona-viruset?
I filmen ’Det sjunde inseglet’ säger riddaren till döden, som kommit för att hämta honom, att han är beredd. Ändock vill riddaren skjuta upp hämtningen genom att spela schack med döden. Han vill fördröja för att få svar på frågan om det finns någon mening. I slutet på filmen låter han sig nöjas och låter sig kallas av döden, ty han har funnit en meningsfull handling, när han såg till att gycklarna, paret med den lilla sonen, undkommer döden.
När det oundvikliga kommer, och om man är nöjd med vad man gjort, kan varje dag vara den sista. Det spelar ingen nämnvärd roll. Man har gjort upp med livets förutsättningar och insett, men även accepterat det oundvikliga, att vi alla skall dö. Och är man gammal ligger det närmre än någonsin.
När man är 20 år och ingen i ens egen ålder har dött, kan man dödsrädsla, ja, t o m dödsångest. De som är gamla, har många bekanta som fallit ifrån. De har fått en vana vid döden. Precis som riddaren säger de att de är beredda.
Med en stor skillnad. Riddaren tog emot döden efter att ha gjort en enda meningsfull handling i hela sitt liv, att se till att gycklarna undkom dödens mantel. Men dagens intervjuade åldringar funderar inte på att göra en uppoffrande handling för några gycklare. De tänker på sin egen välfärd, att få se människor istället för att förtorka i lägenheten. Trots att de får höra varje dag från TV:n, att deras agerande kan ge överfulla sjukhus.
Tyskarna hade inget större problem att gå från en diktaturs lismande förtryck, till det öppna demokratiska samhället. Åldringarna har inget problem att gå från det solidariska 60-talet, till egoismens 2010-tal. Människor är anpasslingar.
Öllsjö den 20 mars 2020
https://www.svd.se/svd-sifo-fa-aldre-tror-att-de-kommer-att-smittas
’Mycket eller ganska osannolikt’, svarade cirka 25% från alla åldersgrupper. ’Varken sannolikt eller osannolikt’ svarade åldern 18-59 ungefär 28%, medan bland människor mellan 60-79, var det 44%, nästan dubbelt så stor andel, att de trodde på utfallet, varken eller!
’Mycket eller ganska sannolikt’ svarade 46% i de olika ålderskategorierna, förutom de äldsta, de mellan 60-79 år. Där angav blott 25% att de trodde på det utfallet.
I artikeln svarar några äldre människor, som är ute på stan, trots rekommendationen att hålla sig hemma, på frågan om hur de ser på smittan. En svarar: ” Jag är så pass gammal nu, dör jag så dör jag. Inga problem”. En kvinna på 95 år, som skall köpa ingredienser till ett bakverk, säger:” Jag är inte ett dugg orolig”. Slutligen säger en: ”Många av oss som är lite äldre är väldigt ensamma. Vi sitter ensamma alla dagar året runt, och nu ska vi sitta hemma ensamma utan att få gå ut?”
Ur samhällssynpunkt är det inte ett gott beteende. Skulle de få smittan riskerar de att dö, men framför allt, riskerar de att belasta sjukvården, där man kan se att det kan uppstå kapacitetsbrist. Deras beteende är sålunda inte solidariskt med samhället och med sina medmänniskor. Man kan tycka det är ett märkligt beteende eftersom dessa har levt och haft sin verksamma tid under den mest solidariska tid som Sverige erfarit, 60-talet. Men den solidariteten sitter tydligen inte hårt.
Så, varför har de en till synes fatalistisk syn på riskerna med Corona-viruset?
I filmen ’Det sjunde inseglet’ säger riddaren till döden, som kommit för att hämta honom, att han är beredd. Ändock vill riddaren skjuta upp hämtningen genom att spela schack med döden. Han vill fördröja för att få svar på frågan om det finns någon mening. I slutet på filmen låter han sig nöjas och låter sig kallas av döden, ty han har funnit en meningsfull handling, när han såg till att gycklarna, paret med den lilla sonen, undkommer döden.
När det oundvikliga kommer, och om man är nöjd med vad man gjort, kan varje dag vara den sista. Det spelar ingen nämnvärd roll. Man har gjort upp med livets förutsättningar och insett, men även accepterat det oundvikliga, att vi alla skall dö. Och är man gammal ligger det närmre än någonsin.
När man är 20 år och ingen i ens egen ålder har dött, kan man dödsrädsla, ja, t o m dödsångest. De som är gamla, har många bekanta som fallit ifrån. De har fått en vana vid döden. Precis som riddaren säger de att de är beredda.
Med en stor skillnad. Riddaren tog emot döden efter att ha gjort en enda meningsfull handling i hela sitt liv, att se till att gycklarna undkom dödens mantel. Men dagens intervjuade åldringar funderar inte på att göra en uppoffrande handling för några gycklare. De tänker på sin egen välfärd, att få se människor istället för att förtorka i lägenheten. Trots att de får höra varje dag från TV:n, att deras agerande kan ge överfulla sjukhus.
Tyskarna hade inget större problem att gå från en diktaturs lismande förtryck, till det öppna demokratiska samhället. Åldringarna har inget problem att gå från det solidariska 60-talet, till egoismens 2010-tal. Människor är anpasslingar.
Öllsjö den 20 mars 2020
RSS-flöde
