Om detta är klassmarkören som tidningen utgör, vad säger då det faktum att tidningen har en resebilaga som kommer med tidningen varje söndag? I den ser vi bilder av olika berg och hotell. Vi får veta vilka flygplatser som är bäst. Hur man kan resa till olika orter. Vilka middagar som serveras på olika restauranger. Vi får tips om intressanta kaféer.
Om det är de övre klasserna som har Svenskan, och Svenskan fortfarande måste attrahera läsare och prenumeranter, då får vi veta att de övre klasserna gärna tar del av resandemål.
Att resa är förvisso att lära sig. Att ta del av andra människor och deras kulturer. Det har onekligen en bildande sida. Men mitt intryck av resebilagan är att den ger en ganska begränsad insyn i andra kulturer. Dess bildningsinnehåll är inte övermäktigt, om man får uttrycka sig så. Det verkar vara mer av upplevelseinnehåll, en fantastisk skogsglänta, ett rum i trädet, en god risotto.
En tidning för de övre klasserna, de som kontrollerar mycket av resurserna i samhället, som har större individuell makt i samhället än gemene man och kvinna, skulle kunna innehålla en bildande bilaga. Kanske framför allt genom att stimulera till mer intensiv kunskap och därmed till mer intensiv bildning. En sådan bilaga skulle vara en bilaga som rymde bokanmälningar, både skönlitteratur och facklitteratur. Som rymde essäer, där bildade människor delar med sig av sin bildning. Som förvisso också kunde ha reseberättelser, men utifrån bildningsintresset.
Svenskan är inte en tidning utan detta bildningsinnehåll, det måste skrivas här. Det är ju en stark orsak till min prenumeration. Men resebilagan är en egen bilaga och den distribueras på söndagar, då kanske folk har aningen mer tid till att läsa tidningen. Resor är söndagens förströelse, enligt Svenskan.
Vilodagen, då man har tid till reflektion, till att begrunda sin existens, livets eviga gåtor. Då sitter de övre klasserna och tittar på en hotellobby och på en snötopp.
Jag är besviken på den svenska överklassen
Öllsjö den 15 mars 2020