Igår redovisade jag en undersökning över människornas attityd till flyktingmottagning. (https://www.svd.se/majoritet-vill-att-sverige-ska-ta-emot-farre-flyktingar) Då analyserade jag attityderna i förhållande till partitillhörighet. Idag är det dags att se på hur attityderna utvecklats över tiden. I diagrammet, som jag kopierat från artikeln, som tidsmässigt olyckligtvis startar med flyktingkrisen, ser man att attityden ’Färre flyktingar’, ökat från 30% till 54%. De andra attityderna har inte lika tydlig förändring.
Varför har så många anslutit sig till attityden att det är färre flyktingar som skall tas emot?
Viktigt är att notera att människor sällan vet om de faktiska flyktingtalen. Det handlar således inte om att människor räknar huvuden och från det, sluter sig till en attityd. Det som mäts är därför sannolikt känslor av flyktingmottagande.
Och den känslan kan komma från två källor. Statens misslyckande och flyktingarnas misslyckande.
Statens misslyckande erfar vi tydligt. Staten har inte lyckats inlemma flyktingarna i samhället. Istället erfar människor att vi fått utanförskapsområde, där flyktingar oftast bor. Ett mer omskrivet våld, där skjutningar och bomber är märkbara. Skolorna har förlorat sin förmåga att ge kunskap, vilket knyts mycket till flyktingar, som drar ner kunskapsmiljön genom att många är outbildade och genom de oroligheter som finns i de kommunala skolorna. Brotten mot välfärdsstaten, med skenskilsmässor och assistansbedrägerier, där staten inte kunnat värja sig mot kriminaliteten. Och misstanken att staten gett asyl på oriktiga grunder, där människor muttrar om att flyktingar återvänder som turister till länderna de flytt från.
Staten har inte lyckats ta hand om flyktingarna och att värna välfärdsstaten.
Men lika mycket kan den kraftigt ökande opinionen mot flyktingmottagning komma av en upplevelse att även flyktingarna har misslyckats att etablera sig i samhället. Mycket irritation kommer kring flyktingarnas oresonlighet gentemot det samhälle som tagit emot dem. De kräver rätten att bära religiösa symboler, vilket VI inte brukar göra. Rätten att ägna sig åt sin vidskeplighet genom att be på arbetsplatsen, vilket VI inte brukar göra. Rätten att få ha sina mattraditioner utan fläskkött, viket VI inte brukar göra. Jag tror ingen svensk motsätter sig att kvinnor går i schal hemma, att de hemma undviker griskött och att de ber på sitt golv hemma. Men flyktingarnas oresonlighet ses i att de kräver att samhället, dvs det som finns utanför hemmet, skall bära deras religion och traditioner.
Flyktingarna har misslyckats att ta seden dit de kom. Istället för att tacksamt ta till sig det samhälle som tagit emot dem, kräver de att det samhälle som varit så generöst mot dem, anpassar sig till dem.
Dessa två faktorer, tror jag är två möjliga, kanske dominerande förklaringar till opinionen. Notera då att ingenstans finns främlingsfientlighet i förklaringen. Ingenstans finns rasism. Blott irritation av oförmågor. Hos staten och hos flyktingarna.
Skall vi få mer positiv inställning till att ta hand om flyktingar krävs således att staten blir hårdare i sitt görande och att flyktingarna blir mjukare i sitt görande.
Öllsjö den 19 mars 2020
Varför har så många anslutit sig till attityden att det är färre flyktingar som skall tas emot?
Viktigt är att notera att människor sällan vet om de faktiska flyktingtalen. Det handlar således inte om att människor räknar huvuden och från det, sluter sig till en attityd. Det som mäts är därför sannolikt känslor av flyktingmottagande.
Och den känslan kan komma från två källor. Statens misslyckande och flyktingarnas misslyckande.
Statens misslyckande erfar vi tydligt. Staten har inte lyckats inlemma flyktingarna i samhället. Istället erfar människor att vi fått utanförskapsområde, där flyktingar oftast bor. Ett mer omskrivet våld, där skjutningar och bomber är märkbara. Skolorna har förlorat sin förmåga att ge kunskap, vilket knyts mycket till flyktingar, som drar ner kunskapsmiljön genom att många är outbildade och genom de oroligheter som finns i de kommunala skolorna. Brotten mot välfärdsstaten, med skenskilsmässor och assistansbedrägerier, där staten inte kunnat värja sig mot kriminaliteten. Och misstanken att staten gett asyl på oriktiga grunder, där människor muttrar om att flyktingar återvänder som turister till länderna de flytt från.
Staten har inte lyckats ta hand om flyktingarna och att värna välfärdsstaten.
Men lika mycket kan den kraftigt ökande opinionen mot flyktingmottagning komma av en upplevelse att även flyktingarna har misslyckats att etablera sig i samhället. Mycket irritation kommer kring flyktingarnas oresonlighet gentemot det samhälle som tagit emot dem. De kräver rätten att bära religiösa symboler, vilket VI inte brukar göra. Rätten att ägna sig åt sin vidskeplighet genom att be på arbetsplatsen, vilket VI inte brukar göra. Rätten att få ha sina mattraditioner utan fläskkött, viket VI inte brukar göra. Jag tror ingen svensk motsätter sig att kvinnor går i schal hemma, att de hemma undviker griskött och att de ber på sitt golv hemma. Men flyktingarnas oresonlighet ses i att de kräver att samhället, dvs det som finns utanför hemmet, skall bära deras religion och traditioner.
Flyktingarna har misslyckats att ta seden dit de kom. Istället för att tacksamt ta till sig det samhälle som tagit emot dem, kräver de att det samhälle som varit så generöst mot dem, anpassar sig till dem.
Dessa två faktorer, tror jag är två möjliga, kanske dominerande förklaringar till opinionen. Notera då att ingenstans finns främlingsfientlighet i förklaringen. Ingenstans finns rasism. Blott irritation av oförmågor. Hos staten och hos flyktingarna.
Skall vi få mer positiv inställning till att ta hand om flyktingar krävs således att staten blir hårdare i sitt görande och att flyktingarna blir mjukare i sitt görande.
Öllsjö den 19 mars 2020
RSS-flöde
