Arpi och Wyndhamn, visar i sin bok ’Genusdoktrinen’ hur en ideologisering sprider sig i högskolans värld. Eftersom grundtonen, att ett perspektiv, genderperspektivet, som skall företrädas, förekommer, ja, penetrerar högskolans verksamhet, vilket strider mot den grundläggande akademisk friheten, blir man förvånad över att ideologiseringen sprider sig i akademin. Som om akademisk frihet inte är ett grundläggande värde. Som om inte alla dessa värdegrunder i akademin börjar och avslutas med akademisk frihet.
Jag har tidigare framfört hypotesen att det beror på högskolans kraftfulla utbyggnad. Därmed har man rekryterat mindre starka akademiker, som inte är bärare av det grundläggande värdet, akademisk frihet, vilket lett till att den akademiska kulturen försvagats. Därmed har akademin lättare blivit en lekstuga för politisk aktivism, där man, som t ex i fallet Linnéuniversitetet, anser det är viktigare att ställa sig bakom politiska uttryck som Pride, men inte bakom akademisk frihet, som t ex att ansluta sig till Chicagodeklarationen.
En annan förklaring är egentligen motsatt förklaringen om akademins erosion. Den säger att akademikerna accepterar allsköns ideologisering, så länge de kan tro att den inte kommer att menligt påverka deras egen akademiska verksamhet.
För Arkimedes, när han skulle gripas, men mördades, var det viktigaste att soldaten inte trampade på hans geometri, på hans cirklar och fyrkanter och trianglar. ” Noli tangere circulos meos”, Rör inte vid mina cirklar. Kunskapen var viktigast.
En förklaring är således att det inte är personer som är svaga i sin akademiska kultur, kanske tvärtom, men att de är svaga i sin moral och i sin insikt vad som skyddar verksamheten.
Inför jämställdhetsintegration eller hållbarhet, vad nu än den politiska viljan är, ställs var och en inför valet att acceptera eller att göra motstånd.
Motståndet kan ha stora kostnader. Man får inte konkurrera om forskningsanslag om ansökan för anslag måste innehålla beaktande av hur projektet använder ett genusperspektiv. Man får inte vara kursansvarig om man inte tar in en lärare och en bok som mässar hållbarhetens lov. Man förlorar utbildningsrätt om man inte har minst ett kursinslag där ämnet behandlas utifrån ett genus- och hållbarhetsperspektiv. Till detta kommer att man får försvara sitt motstånd om och om igen, vilket tar tid och gör en socialt utsatt.
Alla dessa kostnader försvinner om man bara accepterar. Man tar in en bok på kurslistan, som mest bara får stå är. Man har några bilder på sin föreläsning med de korrekta orden. Man tar in den mässande läraren och låter den hålla sin mässa. Man tar in en kurs som nästan demonstrativt visar upp god lydnad.
Därmed blir man lämnad ifred.
Tror man.
Ty man löper hela tiden att ha gjort von Papens misstag. Han hävdade att han kunde ta hand om den där österrikiske korpralen, och såg till att President Hindenburg bjöd in Hitler som Kansler. Men Hitler var uppfylld av sin mission, och åt snabbt upp den inbjudande handen.
Att ge dem lillfingret, med risk att de tar hela handen, tycks inte framstå som en uppenbar och överhängande fara när akademikern lägger in ett stycke om hållbarhet i sin ansökan om forskningsmedel för grundforskning i ämnet bolagsstyrning. Får jag forskningsmedel, drar jag mig tillbaka till studerkammaren och undkommer ideologiseringen, kan ansökaren tänka.
Men många bäckar små…
Det tycks som att, i kalkylen om sig själv och principen om akademisk frihet, står omtanken om sig själv, om att slippa strider, som kanske med större förluster förloras, högre. Min andra förklaring säger därför att det är ett rent nyttotänkande som gett ideologiseringen av högskolan. Det är agerandets kortsiktiga konsekvens, som beaktas, inte dess långsiktiga konsekvens, eller dess riktighet utifrån en norm om akademisk frihet. Intet av deontologiskt tänkande belastar aktörerna.
Vill man inte stå upp och med det kategoriska imperativet som grund, strida för akademisk frihet, ja, då skall man varken förvånas över frihetens försvinnande, eller klaga över dess försvinnande. Ty man är en verksam aktör i att gräva den akademiska frihetens grav.
I ekonomi känner vi igen detta som allmänningens tragedi. Det är en situation där det finns en allmän resurs, som varje individ har incitament att utnyttja, men saknar incitament att utveckla, då individen får bära hela kostnaden, medan de andra kan utnyttja effekten av individens insats, utan att själv göra en insats. När moralen ’Gör din plikt, kräv din rätt’ eroderade i Sverige, blev staten överutnyttjad, med åtföljande kontroll och minskning av resurser och service.
Men vi känner också igen det från Nürnbergrättegången. Då avvisade man argumentet ”Jag lydde bara order”, och menade istället att de skulle ha brutit ordern och agerat rätt. Maktens krav på dig befriar dig inte från bördan att agera moraliskt. Biskop Brask vinner inte vår uppskattning av hans moral, däremot har vi förståelse för hans lapp: Härtill är jag nödd och tvungen. Men han hade fällts i Nürnberg.
Moral tycks vara ett dåligt styrmedel. Även i akademin. Ideologen må trampa på cirklarna, så länge akademikern får, eller inbillas få ha kvar någon liten cirkel. Det finns för få Arkimedes i dagens akademi, är den trista slutsatsen.
Den 14 december 2020
Sven-Olof Collin
Jag har tidigare framfört hypotesen att det beror på högskolans kraftfulla utbyggnad. Därmed har man rekryterat mindre starka akademiker, som inte är bärare av det grundläggande värdet, akademisk frihet, vilket lett till att den akademiska kulturen försvagats. Därmed har akademin lättare blivit en lekstuga för politisk aktivism, där man, som t ex i fallet Linnéuniversitetet, anser det är viktigare att ställa sig bakom politiska uttryck som Pride, men inte bakom akademisk frihet, som t ex att ansluta sig till Chicagodeklarationen.
En annan förklaring är egentligen motsatt förklaringen om akademins erosion. Den säger att akademikerna accepterar allsköns ideologisering, så länge de kan tro att den inte kommer att menligt påverka deras egen akademiska verksamhet.
För Arkimedes, när han skulle gripas, men mördades, var det viktigaste att soldaten inte trampade på hans geometri, på hans cirklar och fyrkanter och trianglar. ” Noli tangere circulos meos”, Rör inte vid mina cirklar. Kunskapen var viktigast.
En förklaring är således att det inte är personer som är svaga i sin akademiska kultur, kanske tvärtom, men att de är svaga i sin moral och i sin insikt vad som skyddar verksamheten.
Inför jämställdhetsintegration eller hållbarhet, vad nu än den politiska viljan är, ställs var och en inför valet att acceptera eller att göra motstånd.
Motståndet kan ha stora kostnader. Man får inte konkurrera om forskningsanslag om ansökan för anslag måste innehålla beaktande av hur projektet använder ett genusperspektiv. Man får inte vara kursansvarig om man inte tar in en lärare och en bok som mässar hållbarhetens lov. Man förlorar utbildningsrätt om man inte har minst ett kursinslag där ämnet behandlas utifrån ett genus- och hållbarhetsperspektiv. Till detta kommer att man får försvara sitt motstånd om och om igen, vilket tar tid och gör en socialt utsatt.
Alla dessa kostnader försvinner om man bara accepterar. Man tar in en bok på kurslistan, som mest bara får stå är. Man har några bilder på sin föreläsning med de korrekta orden. Man tar in den mässande läraren och låter den hålla sin mässa. Man tar in en kurs som nästan demonstrativt visar upp god lydnad.
Därmed blir man lämnad ifred.
Tror man.
Ty man löper hela tiden att ha gjort von Papens misstag. Han hävdade att han kunde ta hand om den där österrikiske korpralen, och såg till att President Hindenburg bjöd in Hitler som Kansler. Men Hitler var uppfylld av sin mission, och åt snabbt upp den inbjudande handen.
Att ge dem lillfingret, med risk att de tar hela handen, tycks inte framstå som en uppenbar och överhängande fara när akademikern lägger in ett stycke om hållbarhet i sin ansökan om forskningsmedel för grundforskning i ämnet bolagsstyrning. Får jag forskningsmedel, drar jag mig tillbaka till studerkammaren och undkommer ideologiseringen, kan ansökaren tänka.
Men många bäckar små…
Det tycks som att, i kalkylen om sig själv och principen om akademisk frihet, står omtanken om sig själv, om att slippa strider, som kanske med större förluster förloras, högre. Min andra förklaring säger därför att det är ett rent nyttotänkande som gett ideologiseringen av högskolan. Det är agerandets kortsiktiga konsekvens, som beaktas, inte dess långsiktiga konsekvens, eller dess riktighet utifrån en norm om akademisk frihet. Intet av deontologiskt tänkande belastar aktörerna.
Vill man inte stå upp och med det kategoriska imperativet som grund, strida för akademisk frihet, ja, då skall man varken förvånas över frihetens försvinnande, eller klaga över dess försvinnande. Ty man är en verksam aktör i att gräva den akademiska frihetens grav.
I ekonomi känner vi igen detta som allmänningens tragedi. Det är en situation där det finns en allmän resurs, som varje individ har incitament att utnyttja, men saknar incitament att utveckla, då individen får bära hela kostnaden, medan de andra kan utnyttja effekten av individens insats, utan att själv göra en insats. När moralen ’Gör din plikt, kräv din rätt’ eroderade i Sverige, blev staten överutnyttjad, med åtföljande kontroll och minskning av resurser och service.
Men vi känner också igen det från Nürnbergrättegången. Då avvisade man argumentet ”Jag lydde bara order”, och menade istället att de skulle ha brutit ordern och agerat rätt. Maktens krav på dig befriar dig inte från bördan att agera moraliskt. Biskop Brask vinner inte vår uppskattning av hans moral, däremot har vi förståelse för hans lapp: Härtill är jag nödd och tvungen. Men han hade fällts i Nürnberg.
Moral tycks vara ett dåligt styrmedel. Även i akademin. Ideologen må trampa på cirklarna, så länge akademikern får, eller inbillas få ha kvar någon liten cirkel. Det finns för få Arkimedes i dagens akademi, är den trista slutsatsen.
Den 14 december 2020
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
