I Europa finns ett motstånd mot att vaccinera sig. Det sägs hänga samman med de Trumpiga högervindarna, som opponerar sig mot staten och storföretag, men också med en särpräglad individualism som betonar det individuella valet som ett egoistiskt val.
Att opponera sig mot staten och därmed vägra vaccin följer de tokigheter som inneburit att man övergivit den statliga polisen, och rimligen också borde överge den statliga militären. Det är ett lokalsamhällets anarkistiska triumf. Ett grottsamhälle styrd av hårda egoistiska normer.
De egoistiska individualisterna delas upp i två grupper, en som ser vaccinet som en produkt, vilken som helst, som man enskilt kan välja, och en grupp som ser valet som strängt individuellt, dvs egoistiskt.
Konsumtionsargumentet förefaller vara ett oreflekterat väljande, där vaccin är en produkt, nästan likgiltigt vilken. Vill ha, vill inte ha, är det enkla resonemanget.
Det strängt egoistiska individuella valet vill framställa sig som frihetens banerförare. Det är jag, jag och jag, som avgör om jag, jag och jag skall vaccinera mig. Det är min, min, min nytta av vaccineringen, som jag, jag och jag skall ta ställning till.
Den gruppen av vaccinmotståndare är egoismens högsta punkt, där jag, jag, och jag inte är i fokus, utan där jag, jag och jag är det enda. Det finns ingen omgivning till detta jag, jag och jag. Detta jag, jag och jag saknar kontakt med andra. Detta jag, jag och jag har rättigheter, rättigheter och ytterligare rättigheter, men saknar helt s k y l d i g h e t e r.
Dock inser de inte att detta jag, jag och jag, kan blott existera i sitt eget, sitt jag, jag och jag-vaccum.
Här kan den preussiska plikten komma. Man kan anse att man skall vaccinera sig för att det är en samhällelig plikt, det är ett påbud för individen, till gagn för samhället, som man skall följa. Det är den preussiska plikten, underkastelsen, lydandet.
Men det finns en annan plikt. Den regel för sitt eget agerande, som individen själv ställer upp, utifrån sitt Förnuft, utifrån sin autonomi och med tillämpning av det kategoriska imperativet. Om jag vaccinerar mig, minskar förvisso risken för mig att bli smittad. Men det minskar också risken för att andra skall bli smittade genom mig. Om andra gör som jag, vaccinerar sig, då minskar risken i samhället, för alla, inklusive mig själv. Det är gott. Därför vaccinerar jag mig.
Att vaccinera sig, gör gott för alla, inklusive sig själv. Därför är det en plikt för mig att vaccinera mig. Inte för att andra säger det till mig, Utan för att jag säger till mig.
Den 16 december 2020
Sven-Olof Collin
Att opponera sig mot staten och därmed vägra vaccin följer de tokigheter som inneburit att man övergivit den statliga polisen, och rimligen också borde överge den statliga militären. Det är ett lokalsamhällets anarkistiska triumf. Ett grottsamhälle styrd av hårda egoistiska normer.
De egoistiska individualisterna delas upp i två grupper, en som ser vaccinet som en produkt, vilken som helst, som man enskilt kan välja, och en grupp som ser valet som strängt individuellt, dvs egoistiskt.
Konsumtionsargumentet förefaller vara ett oreflekterat väljande, där vaccin är en produkt, nästan likgiltigt vilken. Vill ha, vill inte ha, är det enkla resonemanget.
Det strängt egoistiska individuella valet vill framställa sig som frihetens banerförare. Det är jag, jag och jag, som avgör om jag, jag och jag skall vaccinera mig. Det är min, min, min nytta av vaccineringen, som jag, jag och jag skall ta ställning till.
Den gruppen av vaccinmotståndare är egoismens högsta punkt, där jag, jag, och jag inte är i fokus, utan där jag, jag och jag är det enda. Det finns ingen omgivning till detta jag, jag och jag. Detta jag, jag och jag saknar kontakt med andra. Detta jag, jag och jag har rättigheter, rättigheter och ytterligare rättigheter, men saknar helt s k y l d i g h e t e r.
Dock inser de inte att detta jag, jag och jag, kan blott existera i sitt eget, sitt jag, jag och jag-vaccum.
Här kan den preussiska plikten komma. Man kan anse att man skall vaccinera sig för att det är en samhällelig plikt, det är ett påbud för individen, till gagn för samhället, som man skall följa. Det är den preussiska plikten, underkastelsen, lydandet.
Men det finns en annan plikt. Den regel för sitt eget agerande, som individen själv ställer upp, utifrån sitt Förnuft, utifrån sin autonomi och med tillämpning av det kategoriska imperativet. Om jag vaccinerar mig, minskar förvisso risken för mig att bli smittad. Men det minskar också risken för att andra skall bli smittade genom mig. Om andra gör som jag, vaccinerar sig, då minskar risken i samhället, för alla, inklusive mig själv. Det är gott. Därför vaccinerar jag mig.
Att vaccinera sig, gör gott för alla, inklusive sig själv. Därför är det en plikt för mig att vaccinera mig. Inte för att andra säger det till mig, Utan för att jag säger till mig.
Den 16 december 2020
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
