En SD-politiker misstänks för sexuella trakasserier. Kvinnan, som blivit utsatt, är inte den som drar det i domstol. Han friades i första instans, men det går vidare p g a att åklagaren nu har ljudfiler med kvinnans utsagor i ett telefonsamtal som pekar på sexuella trakasserier.
Om det varit sexuella trakasserier, varför vill inte kvinnan dra det i domstol? Är hon utsatt för tryck, eget eller andras, att tiga, likt mången idag, där bl a den invandrade gängkriminaliteten sätter munlås på potentiella vittnen? Gör hon den enkla kalkylen att hon förvisso blivit utsatt för en kränkning, men att det nu är historia? Drar hon det i domstol kanske hon blir utsatt för sociala sanktioner, som att bli utfrusen?
En ung, mycket vacker kvinna, hade förtroende för mig. Varför minns jag inte. Hon kom till mitt kontor på universitetet och ville ha vägledning. Hon ville så gärna arbeta på universitetet. Hon hade därför tagit ett projektarbete under en lärare på universitetet. Det hade varit mycket obehagligt för henne då hon blev utsatt för sexuella trakasserier, t ex närmande, där hon tyckte hon ideligen var tydlig i sitt avslag. Men närmandena fortsatte.
Hon ville så gärna arbeta på universitetet, men vad skulle hon göra? Gå i korridorerna och riskera att träffa honom? Skulle hon anmäla honom? Nej, ty då ansåg hon att hon insåg att hon inte skulle få någon möjlighet till anställning.
Jag kallade omedelbart på personalavdelning, redogjorde för problemet och undrade vad vi som universitet kan göra. Personen från personalavdelningen sade att intet kunde göras utan anmälan. Niente. Nothing. Därmed var rådgivningen avslutad. Hon gick, men lämnade kvar den kyla hon hade uttryckt genom att luta sig på en formalitet, och inte se det praktiska behovet att hjälpa en människa som var kränkt och hindrad. Än mindre det lika överskuggande problemet att det fanns en anställd som kunde misstänkas för sexuella trakasserier.
I mitt nästa samtal med kvinnan, såg jag den kränkta kvinnans blick. Besvikelsen att inte bli hjälpt, parad med insikten att universitetet inte skulle kunna bli hennes arbetsplats. Hon tackade mycket uppriktigt för mitt försök att hjälpa henne. Hon reste sig och ordnade fåtöljen, som om hon ville lämna universitetet med stoltheten att ha gjort något. Ryggtavlan av kvinnan som gick genom dörren och för alltid lämnade universitet, ser jag när helst jag vill.
Via i högsta grad informella och förtroendefulla samtal med kollegor, förstod jag att den utpekade hade andra, liknande historier bakom sig. Jag fick mig berättat hur det fanns en, givetvis hemlig, rutin bland initierade, att säkerställa att kvinnliga studenter inte kom i hans väg, t ex att han inte fick handleda kvinnliga studenter. Jag fick också veta att personalavdelningen hade fått information om liknande fall tidigare, vilket antyder att kvinnan från personalavdelningen visste att han var ett problem när jag mötte henne.
Det finns ytterligare krydda i denna historia, som jag inte kan redogöra för, då identiteten på den misstänkte då kan röjas med viss sannolikhet. Men en kombination av diskrimineringsgrunder, och social och organisatorisk position, var det jag fann som rimlig förklaring till organisationens ovilja att agera.
En kvinna, som initialt befinner sig i ett normmässigt och hierarkiskt underläge, är sannolikt inte benägen att dra trakasserier till vare sig en anmälan till organisationen eller till domstolen. En preferensordning i sociala normer och hierarkisk position medför att det inte finns en rättvisa.
Åklagaren gör sin plikt, dvs försöker göra rätt, utan att se på konsekvenserna. Jag gjorde inte min plikt, utan lät allt bero, i omtanke om kvinnan. I alla fall, vad jag tror var en omtanke om kvinnan.
Han går fortfarande omkring på universitetet. Kanske de fortfarande har de informella rutinerna för att reducera riskerna för hans övergrepp? Skulle jag ha gjort min plikt, som åklagaren nu gör, och anmält honom? Ett annat, senare intermezzo, visade att han tycktes ha ett beskydd från personalavdelningen, vilket gör att jag tror att en anmälan från min sida skulle gett både kvinnan och mig kostnader, medan han fortsatt hade skyddats.
Rättvisa är därför en funktion av sociala normer och social och organisatorisk position. Det är nog det kvinnan inser.
Den 29 december 2020
Sven-Olof Collin
Om det varit sexuella trakasserier, varför vill inte kvinnan dra det i domstol? Är hon utsatt för tryck, eget eller andras, att tiga, likt mången idag, där bl a den invandrade gängkriminaliteten sätter munlås på potentiella vittnen? Gör hon den enkla kalkylen att hon förvisso blivit utsatt för en kränkning, men att det nu är historia? Drar hon det i domstol kanske hon blir utsatt för sociala sanktioner, som att bli utfrusen?
En ung, mycket vacker kvinna, hade förtroende för mig. Varför minns jag inte. Hon kom till mitt kontor på universitetet och ville ha vägledning. Hon ville så gärna arbeta på universitetet. Hon hade därför tagit ett projektarbete under en lärare på universitetet. Det hade varit mycket obehagligt för henne då hon blev utsatt för sexuella trakasserier, t ex närmande, där hon tyckte hon ideligen var tydlig i sitt avslag. Men närmandena fortsatte.
Hon ville så gärna arbeta på universitetet, men vad skulle hon göra? Gå i korridorerna och riskera att träffa honom? Skulle hon anmäla honom? Nej, ty då ansåg hon att hon insåg att hon inte skulle få någon möjlighet till anställning.
Jag kallade omedelbart på personalavdelning, redogjorde för problemet och undrade vad vi som universitet kan göra. Personen från personalavdelningen sade att intet kunde göras utan anmälan. Niente. Nothing. Därmed var rådgivningen avslutad. Hon gick, men lämnade kvar den kyla hon hade uttryckt genom att luta sig på en formalitet, och inte se det praktiska behovet att hjälpa en människa som var kränkt och hindrad. Än mindre det lika överskuggande problemet att det fanns en anställd som kunde misstänkas för sexuella trakasserier.
I mitt nästa samtal med kvinnan, såg jag den kränkta kvinnans blick. Besvikelsen att inte bli hjälpt, parad med insikten att universitetet inte skulle kunna bli hennes arbetsplats. Hon tackade mycket uppriktigt för mitt försök att hjälpa henne. Hon reste sig och ordnade fåtöljen, som om hon ville lämna universitetet med stoltheten att ha gjort något. Ryggtavlan av kvinnan som gick genom dörren och för alltid lämnade universitet, ser jag när helst jag vill.
Via i högsta grad informella och förtroendefulla samtal med kollegor, förstod jag att den utpekade hade andra, liknande historier bakom sig. Jag fick mig berättat hur det fanns en, givetvis hemlig, rutin bland initierade, att säkerställa att kvinnliga studenter inte kom i hans väg, t ex att han inte fick handleda kvinnliga studenter. Jag fick också veta att personalavdelningen hade fått information om liknande fall tidigare, vilket antyder att kvinnan från personalavdelningen visste att han var ett problem när jag mötte henne.
Det finns ytterligare krydda i denna historia, som jag inte kan redogöra för, då identiteten på den misstänkte då kan röjas med viss sannolikhet. Men en kombination av diskrimineringsgrunder, och social och organisatorisk position, var det jag fann som rimlig förklaring till organisationens ovilja att agera.
En kvinna, som initialt befinner sig i ett normmässigt och hierarkiskt underläge, är sannolikt inte benägen att dra trakasserier till vare sig en anmälan till organisationen eller till domstolen. En preferensordning i sociala normer och hierarkisk position medför att det inte finns en rättvisa.
Åklagaren gör sin plikt, dvs försöker göra rätt, utan att se på konsekvenserna. Jag gjorde inte min plikt, utan lät allt bero, i omtanke om kvinnan. I alla fall, vad jag tror var en omtanke om kvinnan.
Han går fortfarande omkring på universitetet. Kanske de fortfarande har de informella rutinerna för att reducera riskerna för hans övergrepp? Skulle jag ha gjort min plikt, som åklagaren nu gör, och anmält honom? Ett annat, senare intermezzo, visade att han tycktes ha ett beskydd från personalavdelningen, vilket gör att jag tror att en anmälan från min sida skulle gett både kvinnan och mig kostnader, medan han fortsatt hade skyddats.
Rättvisa är därför en funktion av sociala normer och social och organisatorisk position. Det är nog det kvinnan inser.
Den 29 december 2020
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
