Han tycks tro att det fanns en gud, den som det står skrivet om i gamla testamentet, som sedan utvecklades, dvs åldrades, och blev guden i nya testamentet.
Han noterar det som envar kan notera när den läser bibeln, att den unga guden, den i gamla testamenten, var en riktig skitstövel. En mer gnällig och hatande och mördande gud är svårt att tänka sig. Han kämpade, knappast som en gud, för att få en flock tillbedjare.
Det började i liten skala, när han lyckades få en man, abraham, att tro på honom så mycket att mannen var villig att mörda sin egen son. Den fanatismen hos en människa gav guden blodad tand. Han ville ha fler sådana, fler tillbedjare. (Jag vet att man skall ha stor bokstav på egennamn. Men jag använder liten bokstav när jag inte finner anledning till den stora bokstavens respekt)
Det gick inte så bra. Han beslöt sig därför för att dränka alla motsträviga människor, men behålla den lilla flock han lyckats skrapa ihop, Noa och hans lilla familj. Genom syndafloden uppfann han Förintelsen, som var betydligt effektivare än vad de tyska nazisterna ens kunde drömma om.
Det gick inte så bra efter syndafloden. Men så fick han ett tillfälle. Ett gäng hade fastnat hos en egyptisk kung, och var lite misslynta. Han kom på att han kan ta dem genom en öken, och om han ger dem lite land, blir de tacksamma till tidens ände. Sagt och gjort. Han prövade några saker för att få dem frigivna. Han avslutade med det mest effektiva, och det som han är så begiven till och så bra på, mord. Han begick ett rasistiskt motiverat mord på alla förstfödda pojkar, utom de som bodde i hus som hade lammets blod struket på dörrposten. Förvisso insåg han att det tecknet kunde antyda att han inte var allsmäktig, att han själv inte kunde se vem som var av det folket han ville befrämja och de som var av det folket där han ville mörda. Men, tänkte han, de är säkert dumma nog att inte fatta. Och de var dumma nog. De frågade inte varför i herrans namn de behöver slakta ett lamm för att han, den allsmäktige, skall se det han måste veta, som han rimligen borde veta, om han nu är allsmäktig som han hävdar. Detta monumentalt, pyramidalt oerhörda rasistiska illdåd blev senare en högtidsdag (sic!) bland dem han lyckades få som anhängare.
Han lyckades få en fantast, mose, att tro på honom så mycket, att fantasten ledde folket ur deras fångenskap. Ut i öknen, till det förlovade landet. En promenad som tar ca. 7 dagar att gå. Det tog honom 40 år att leda folket. Ja, ytterligare ett tecken på att han inte valde det klyftigaste folket som sina tillbedjare. Men var de tacksamma? Nej. Han skickade fantasten till folket med blott 10 bud, inte fler. De tog dock inte emot honom väl, utan hade roligt genom att dansa kring en guldkalv. mose slog sönder tavlorna, varpå han fick gå och hämta nya. Denna gång gick det lite bättre. Kanske för att de då hade närmat sig det land som de skulle få av honom, utan att beakta att det redan bodde folk där. Slutligen, genom ytterligare rasistiska handlingar, som etnisk rensning och folkmord i Palestina, lyckades guden få en flock tillbedjare till sig. Men nu var han så irriterad att han gav dem så många bud att de var tvungna att uppfinna skrivkonsten. Nu blev det t o m så noga lagbeskrivet att de fick veta vilka djur de fick äta och inte äta, och vad de skulle göra om de råkade röra vid en menstruerande kvinna.
Nej, den unge guden, som sökte sina tillbedjare, och slutligen fick en grupp, var en ilsken, mordisk djävul.
När han sedan blev äldre, i nya testamentet, hade han blivit lugnare, beskedligare, ja, t o m en älskande och förlåtande gud. Han tycktes ha slutat att mörda. Inga folkmord, ingen Förintelse, ingen rasism, och inga noggranna budord som pekade ut vilka grönsaker man fick äta och inte äta. En gyllene regel skulle nu räcka.
Lewis Blacks bidrag till teologin är hans hypotes, att det lugnet kom av att han blev pappa. Ja, det känner man igen från sig själv, att även om man brusar upp och har sig, så är man lugnare när barnen kommer. Kanske beroende på ålder, kanske beroende på barnet. Nu kunde guden, som tidigare hade föreskrivet att man skulle stena folk för än det ena och än det andra, t o m tänka sig att inte stena, trots att hon hade gjort det som enligt hans gamla lagar krävde stening. Synden, det han tidigare hade kallat allt det som var mot det han ville, det som antydde att människan var fri, det som visade att människan inte lydde honom blint, vände han nu till ett förlåtande. Den som är utan synd (dvs det som han hade hittat på i sina regler) kaste förste stenen, sade han. Således, han lyckades framstå som kärleksfull genom att förlåta den som inte följde hans påhittade regler.
Men i slutet på nya testamentet börjar den gamla mordiske guden krypa fram igen. Återigen vänder han sig till hans grundläggande drift, driften att döda. Nu var det inte vilket mord som helst. Maffian i Italien kallar mord på högt uppsatta politiker för magnifika mord. Guden tog tanken på magnifika mord, redan 32 år e. kr., en nivå högre. Mordet på sin egen son. Mordet var skickligt genomfört, ty han fick det att se ut som om judarna, hans gamla anhängare, deltog i mordet, men även romarna, de som mördade sonen, trots att den romerske ledaren ivrigt tvättade sina händer. Men i grunden fanns mordet genom att sonens närmste, en av de tolv, bedrog honom, med en kyss. Återigen antog han, med rätta, att hans tillbedjare var dumma i huvudet och inte ifrågasatte varför hans egen son kunde mördas, när hans far var en allsmäktig gud. Jo, sade de dumma, det gjordes som det största offer, att sonen tog på sig allas synder, dvs brott mot de regler han hade hittat på, och dog på korset för våra synders skull.
Emellertid, återigen lurades guden, och lyckades med sitt lurendrejeri då hans tillbedjare är dumma, ty sonen dog inte, eller snarare, han dog men vaknade till liv igen. Han återuppstod. Han dog en svekfull död för våra synders skull.
Den historien slutar med att en fanatiker, som jag måste säga var den hitintills mest framgångsrike av alla fanatiker guden rekryterat, Saulus, som sedan tog sig namnet Paulus, började organisera tillbedjan i församlingar. Han får stor bokstav, ty varken förre honom eller efter honom, har funnits en lika framgångsrik marknadsförare.
Men! Lewis Black’s teologi slutar där. Han gick inte vidare. Kanske av dödsskräck. Ty, guden återkommer senare, 600 år senare, i en tredje upplaga, som beskrivs i en tredje bok, koranen, där påhittaren, mohammed, hade fräckheten att säga att det är det sista ordet av gud. Nu hade guden blivit knappt 600 år äldre än han var när han lät folk skendöda honom i form av hans son. Nu har han återgått till sin ungdoms ilska och aggression. Återigen är det långt från hans medelålders benägenhet att låta folk undkomma stenen. Nu var han lika mordisk som under hans ungdom. Som ung gud mördade han folk som stod i vägen för hans folks invasion. Som åldrig gud skall alla mördas som inte tillber honom. Nu var den föredragna metoden att elda upp människor. Återigen har han blivit en lättirriterad, kränkt liten usling som inte klarar av att folk tänker. Ja, han döper t o m den religionen till islam, vilket just betyder att lyda. Återigen kommer mängder av regler och återigen är de absurda. För att folket skall veta vem som bestämmer. För att folk skall tränas i att lyda. De skall inte äta gris, De skall inte avbilda, vare sig guden eller hans nye fanatiker, mohammed. Den åldrige guden är lik den unge guden, den som fanns i gamla testamentet. Han som har en ohöljd avsky för kvinnan. Då var hon oren när hon menstruerade. Nu fick man slå henne på käften om hon inte lydde.
Men guden var inte speciellt skicklig. Istället för att se till att de alla kom samman, alla som han lyckats att rekrytera, som ung, som medelålders och som gammal gud, så stod nu de tre anhängarna mot varandra. Ja, speciellt den sista gruppen av anhängare, som kallades muslimer, blev riktigt arga på de första anhängarna, som kallades judar, så arga att de nya anhängarna fick den sjuka som även mittgruppen hade en släng av, som numer kallas antisemitism.
Den åldrade guden skiljer sig från det som vi förväntar oss av åldrade människor, att man blir mer timid och lugn och kan ha överseende med människor. Istället blev det än mer fientlighet än under den unge guden. Hans anhängare, som därvid liknar ursprungsfanatikern, abraham, drar sig numer inte för att döda de som inte är anhängare. Kanske det är skälet för teologen Lewis, att inte fortsätta sin teologi till allah, den åldrige guden, ty att skämta om honom kan medföra dödshot, som Lars Vilks i Sverige har fått erfara.
Guden dog en stilla, försvinnande död i Sverige. Kanske den stora invandringen i mitten av 2010-talet av hans anhängare, med åtföljande islamisering av Sverige, är den numer uråldrige gudens försök att återta vad han förlorat.
Ja, så fortsätter sagan om guden. Den mordiske guden.
Den 22 december 2020
Sven-Olof Collin