En av Sveriges mest framgångsrika magisterstudenter i företagsekonomi har medverkat på ett avgörande sätt i en verksamhet som gett henne 6 publikationer som sammanlagt citerats knappt 700 gånger.
Det kan jämföras med en professor i ett samhällsvetenskapligt ämne, där jag av barmhärtighet avstår från att nämna namn, högskola och ämne, som har knappt 160 citeringar, med knappt 90 publikationer. En annan professor, på en annan högskola, i ett annat samhällsvetenskapligt ämne, har knappt 200 citeringar, med knappt 120 publikationer.
Magisterstudenten har således nästan 2 gånger fler citeringar än dessa två professorer tillsammans.
Man kan hävda att det är en orättvis jämförelse, ty jag jämför ju en av de mest framgångsrika magisterstudenterna, med några individer som tillhör de minst framgångsrika professorerna.
Men jag anser att en berättigad fråga är hur högskolor kan utse individer till professorer som tillsammans har hälften så hög acceptans och mottagning i vetenskapssamhället, dvs citeringar, än en framgångsrik magisterstudent. Trots allt finns borde det finnas ett stort avstånd mellan magisterstudenten, som ju inte blivit doktor, som professorerna blivit, och inte heller docent, som professorerna blivit, och än mindre blivit professor, som de två professorerna blivit. De två professorerna har vandrat en lång forskarväg, men har under den vandringen lyckats, tillsammans, hälften så bra som den student som vandrade till magistern, och sedan slog in på en helt annan väg.
Då kommer nästa invändning, nämligen att magisterstudentens artiklar är i huvudsak inte skrivna av henne, utan av hennes handledare och deras forskargrupp. Det är förvisso korrekt, men ingen artikel hade skrivits utan hennes arbete, både avseende data och teori. Och citeringarna kan devalveras åtskilligt innan de når ner till de två professorernas samlade citeringssumma.
Då kommer den sista invändningen, att citeringar inte visar på vetenskaplig kompetens. Förvisso inte. Men citeringar är ett tecken på hur forskarens produktion mottagits och bedömts intressant i vetenskapssamhället. Man kan ju hävda att professorer som inte ens når upp till 200 citeringar var, är tämligen obetydliga i vetenskapssamhället, speciellt om de producerat så många skrifter som cirka 90 och 120 publikationer. Med den mängden borde forskarsamhället ha upptäckt professorernas forskning. Vilket forskarsamhället inte gjort.
Då återstår frågan, varför högskolor anställer professorer som, relativt en framgångsrik magisterstudent, är så ringa i vetenskaplig betydelse? Är det en form av nepotism, men inte baserad på släktens nätverk, utan av personernas nätverk? Eller har dessa två högskolor upptäckt vad vetenskapssamhället ännu inte upptäckt, att dessa forskares 90 och 120 publikationer ligger så långt fram i forskningsfronten, att de som definierar forskningsfronten ännu inte upptäckt forskarna och deras lysande kunskapsbidrag.
Jag har själv en mycket originell studie som idag har blott 7 citeringar. Forskarsamhället har ännu inte upptäckt dess originalitet. Men jag har också en studie med 600 citeringar som blott är originell i sitt val av objekt, men som i övrigt är tämligen medioker i teori och metod. Men jag har många andra studier, med mycket varierande uppmärksamhetsgrad. Sammanlagt ger det att jag har knappt 2900 citeringar idag. Även om jag är ytterst jävig i detta exempel, vill jag hävda att det är en någorlunda acceptabel nivå på en moderat framgångsrik professor i företagsekonomi som tillhör generationen som började sin forskarbana i slutet av 80-talet.
De exempel jag anfört indikerar att det finns för många högskolor relativt utbudet av professorskompetenta i Sverige, varför icke-professorskompetenta blir professor, trots att de inte kan mäta sig med framgångsrika magisterstudenter. Det akademiska systemet är för stort för att kunna fungera.
Den 24 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Det kan jämföras med en professor i ett samhällsvetenskapligt ämne, där jag av barmhärtighet avstår från att nämna namn, högskola och ämne, som har knappt 160 citeringar, med knappt 90 publikationer. En annan professor, på en annan högskola, i ett annat samhällsvetenskapligt ämne, har knappt 200 citeringar, med knappt 120 publikationer.
Magisterstudenten har således nästan 2 gånger fler citeringar än dessa två professorer tillsammans.
Man kan hävda att det är en orättvis jämförelse, ty jag jämför ju en av de mest framgångsrika magisterstudenterna, med några individer som tillhör de minst framgångsrika professorerna.
Men jag anser att en berättigad fråga är hur högskolor kan utse individer till professorer som tillsammans har hälften så hög acceptans och mottagning i vetenskapssamhället, dvs citeringar, än en framgångsrik magisterstudent. Trots allt finns borde det finnas ett stort avstånd mellan magisterstudenten, som ju inte blivit doktor, som professorerna blivit, och inte heller docent, som professorerna blivit, och än mindre blivit professor, som de två professorerna blivit. De två professorerna har vandrat en lång forskarväg, men har under den vandringen lyckats, tillsammans, hälften så bra som den student som vandrade till magistern, och sedan slog in på en helt annan väg.
Då kommer nästa invändning, nämligen att magisterstudentens artiklar är i huvudsak inte skrivna av henne, utan av hennes handledare och deras forskargrupp. Det är förvisso korrekt, men ingen artikel hade skrivits utan hennes arbete, både avseende data och teori. Och citeringarna kan devalveras åtskilligt innan de når ner till de två professorernas samlade citeringssumma.
Då kommer den sista invändningen, att citeringar inte visar på vetenskaplig kompetens. Förvisso inte. Men citeringar är ett tecken på hur forskarens produktion mottagits och bedömts intressant i vetenskapssamhället. Man kan ju hävda att professorer som inte ens når upp till 200 citeringar var, är tämligen obetydliga i vetenskapssamhället, speciellt om de producerat så många skrifter som cirka 90 och 120 publikationer. Med den mängden borde forskarsamhället ha upptäckt professorernas forskning. Vilket forskarsamhället inte gjort.
Då återstår frågan, varför högskolor anställer professorer som, relativt en framgångsrik magisterstudent, är så ringa i vetenskaplig betydelse? Är det en form av nepotism, men inte baserad på släktens nätverk, utan av personernas nätverk? Eller har dessa två högskolor upptäckt vad vetenskapssamhället ännu inte upptäckt, att dessa forskares 90 och 120 publikationer ligger så långt fram i forskningsfronten, att de som definierar forskningsfronten ännu inte upptäckt forskarna och deras lysande kunskapsbidrag.
Jag har själv en mycket originell studie som idag har blott 7 citeringar. Forskarsamhället har ännu inte upptäckt dess originalitet. Men jag har också en studie med 600 citeringar som blott är originell i sitt val av objekt, men som i övrigt är tämligen medioker i teori och metod. Men jag har många andra studier, med mycket varierande uppmärksamhetsgrad. Sammanlagt ger det att jag har knappt 2900 citeringar idag. Även om jag är ytterst jävig i detta exempel, vill jag hävda att det är en någorlunda acceptabel nivå på en moderat framgångsrik professor i företagsekonomi som tillhör generationen som började sin forskarbana i slutet av 80-talet.
De exempel jag anfört indikerar att det finns för många högskolor relativt utbudet av professorskompetenta i Sverige, varför icke-professorskompetenta blir professor, trots att de inte kan mäta sig med framgångsrika magisterstudenter. Det akademiska systemet är för stort för att kunna fungera.
Den 24 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
