När fotograferingen skulle ske på universitetstrappan, efter att vi alla som blivit doktorer, hade fått våra hattar och kransar i domkyrkan, ställde jag mig där ekonomerna brukar stå, bland humanister och samhällsvetare. Jag hade hatt, eftersom jag ansåg att företagsekonomi är ett praktiskt ämne. Trots det, ställde jag mig bland de opraktiskas kransar, hos humanisterna och samhällsvetarna. En kransförsedd man vände sig mot mig och sade att jag skulle lämna min plats ty jag hade hatt. Jag ignorerade hans kommentar.
Intermezzot kan ha större betydelse än man anar, ty, som en god vän och kommentator av mina blogginlägg sade till mig, vilket ämne bottnar egentligen företagsekonomi i?
Är vi tekniker som, om inte med matematisk precision, utan snarare med statistisk sannolikhet, utformar och driver ekonomiska organisationer med våra hjälpmedel, som redovisning, budget och annan skön social ingenjörskonst? Eller är vi humanister, som ivrigt försöker förstå hur människan agerar i olika miljöer, t ex i ett börsnoterat kapitalistiskt företag, i ett familjeföretag eller i en statlig organisation, där förståelsen ytterst vilar på förmåga till omdöme?
I vårt ämne, företagsekonomi, odlas siffrans, den sociala ingenjörskonstens norm i ämnen som finansiering och redovisning, medan omdömet odlas i organisationsläran och ledarskapsämnet. Företrädare för dessa ämnen är likt mannen på universitetstrappan, exkluderande och avfärdar den andre som en främmande fågel. Hatt eller krans, antingen eller.
Dikotomin tjänar delämnenas intresse, genom att skapa en motsatsställning som kan utnyttjas när man hävdar resurser, som t ex lektionstid, omfattning av delämnena i programmen, doktorandtjänster och professorstjänster. Redovisaren har hävdat att den som inte förstår kostnadsbegreppet, är ingen företagsekonom, medan organisationslärans företrädare har hävdat att den som inte förstår organisationens dynamik, inte är en företagsekonom.
Som Hegel har lärt oss, dessa motsatsernas strid, är en enfaldighet och en statisk strid, utan förmåga till det som är motsatsernas produktiva egenskap, syntesen, där det bildas en dynamisk helhet som inrymmer motsatserna.
Jag anar, men är inte tillräckligt bildad för att sakligt argumentera för min aning, att de gamla mästarna, Rehnman i Sverige, Zappa i Italien, rymde denna motsats i sina läror, där siffrorna och omdömet samsades, i en dynamik, om utrymmet.
Men kan då inte min aning räcka för att kunna hävda att de som hävdar motsatserna är enfaldiga? Att vi har att finna syntesen, som låter siffran och omdömet samsas, i en förvisso konfliktfylld, men ändock i en helhet?
Korrekt uppställning skulle då vara att hattarna står på en sida, kransarna på en sida, medan ekonomerna står i mitten, i en egen grupp.
Den 23 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Intermezzot kan ha större betydelse än man anar, ty, som en god vän och kommentator av mina blogginlägg sade till mig, vilket ämne bottnar egentligen företagsekonomi i?
Är vi tekniker som, om inte med matematisk precision, utan snarare med statistisk sannolikhet, utformar och driver ekonomiska organisationer med våra hjälpmedel, som redovisning, budget och annan skön social ingenjörskonst? Eller är vi humanister, som ivrigt försöker förstå hur människan agerar i olika miljöer, t ex i ett börsnoterat kapitalistiskt företag, i ett familjeföretag eller i en statlig organisation, där förståelsen ytterst vilar på förmåga till omdöme?
I vårt ämne, företagsekonomi, odlas siffrans, den sociala ingenjörskonstens norm i ämnen som finansiering och redovisning, medan omdömet odlas i organisationsläran och ledarskapsämnet. Företrädare för dessa ämnen är likt mannen på universitetstrappan, exkluderande och avfärdar den andre som en främmande fågel. Hatt eller krans, antingen eller.
Dikotomin tjänar delämnenas intresse, genom att skapa en motsatsställning som kan utnyttjas när man hävdar resurser, som t ex lektionstid, omfattning av delämnena i programmen, doktorandtjänster och professorstjänster. Redovisaren har hävdat att den som inte förstår kostnadsbegreppet, är ingen företagsekonom, medan organisationslärans företrädare har hävdat att den som inte förstår organisationens dynamik, inte är en företagsekonom.
Som Hegel har lärt oss, dessa motsatsernas strid, är en enfaldighet och en statisk strid, utan förmåga till det som är motsatsernas produktiva egenskap, syntesen, där det bildas en dynamisk helhet som inrymmer motsatserna.
Jag anar, men är inte tillräckligt bildad för att sakligt argumentera för min aning, att de gamla mästarna, Rehnman i Sverige, Zappa i Italien, rymde denna motsats i sina läror, där siffrorna och omdömet samsades, i en dynamik, om utrymmet.
Men kan då inte min aning räcka för att kunna hävda att de som hävdar motsatserna är enfaldiga? Att vi har att finna syntesen, som låter siffran och omdömet samsas, i en förvisso konfliktfylld, men ändock i en helhet?
Korrekt uppställning skulle då vara att hattarna står på en sida, kransarna på en sida, medan ekonomerna står i mitten, i en egen grupp.
Den 23 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
